Khushwant Singh och Namdeo Dhasal, två legendariska indiska författare, har gått bort. Khushwant Singh var född redan 1915; i mars lämnade han det jordiska efter ett rikt liv i skrivandets tjänst. Namdeo Dhasal var bara drygt hälften så gammal men hade levt ett hårdare liv; född 1949 dog han i januari i år. Båda gick de sina egna vägar genom tillvaron och litteraturen, rebeller, rabulister, oförmögna att kompromissa. Båda kom de att sätta sin sociala och politiska prägel på Indien, och deras författarskap – Singhs journalistik och prosa, Dhasals poesi – gjorde bestående avtryck i samtidslitteraturen. Nu har de satt punkt. En era är slut.
Khushwant Singh
föddes i den del av Punjab som idag hör till Pakistan. Föräldrarna var sikher
men sonen blev tidigt ateist. Sedan 1940-talet residerade familjen i Sujan
Singh Park i New Delhi, ett bostadsområde byggt av Khushwants far, en
framstående byggmästare i britternas tjänst. Det var där Khushwant Singh
somnade in den 20 mars i år, enligt uppgift medan han höll på att lösa ett
korsord.
Han var
prosaförfattare, historiker och tidningsman, skrev på engelska, översatte poesi
från urdu. Han var under olika perioder chefredaktör för The Illustrated Weekly
of India och dagstidningarna The National Herald och Hindustan Times. Han redigerade
litterära antologier och gav ut tunga standardverk om sikhernas historia, till
exempel A History of the Sikhs,
1963–1966. Han skrev också flera romaner, inte minst Train to Pakistan, 1956, en skakande skildring av massakrerna i
samband med The Partition, uppdelningen av Indien/Pakistan självständighetsåret
1947.
Politiskt var Khushwant
Singh närmast liberal. Han rörde sig gärna i maktens kretsar och umgicks bland
annat med den regerande familjedynastin Gandhi. Han försvarade premiärminister Indira
Gandhis diktatorsfasoner när hon införde undantagstillstånd på 1970-talet men
tog avstånd från henne (och vägrade ta emot Indiens näst främsta
litteraturpris) när hon belägrade och bombarderade det av upproriska sikher
ockuperade Gyllene Templet i Amritsar 1984.
Mest känd är Khushwanth
Singh kanske ändå för sin skarpa humor och sarkasm i spalterna, till exempel i den
dagliga krönikan ”With Malice Towards One and All” som publicerades i en rad
olika indiska tidningar. Betecknande är titlarna på två samlingsvolymer med
krönikor och andra texter: Sex, Scotch
and Scholarship: Selected Writings och Not
a Nice Man to Know: The Best of Khushwant Singh.
Han steg upp
klockan 4 varje morgon och skrev alltid för hand.
På senare år
brydde han sig inte om sin framtoning och med sitt skägg och luvan som ersatt sikhturbanen
såg han ut som en avdankad jultomte. Enda gången jag träffade honom, vid ett
författarmöte i Delhi, hade han en mindre arkipelag av såsfläckar på
skjortbröstet.
In i det sista
spelade han rollen av heroisk om än sliten centralgestalt i Indiens kulturelit.
Yngre kollegor betraktade honom med ett överseende leende men många var rädda
för vad han skulle skriva om dem i nästa skvallerkrönika.
I Khushwantnama: The Lessons of My Life, hans
sista bok, utgiven i fjor, publicerade han följande förslag till epitafium över
sig själv:
”Här vilar en
som skonade varken människor eller Gud. Offra inga tårar på honom, han var en
knöl. Det roligaste han visste var att skriva elakheter. Tack gode Gud att den
där skitstöveln är död!”
Även Namdeo
Dhasal var, får man nog säga, en knöl och en skitstövel. Icke desto mindre var
han också en av den indiska dalitlitteraturens stora namn. (Daliterna är alltså
de ”kastlösa” i Indien, den stora grupp av socialt och ekonomiskt förtryckta
som förr kallades ”oberörbara”.)
