Det är i dikten Österlen blir till: dess landskap har
poetiska förtecken. Utan beskrivningarna och berättelserna, orden och sångerna
vore Österlen inte Österlen. Det har definierats av reseskildrare, berättare,
skalder. Innebörden och gränserna har fastställts i poesi och prosa, inte bara
rent allmänt utan i största konkretion. Ty visserligen fanns en gång ordet,
nyttjat av bönderna väster om Ystad som beteckning på landet i öster. Men
konstnärerna kom, upptäckte ljuset och fann ett Provence i den svenska södern.
Och Theodor Tufvesson namngav motivet de målade: Österlen.
Det är nu, faktiskt, tio år sedan jag skrev detta, i
inledningen till antologin Österlen – landskapet i litteraturen, utgiven (2002 alltså) på simrishamnsförlaget
Artograf.
Det är en stor, tjock bok, den första samlade presentationen
någonsin av österlenlitteraturen, ett femtiotal författare från Carl von Linné,
som på 1700-talet passerade förbi på vägen här nedanför bokcaféet (Skånska
resan, 1749), till Ulf Lundell, som
passerar förbi rätt ofta (En varg söker sin flock, 1989).
Urvalet, där jag hade stor hjälp av far Inge, var inte lätt.
Vissa författare var självskrivna, men bokens omfång fick fälla avgörandet i
många gränsfall. Att skriva författarporträtten och välja textutdragen var
minst lika svårt, även om det också här fanns givna favoriter som Anders
Österlings dikter från Haväng och Ales stenar eller Piratens berättelse om
Kiviks marknad i Bombi Bitt och jag
1932.
Jag inordnade materialet i ett antal kategorier: Platsens
poesi, Upptäcktsfärder, Begrepp och gränser, På genomresa, Röster på bygdemål,
Landet och staden, Hav, fiske, sjöfart och Berättelser från Österlen. Men fanns
det någon röd tråd, något typiskt? Uppstod någonsin en österlensk författarskola?
Arvid Jurjaks frågade ungefär detsamma när han var här före
midsommar och intervjuade mig för en artikel han skulle skriva till Sydsvenskan
utifrån idén: Varför finns det så många författare på Österlen? (Är de så många
då? hade Klas Östergren undrat när Arvid Jurjaks ringde honom.)
– Platsens ande finns hos alla, svarade jag. Många
författare är inte alltid förankrade i ett landskap, men jag tror nog att man
kan säga att alla Österlenförfattare är det. Det är en miljö som har stor
betydelse i böckerna.
Citerat från tidningsartikeln: ”Omskrivet landskap”,
Sydsvenskan 2012-06-24.
Elsi Rydsjö i Simrishamn tillade att Österlen är en trakt
som rymmer så mycket av det som en gång var.
– Jag tycker om att berätta och här finns berättelser
omkring mig.
Ja, som om de vilar i själva landskapet. Minnena lagras
där, växer vidare. De anas när man passerar, sjunger tyst, nynnar ur markerna och havet. Likt
Chatwins Songlines. Drömspåren.
Arvid Jurjaks artikel finns på nätet. Men där visas bara ett
foto, bilden av Elsi. I pappersversionen där artikeln fyller två uppslag finns
flera fina bilder av mästerfotografen Thomas Löfqvist, bland annat från
bokcaféet. Jag scannar in dem.
Österlenantologin finns till salu i bokcaféet. Kom förbi!