Österlen mellan hav och himmel
Landskapsmålningar av Bror Ljunggren
En utställning
på Österlens bokcafé & galleri, juni 2014
Bror Ljunggren,
1884–1939, kom från Skånes västra sida, men det var inte minst på Österlen han
fann sina motiv och skapade sin speciella ”lyriska” realism i oljemålningar som
var små till formatet och detaljerade till innehållet, närmast en sorts
miniatyrer.
Ljunggrens målningar var inte bara tidsdokument från en försvinnande
värld av fiskelägen med garn till tork, rullebörar och pickande höns och
kvinnor i hucklen samtalandes i sträddena. Han hade en förmåga att ge bilderna
en vidare dimension och en betydelse bortom den idylliska vykortsrealismen
oavsett om de föreställde kusten vid Baskemölla, slätten vid Östra Grevie eller
de böljande backarna vid Brösarp.
Han lärde sig måla som dekorationsmålare i Helsingborg, reste till
Stockholm som målargesäll 1905 och blev medhjälpare till Julius Kronberg som
arbetade med väggmålningar på Kungliga slottet. Han studerade vid Konstakademien
i Stockholm åren 1907–1910 och senare hos Carl Wilhelmsson i Göteborg.
När Bror Ljunggren
började måla på allvar var det som friluftsmålare i den skånske pionjären Gustaf
Rydbergs efterföljd; till den provinsiella kretsen hörde också P A Persson, Helge
Kemner, Axel Kleimer.
Ljunggren bodde i Simrishamn, hyrde in sig på fiskelägena: Vik,
Baskemölla, Brantevik. Han vandrade till fots längs grusvägarna med staffliet
på ryggen. Ofta gav han sig iväg i gryningen för att hinna fånga morgonljuset
över Östersjön.
Även om han faktiskt gjorde en del större målningar arbetade han nästan
alltid i det mycket lilla formatet. Ofta målade han inför publik, i varje fall inför
nyfikna barn som samlades kring pannån på staffliet och den med tiden lite
korpulente målaren. ”Varför gör farbror så små målningar?” undrade de
sakkunniga betraktarna som sett betydligt större verk växa fram i sträddena.
”Det ryms minsann lika mycket på mina tavlor som på de stora, om man bara ser
efter ordentligt”, muttrade Ljunggren.
Utställningsdebuten skedde 1917 i hemstaden. Kritikerna var positiva, det
mesta såldes. Tio år senare deltog han i samlingsutställningen ”Nio
Skånekonstnärer” och utnämndes till den mest lovande i gruppen. Han fick nästan
alltid beröm i tidningarna – för sin tekniska skicklighet, för sitt utvecklade
färgsinne – även om enstaka recensenter kunde tala om ett naivt, idylliserande anslag.
Med sina små målningar och sitt pedantiska återgivande av verkligheten hamnade
han också lätt i skymundan av måleriskt mer vidlyftiga kollegor på Österlen som
Ellen Trotzig, Albert Krüger eller Henry Mayne.
Bror Ljunggren var kritisk till mycket av det
moderna måleriet och sa ofta vad han tyckte. Dock umgicks han flitigt i
konstnärskretsarna och var omtyckt bland kollegorna. Han var med om att dra
igång de konstutställningar i Tomelilla som ledde fram till bildandet av
Tomelilla Konstsamling 1924 och i förlängningen Tomelilla konsthall 1965. Han
var också en av initiativtagarna till konstnärsgruppen Aura i Lund; han var
bosatt där på 1930-talet och har målat fina gårdsinteriörer från stadens gamla
kvarter, också vinterbilder.
”Att stå och plita med penseln hemma i ateljén, där naturen är utestängd,
det är ingenting för mig”, framhöll Bror Ljunggren i en intervju. ”Jag måste ut
och stå ansikte mot ansikte med landskapet.”
Att skapa något som inte fanns där, som inte ingick i den konkreta
synbilden, var honom främmande. Sen är det en annan sak, som han kanske inte
skulle ha förnekat, att han lade in sin själ och sitt hjärta i varje litet
penseldrag och fångade landskapets ton och platsens ande på ett ojämförligt,
personligt vis.
I detta finns ett släktskap med Theodor Tufvessons dikter: samma
stämningsfyllda miniatyrer, samma närhet och intimitet, samma sakliga poesi.
Ibland är Tufvessons dikter också så bildmässiga att man kan tro att han
skrivit manus åt Bror Ljunggren:
Det är blåst över bygden i dag …
– men blåsten är full av sol!
Det blinkar, det blänker i säden,
och himlen är blå som viol.
Tomas Löfström
