Att resa som ett barn

Små barn har inget begrepp om avstånd, rumsliga storheter, städers och länders utsträckning eller andra geografiska mått. Världen är här och nu.

Jag är centrum, eller snarare vi, tillsammans, en enhet, ett kollektiv som först så småningom splittras i ego och andra.

Så som också först så småningom rummets väggar vidgas med blickens och kroppens och rörelsernas ökande förmåga och världen växer kring detta ursprungliga här-nu-jag mot ett allt större antal där-dit-bort-vidare-hän-fjärran-dörrar-portar-horisonter.

Det dröjde länge innan Aurora begrep att Skåne inte låg i Stockholm, eller tvärtom. Det ena var visserligen Grönalund, gården där hon mest var på sommaren, och det andra var Karlbergsvägen där hon mest var på vintern. Men skillnaden var inte geografisk utan upplevelsemässig. Det fanns inte avstånd, det fanns olikhet. På det ena stället fanns gräs och träd och hav och hästar. På det andra fanns stora hus och bilar och dagis. I Skåne fanns farmor och farfar, i Stockholm fanns mormor och morfar. 

Resan mellan de två polerna var ingen rumslig rörelse, inte heller handlade den särskilt mycket om tid, den upplevdes överhuvudtaget inte som någon förflyttning. Man satt stilla på en tågsoffa. Man läste i böcker, ritade lite, sjöng, åt mat, gick på toaletten. Ibland tittade man ut genom fönstret och där var hus, skog, sjöar, människor, himmel, fåglar. Gled bakåt, for förbi. Sen steg man av. Sen satt man lite till i en buss, eller i tunnelbanan. Sen var man där. Grönalund, eller Karlbergsvägen. Beroende på varifrån man kom.

Men det var ingen resa. Det var snarare någon sorts trolleri. Eller inte ens det. Det var inget konstigt heller. Det var som att gå från lägenheten till dagis (klä på sig ytterkläder, sitta en stund i vagnen), som att röra sig mellan rum i lägenheten: här är köket, här är sovrummet, här är arbetsrummet. Här sitter Tomas och skriver. Här sitter Eva och ”planerar”.

Är det vinter eller sommar? Idag är det onsdag. Igår var det juni. Ligger Sverige i Stockholm eller? Imorgon ska vi åka till Skåne. Ska vi inte gå till dagis då? Ska vi sova i Skåne också? Ska vi åka tunnelbana eller ska vi ta 47:an? Till Kulturhuset kanske och lyssna på sagor. Ska vi vara länge i Skåne?

Länge?

Ut genom dörren, hennes lilla blåa ryggsäck.

Hej då alla gosedjuren, vi ses efter sommaren!

Efter sommaren?

Vad är tid? Och vad är avstånd? Något mätbart, med någon sorts måttstock. Avstånd är tid.

Allt är relativt. Men man lär sig. Och världen växer, tar gestalt, får skepnad och form. Världen skapas. Man skapar den.

Man lär sig att det är längre till Marocko än till Simrishamn. Man lär sig att det går fortare att flyga än att åka tåg. Man lär sig att jorden är rund.

Det är inget man förstår. Men det är så.

Men det är fint att resa även om man inte förstår eller ens bryr sig. Det är roligt att resa. Det är bra.

Eftersom det är ett skeende, en rörelse: någonting som händer. Förändring. Man ser framåt, tror på framtiden, det tillkommande. Målet, om det finns ett mål. I varje fall: fortsättningen. Från–till. Mellan nu och nästa nu. Mellan här och nästa här.

Också när de var små, flickorna.

De första åren, när bara Aurora fanns. När jag åkte ensam med henne till Skåne.

Kämpandet med barnvagnen och ryggsäcken på tåget. Blöjbytena i fullsatta kupéer. Tanterna som tittade på med kritiskt intresse. Matandet och sysselsättningsterapin. Pauserna när hon somnade i barnvagnen och jag kunde bläddra igenom DN och kanske gå till restaurangvagnen och hämta en kopp kaffe och ta en snabb cigarrett i rökkupén.

Eller när hon blev större och skulle läsa sagor och springa fram och tillbaka i gången och leka med andra barn och ställa frågor och berätta allt för alla.

Promenaderna till restaurangvagnen som var spännande vandringar genom det okända, varje kupé olika, passagerna mellan vagnarna lite pirrande obehagliga, dunkelt, skakigt, slamrigt, blåsigt. 

Mellanrummet. I vilket resan har sitt liv, sin existens, sin utmätta tid.

Rälsdunket, som är resans sång. Dess rytm och tecken, alfabet och musikaliska emblem. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk.

