William Arnes dröm om frihet

Nu har bokcaféet varit öppet i två veckor. Fjorton dar med människor som kommit och gått, druckit kaffe, ätit wienerbröd, bläddrat i böcker, köpt böcker, suttit och läst, och pratat med varandra och mig, om Österlen och Världen och vädret som växlat oupphörligt mellan sol och regn som det gjort denna sommar. Mycket folk nästan hela tiden – det vill säga mellan klockan 13 och 16 varje dag – utom under Kiviks Marknad (måndag–onsdag) då man antingen hade annat för sig eller också inte vågade sig ut på vägarna. 

Men dagarna efter marknaden sålde jag i gengäld extra många exemplar av min bok ”William Arnes dröm om frihet”, vars titelberättelse handlar om William Arnes motorcirkus på Kiviks marknad och om hur den gamle dödsryttaren på sin Indian Scout från 1926 gasar på, accelererar, ger sig av med den tunga motorcykeln snett uppför den lodräta runda väggen och sedan plötsligt lämnar den bräckliga brädvelodromen och kör rakt ut i den blå skyn över Kivik. I varje fall i drömmen. I varje fall i min text:

Mellan bräderna sipprar ljuset in, och doften av den torra ängen, hedblomster, trift, timjan. Där ute är marknadsplatsens vardag och vimmel. Här inne är dramatiken, motorbullret, avgaserna och cirkelrörelsen, runt runt, som en bild av livets, lidandets och återfödelsens evigt snurrande Samsara-hjul. Och jag tänker att någon gång måste William Arne ha drömt att han passerade den röda varningslinjen, övervann de naturlagar som fjättrade motorcykeln vid velodromens cylinderväggar och fortsatte rakt fram, bort, ut, högt över marknadsplatsen och Hanöbukten, in i den höga blåa sommarhimlen över Österlen.

Men i tisdags hade jag stängt och vi körde tvärs över Skåne till Flyinge och Helsingborg. 

Aurora, äldsta dottern, jobbar på distriktsveterinärstationen i Flyinge och bor i Helsingborg tillsammans med Pavlos högst upp i ett gammalt hus med utsikt över stan och Sundet. Köket höll på att byggas om och hela lägenheten var inklädd i plast. På kvällen skulle vi äta på en bra restaurang men den var fullbokad så vi hamnade på Haket på Kullagatan vilket de sa att man ofta gjorde i sådana lägen. 

Och jag tänkte på Torgny Sommelius, författaren, reseskildraren, från Helsingborg. När han på 1950-talet var mycket långt borta i världen, i Khyber-passet mellan Afghanistan och Pakistan, på väg till Indien i en sönderfallande Volkswagenbuss och det var hett och torrt och ensamt och han längtade hem till Helsingborg var det Kullagatan han tänkte på, Kullagatans skyltfönster och julgirlanger, och Sundets fuktiga dimma, och wienerbröd. Min bok om honom, ”Den siste resenären”, kommer ut kring 1 september. 

Från Helsingborg till Malmö och Moderna Museet-filialen där vi såg Irving Penns foton och Niki Saint Phalle-utställningen. På vägen hem stannade vi till vid Kronovalls slott, ett av Skånes minsta och vackraste, och ”franskaste” till stilen, numera använt som ”vinslott” av Åkessons i Kivik. 

Vi vandrade runt i slottets salar, alla dörrar stod öppna, och fortsatte ut i den välskötta trädgården och vidare runt slottsdammen med gula näckrosorknoppar på väg att slå ut. Solen glittrade i vattnet och buxbomshäckarna kastade svarta skuggor mot grusgångarna. Men dagen därpå, när Laleh uppträdde på scenen framför slottet, öste regnet ner.

Annars har jag fortsatt bära böcker, fortsatt sortera och ställa upp i hyllorna i bokcaféet. Satt priser och ordnat och kokt kaffe och hämtat wienerbröd i Mellby. Och när bokcaféet tillfälligt varit tomt har jag suttit vid skrivbordet (där även dessa rader skrivs) och via datorn fogat nya böcker till Bokbörsens enorma utbud på nätet. Och så har jag mångfaldigat och spritt broschyren om bokcaféet, bland annat till turistbyrån och stadsbiblioteket i Simrishamn. Och på Österlens Bokcafés hemsida på Facebook finns i skrivande stund 61 ”likes”; det tackar man för!