Han föddes i en
by i Pune men växte upp i Kamathipura, slumområdet i Mumbai, där hans far var
slaktare, ett föraktat, ”oberörbart” yrke i hinduernas värld. Under många år på
1960-talet arbetade han som taxichaufför i Mumbai.
När hans första
diktsamling Golpitha publicerades
1973 väckte den chockerad uppmärksamhet med sin grova frispråkighet och oförsonliga
samhällskritik. (Golpitha är namnet på bordellkvarteren i Mumbai.) Också
stilistiskt befann sig Dhasals ibland ganska svårtillgängliga dikter långt från
huvudfåran i 1970-talets modernistiska indiska poesi.
Här några rader
ur dikten ”Också jag har fattigdomen som mitt landmärke”, svensk översättning
Birgitta Wallin.
Min kropp är en huvudlös råttas, med en
spirande pyramid ovanför
Kött och fisk
Ris och ägg
Smuggelsprit och vita champakblommor
Kyssar, omfamningar, samlagsställningar,
smycken
Och sängar, och ett hus med ett läckande tak
Och rytmen från en vaggsång
Jag kommer inte loss: ur min längtan
Namdeo Dhasal
skrev på marathi, språket som talas i trakten kring Mumbai. Han skrev mycket
medvetet om och för de exploaterade, de socialt uteslutna, de kriminella. Hans poesi
var ett verktyg i kampen för ett bättre samhälle.
”Jag skänker
mina dikter till arbetarklassen”, skrev han. ”Varför skulle inte de förtryckta
resa sig med förnyat raseri efter att ha läst mina dikter? Ord är som skarpa
gevärskulor, inte knallpulverskott från en leksakspistol under Diwali. Man ska
rikta vapnen mot rätt mål …”
Han gav ut flera
diktsamlingar men även romaner. Ett urval av hans dikter översattes för några
år sedan till engelska av poeten och vännen Dilip Chitre: Namdeo
Dhasal: Poet of the Underworld. Också om det
dröjde innan han erkändes av det litterära etablissemanget fick han med tiden
både Padmashri-priset och Sahitya Akademis livstidsbelöning för sitt
författarskap.
Namdeo Dhasal
var med om att bilda den militanta gruppen Dalit Panthers 1972 – med Black
Panther Party i USA som förebild – och satt flera omgångar i fängelse för sin
politiska aktivism. Han ville vidga dalitbegreppet till att omfatta alla
exploaterade grupper i samhället, vilket ledde till interna konflikter och
uppgörelser, anklagelser för kommunism och uteslutning ur rörelsen. På senare
år försökte han i stället till mångas förvåning upprätta relationer med
politiska organisationer på högerkanten, däribland det hindufundamentalistiska
Shiv Sena.
Dhasals sista
dikt var en hyllning till Nelson Mandela. Den publicerades så sent som i
januari 2014.
Läs mer om
Khushwanth Sing och Namdeo Dhasal i den litterära guideboken Indienexpressen, Karavan 2010 (kan
beställas på tidskriften Karavans hemsida).
Flera dikter av
Namdeo Dhasal ingår i antologin Detta
land som aldrig var vår moder, Bokförlaget Tranan 2006.
Dikter på
engelska finns i Namdeo Dhasal: Poet of
the Underworld. Poems 1972–2006, bokförlaget Navayana 2007. Urval och
översättning Dilip Chitre. Fotografier Henning Stegmüller.
Den indiska
tidskriften Lila Interactions ägnade sitt februarinummer i år åt Dhasals
kontroversiella politiska arv: http://www.lilainteractions.in/2014-2-4-sharankumar-limbale-shankar-bagh-dhasal-beyond-words/
Av Khushwant Singh finns inte så mycket översatt till svenska, men i september kommer hans roman Train to Pakistan/Tåg till Pakistan på Bokförlaget Tranan i översättning av Birgitta Wallin.
I Bokcaféet har vi förstås Indienexpressen, antologin Detta land som aldrig var vår moder och därtill ett antal av Khushwant Singhs böcker på engelska, däribland Train to Pakistan.
Välkomna att läsa! Bokcaféet öppnar i juli.
Tomas Löfström