Lyfta henne över klyftan, hålla hennes hand.

Ansvaret, tilliten. Styrkan, som utgick från henne till mig. Hon gav mig kraft att bära henne genom farorna. Så växte vi. Så lyfte resan oss.

Vi var på väg. Vi reste. Far och dotter. Utanför fönstret gled Sverige förbi. Dunk-dunk, dunk-dunk.

Stockholm–Hässleholm. Vänta på perrongen. Hässleholm-Kristianstad. Vänta vid busstationen. Buss till Kivik. En lång dags färd.

Vi kunde ha fortsatt. Till Malmö, tagit flygbåten över till Köpenhamn. Ett nytt tåg vidare neråt. Kontinenten. Europa. Paris. Södern. Solen och värmen, vindar och hav.

Som vi också gjorde, Eva och jag och hon, Aurora, när hon var fyra månader. Ner till Grekland. En lång varm höst. Öarna i havet. Kos och Kalymnos. Rhodos. Kreta. Santorini. Mykonos. Och sedan Pireus, Aten. Buss tvärs över Peloponnesos, båt till Ancona, tåg till Venedig. 

”Aurora Blue-Eye!”

En ung kvinna från Vietnam, på båten från Patras, uppe på däck, där vinden blåste så. Om hennes blå ögon, de var så särskilt blå, och särskilt där och då mellan hav och himmel.

”Det blåååser i Skrottans hååår!”

Och så blåååste man mot hennes panna och hår, och då blundade hon, Skrottan-Aurora, och skrattade och ville att man skulle göra det igen och igen, mer och mer och mer.

Vinden, fartvinden. Resans vind som smeker våra kinder, som doftar av fjärran. Tårar. Minnen. Glada ljusa skratt i denna lena vilda vind.

Agadir 1986. Strandpromenaden med pommes-frites-kiosken. Bilresan till öknen i söder. Aurora och Filippa med huvudena ute genom den öppna rutan: ”Bonjour! Bonjour! Bonjour!”

De minns det båda två, trots att de var så små, Aurora fyra, Filippa två. Men senare resor aktualiserar de tidigare, håller minnena vid liv, ger dem form, kristalliserar.

Kreta 1988. Knossos. Det torra landskapet, de restaurerade ruinerna: husen, färgerna, väggmålningarna. De minns det mycket tydligt.

Berlin 1989. Filippa, fyra år, vid den genombrutna muren. På väg ner genom Östeuropa tillsammans med Eva. Hon minns.

Paris 1993. Fotot av flickorna framför Eiffeltornet. Som jag och mina bröder 1959. Som Eva och hennes syster 1963.

Men vad är det egentligen de minns? Från de första resorna, innan de hade något att fästa minnena vid. Inget språk, ingen kunskap, inga sammanhang. 

Jag minns inte längre hur det var att inte veta.

Att sakna överblick. Så liten att man inte når upp eller ut. Instängd, fånge i sin barndoms mentala och fysiska begränsning. Utan ord eller insikter.

Ändå inte oberörd, inte opåverkad av impulser och influenser. Tvärtom: det är där och då ens öde formas.

Av rälsens dunk och vindarnas sång och vågornas skvalp bland vita kiselstenar och de främmande rösternas ordmelodi. Former och färger, mönster, strukturer. Solens ljus och blåa skuggor, sandens värme och tavernans dofter, nattens stjärnor i Santorinis lagun, fåglar och fjärilar och fjärran öars blånande berg.

Incitamenten, utgångspunkterna.

Också i själva tingen. Tingens utstrålning. Souvenirerna som minnets och drömmens verktyg. Lockelsen de genererar. Alla dessa föremål som hemförts utifrån världen och sedan givit upphov till nya resor, i nya generationer. 

Hermann Hesses morfars glasskåp med statyetten av Shiva och andra indiska gudabilder. Bruce Chatwins mormors kusins förtorkade skinnbit av en förhistorisk jättesengångare från Patagonien.

Fars pinaler på bokhyllan där hemma när jag var liten: en vit korall från Söderhavet, ett buddhahuvud av brons från Ceylon, den stora kamferkistan från Singapore.

Kommer Aurora och Filippa att minnas tingen i mitt glasskåp?

Resandet som arv. Världen som del av vardagen och hemmet.

Eiffeltorn som örhängen, i neonrosa plast. Indiska bindi-märken i pannan. Filippas dagbok den 29 april 1995: ”Tidig morgon upp. Åka till Skåne. Pappa till Tibet.”

