Vänner i litteraturens landskap

Det finns böcker vars gestalter man aldrig glömmer, vars landskap man fortsätter vandra genom långt efter det att man lagt ihop bokens pärmar och ställt tillbaka den i hyllan, människor och platser man återvänder till också sedan man glömt bokens titel och författarens namn.

Romanfigurer och fantasiplatser kan te sig verkligare än förebilderna i verkligheten, i varje fall verkligare än ”sanna” motsvarigheter i dokumentära skildringar.

Litteraturen bearbetar verkligheten. Det är verkligheten som avbildas, som yxas till, modifieras och kopieras in i böckerna. Men motsatsen förekommer också: att fiktiva personer plötsligt stiger ut ur böckerna och tar plats i verkligheten.

Den resa Hermann Hesse skildrar i Österlandsfärden, 1932, äger rum i en obestämd tid, i ett obestämt land präglat av ”lyhördhet för det öververkliga, även om det var på helt få punkter som man faktiskt överskred gränser”. I själva verket lämnar resenärerna aldrig den snävt avgränsade trakt i Sydtyskland/Schweiz/Norditalien som är något av ett ”Hesse-land” i den litterära geografin. Bakom påhittade ortnamn anas existerande platser. Några av färdens deltagare är döda litterära klassiker, några är samtida med Hesse själv: Hermann Keyserling, Ferdinand Ossendowski, Franz Brentano. Några är diktade figurer, däribland Hesses egna, till exempel Klingsor.

Klingsor är centralgestalt i Klingsors sista sommar, 1920, där han kallar sig Li Tai Pe, medan diktarvännen Hermann (Hesse alltså) är Thu Fu. Ibland skymtar målaren Louis Moillet förbi, ”den resande, den oberäknelige, han som bodde på tåget och hade ryggsäcken till ateljé”. När de vandrar till Kareno – ”beklämmande drömsmala gränder fyllda av mörker, små torg som plötsliga skrik av vit sol, Afrika och Nagasaki” – urskiljer jag dadaisten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings i sällskapet, och Ruth Wenger som Hesse ska gifta sig med några år senare. Klingsor sjunger på tyska och malayalam och sörjer det gamla, försvunna Europa. Inifrån värdshuset smattrar ett automatiskt piano, nere i dalen visslar ett ånglok.

Visst kan vi fångas i böckernas värld, dras in i berättelsernas nätverk, gripas av starka känslor av längtan, vrede, glädje. Visst kan litteraturen förleda oss att blanda samman livet med dess beskrivning och den egna tillvaron med den romanintrig vi för tillfället råkar befinna oss i.

Och det beror inte nödvändigtvis på författaren, det avgörande är kanske inte alltid hur väl det är skrivet. Säkert handlar det minst lika mycket om omständigheter bortom bokens pärmar: stunden och slumpen, situationen, läsaren själv.

Det är ju så olika. Vissa böcker lever man i. Andra bara läser man. Konsumerar. Tuggar i sig. Slukar. Glömmer bort.

I sin fina lilla bok Om nöjet att läsa, utgiven av Bonniers Folkbibliotek som helggåva julen–nyåret 1955–56, berättar Hans Norling en historia ur bokläsarlivet som handlar om hur fiktionen kan sippra ut mellan boksidorna och tränga in i den omgivande verkligheten.

Det var en man som satt och läste Alexandre Dumas’ Greven av Monte Cristo. ”Klockan gick och hans fru gick och lade sig i vanlig tid. Klockan fortsatte att gå och läsaren förlorade alla begrepp om att tiden rullade iväg. Plötsligt rusade han in till hustrun, som redan sovit gott några timmar, och berättade med andan i halsen att Dantes lyckats fly från Chateau d’If …”

Norling nickar gillande åt den läsande mannens ”verklighetsförvillade” beteende och påpekar att det fortfarande finns människor som skriver brev till Sherlock Holmes i London och ber om hjälp ”i en eller annan kvistig sak”.

Henrik Nilsson återgav nyligen en annan, självupplevd förväxlingshistoria i en fredagsessä i Obs i Sveriges Radio.

Han tillbringade sommaren med att läsa om Anna Karenina. En vän ringde, de pratade en stund om Tolstojs roman. När vännen sedan frågade Nilsson var han befann sig svarade han att Anna Karenina och greve Vronskij just hade begått äktenskapsbrott och alltså tagit första steget mot den kommande tragedin. Vännen hade dock inte undrat hur långt han kommit i läsningen utan var han fanns i verkligheten.

Nilssons essä handlar just om det faktum att ”våra viktigaste bekantskaper i livet inte sällan bor mellan bokpärmar”.

”På ett liknande sätt som vi har anhöriga i livet kan vi också ha det i litteraturen – en begränsad skara gestalter från romanernas och novellernas värld som följer oss på lång sikt och som återvänder också när vi tror att de har försvunnit.”

Han nämner Anna Karenina, Robinson Crusoe, Don Quijote – men också George, Anne, Julian, Dick och hunden Tim i Enid Blytons Fem-böcker.

”Alla finns de inpräntade i min fantasis DNA. När jag återser dem som vuxen är det som att återse gamla lekkamrater – vi kan ha glidit ifrån varandra, våra liv kan ha utvecklats i olika riktningar, men vi delar ändå något helt väsentligt: upptäckten av världen, av äventyret, av sommarlovet där det ljusblå diset ännu inte skingrats.”

Det är litteraturens märkvärdiga magi: att den till synes oproblematiskt och omärkligt förflyttar oss vart som helst i världen, till fjärran länder och säregna miljöer, och låter oss träffa och lära känna människor som faktiskt kommer att stå oss närmare än många av dem vi möter till vardags, bland vännerna, i umgängeskretsen.

*

Henrik Nilssons essä ”Om livskamrater i böckernas värld” sändes i Obs i Sveriges Radio den 14 augusti 2012. Programmet kan avlyssnas och manuset läsas på programmets hemsida.

Bilden av de läsande tågresenärerna är ett träsnitt av Robert Gibbings, i Hans Norlings bok Om nöjet att läsa, Bonniers Folkbibliotek, 1955–56. Den irländske konstnären Robert Gibbings, 1889–1958, är känd för sina utomordentliga träsnitt. Han var också författare och skrev bland annat reseskildringar.