Det första jag minns är Igelösa, en by utanför Lund dit vi flyttade när jag var fem. Åkrarna och gårdarna, den brunsvarta leran, sockerbetorna, rapsen gul och doftande, himlen ovanför så hög och blå och ren och lärkorna som sjöng och den stora gröna gräsmattan och kastanjeträdet med vita blomfacklor som fällde sina kronblad som snöflingor.

Och jordgloben vi köpte när far skulle resa jorden runt med Älvsnabben 1954. Då var jag sex och det var då jag började förstå. Gång på gång läste jag i ”FiB:s Gyllene bok om vår jord” om hur världen såg ut och jag betraktade bilderna länge och ville resa dit-ut-bort-överallt och se hur det verkligen var.

När förstår man? Kanske aldrig.

Måste man ha markerat sin fars resa över alla världens hav med en nål fastsatt med en liten bit röd tejp som flyttades millimeter för millimeter dag efter dag under ett halvt år runt den lysande jordgloben på hans tomma skrivbord? Måste man som barn ha färdats över Atlanten från Genua till Buenos Aires och bott tio månader i Argentina? 

Måste man sedan också ha tagit tåget till Paris i maj 1968? Måste man ha liftat från Köpenhamn till Marrakech? Måste man ha rest från Istanbul till Indien i lokala bussar, rest med transsibiriska järnvägen från Moskva till Peking och färdats över Himalayas högsta bergspass till det heliga Lhasa?

För att förstå, verkligen. Hur långt det är, hurdant det är. Erfarenhetsmässigt och känslomässigt. Tiden, rummet. Hur stor världen är. Hur olika allting är. Och vackert och skimrande och evigt. Och att det är mitt och att det inte kan ägas och att det finns frihet.

Eller för att förstå detta: att man inte kan förstå.

För att bli vuxen. Eller: för att inte bli vuxen.

För att inte växa fast.

För att förbli barn: nyfiken, rastlös, fylld av förväntan och längtan. Och skynda världen till mötes med öppen blick. Hoppfullt. Förutsättningslöst.

Därför att det alltid finns en väg. En horisont, en hemlighet, ett bortom. 

Översättandets äventyr

Årets första sommarprogram på Österlens Bokcafé!

 

Onsdag 26 juni 19.00

Jorden runt med en översättare

Meta Ottosson berättar om sina irrfärder som översättare från Nättraby/Blekinge via Nordvästpassagen till New Delhi, Antarktis och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm.  

Utställning: Gamla skolkartor från Rörums skola.

 Meta Ottosson tog sin tolk- och översättarexamen 1968. Sedan 1975 har hon arbetat som översättare av skönlitteratur från engelska och tyska. 1997–98 var hon ordförande i Sveriges Författarförbund. 1999–2003 undervisade hon i översättning och skrivande vid Blekinge Tekniska Högskola. Meta har översatt mer än hundra romaner. Bland titlarna från senare år kan nämnas Jhumpa Lahiris Främmande jord, Yann Martels Berättelsen om Pi, Jenny Diskis Främling på tåg och Shailja Patels Migritude. Meta har också skrivit essäer om översättandets konst. Tillsammans med barnboksförfattaren och översättaren Sandhya Rao har hon översatt Astrid Lindgrens Pippi Långstrump till hindi: Pippi Lambemoze.

Insläpp till caféet från 18.30. Entré: vuxna 100 kronor. 

Medlemskort i föreningen Bokcaféets Vänkrets kostar 100 kronor och ger gratis inträde till alla bokcaféets sommarprogram!

Österlens Bokcafé finns vid väg 9 (Simrishamn–Kivik), mellan Rörum och S Mellby, skylt mitt emot södra avtagsvägen mot Stenshuvuds nationalpark.

osterlensbokcafe.blogspot.se, facebook.com/osterlensbokcafe

 

Överbrygga

över denna klyfta där ord faller som

frökapslar burna av stigande vindar faller

minnen av händer utsträckta, blickar fångade

fotspår i sanden, på båda sidor, ord skrivna

eller inte skrivna, ristade i sten, rop som ekar

mellan klyftans väggar, dalen i vars djup floden

bär friskt vatten till odlade fält långt borta

lätta båtar, små, djupt där nere, som barns leksaker,

barkbåtar med segel, glittrande fiskstim, fångstredskap,

mjärdar, laxtrappor, nät, vattnets sorl, två namn

på alla ting, ett här, ett på den andra sidan

svävar orden, språket, vägar, orter

med människors hus, ensamma, långt ute

på slätter, omgivna av vidder, skogar, murar

där någon ropar och när ekot svarar

har orden bytts och allt förändrats som i

ett lidande folks dröm om revolutionen

neråt mellan bergssidorna tillsammans med

glömska, saknad, längtan, hopp, minnen av

ögonblick, hennes hår, när hon vände sig om

 *

överbrygga, översätta, transaktioner

med ord, med andra ord, köpslagan om ord,

hemförande av ord, omvandlingar av

ord, över gränser, mellan rum

dansar vi med gudar och andra

vackra odjur i natten upplyst av

blinkande besvärjelser av neon

varandet, språket, förklara och förändra,

älska världen, färdas bort över tempeltakens

gyllene spiror, katedraler, Babels torn

konstruktionen, koreografin, grammatiken

begränsar oss, vi fjättras av strukturen, buren

rymmer vår frihet, fantasin, magin, doften av

brinnande löv, kvistar och torkad kodynga från

en bakgård i Bihar, där en flicka före gryningen

kokar te med mjölk och kardemumma till sin far

som ännu drömmer, jag kunde varit han

gränserna finns inte i landskapet, det är

skillnaderna som gör världen vacker, om

det finns en gräns måste den överskridas

 *

landskap, städer, faller, svävar,

bärs av minnets vindar, starka händer

lyfter allt som en gång var, befriar, håller kvar,

låter dansa, svaja, fram och åter, hit och dit

tunna slöjor, mönstrat silke som

föreställer sanningen och människans hjärta,

gungar, vaggar, rofyllt, fram och åter, som 

herdetoner från en flöjt när dimman lyfter

det jag såg, hon såg tillbaka, jag

fångade hennes blick, hon lät mig se

över djupet där allt störtar ner och

kommer tillbaka, förbistringen,

förbindelsen mellan två språk

vände hon sig om, håret

skuggade ögonen, långt ute på

bron av ord, de bar hennes kropp

© Tomas Löfström, 2009

Världens lockelse

I mitten av 50-talet gjorde den brittiske journalisten Eric Newby, som hankade sig fram som reklammakare i modebranschen, en resa i Afghanistan. Tillsammans med en kompis vandrade han till fots över de höga passen i Hindukush i nordöstra delen av landet. En dag mötte de helt oväntat Wilfred Thesiger, den legendariske upptäcktsresanden.

Detta möte i övre delen av Panjshir-dalen i Afghanistan går kanske inte upp mot Stanleys möte med Livingstone i mörkaste Afrika men det blir, i Newbys något överdrivna framställning, en kollision inte bara mellan två generationer utan också mellan två sätt att resa (och skriva) och förhålla sig till det främmande. Den ärrade Thesiger, ensamvargen, excentrikern, framstår som en relikt från kolonialhistoriens glansdagar, Newby som en skolpojke på äventyr som tar upptäckandet med en klackspark.

Så här respektlöst beskriver han Thesigers karavan i ”Promenad i Hindukush” (1958):

”Sällskapet bestod av två infödingar med skurkaktigt utseende, klädda i långa fotsida överrockar som om de bar sorg efter en kunglig person; en huttrande tadzjikkock, som genom någon egendomlig mutation hade fått ljusrött hår och var olämpligt klädd för Centralasien i spetsiga bruna skor och prydliga strumpor med strumpeband, men utan byxor; tolken, en dyster afghan av medelklass, nästan medvetslös av trötthet, iförd mörka glasögon, dubbelknäppt kavajkostym och amerikansk hatt med stickningar på brättet och kullen; samt Thesiger själv, en grov skrovlig klippa till karl som gick med jättekliv. Hans näsa påminde om ett klipputsprång, ögonbrynen var buskiga, han var fyrtiofem år gammal och hård som flinta, klädd i en gammal tweedkavaj av samma sort som skolpojkarna i Eton har, ett par tunna grå bomullsbyxor, repsulade persiska tofflor och en yllemössa.

’Vänd om’, sade han, ’ni ska stanna hos oss i natt. Vi ska just slakta några kycklingar.’”

Newby stannade förstås – han beundrade i själva verket Thesiger – och fick ta del inte bara av de sega kycklingarna utan också av väl valda visdomsord från denna levande legend som två gånger korsat Rub al Khalis öken (16 dagar utan vatten) och levt i decennier bland obskyra infödingar i diverse avkrokar från Sudan till Ladakh.

Nästa dag skildes deras vägar. Thesiger drog vidare med sitt luggslitna sällskap. Newby reste hem till England, publicerade ”Promenad i Hindkush” och intog ganska snabbt en framskjuten position i den ärevördiga brittiska reseskildringstradition som utom av Thesiger representeras av exempelvis Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Patrick Leigh Fermor, Lawrence Durrell, Peter Fleming, Paul Theroux, Jan Morris, Colin Thubron, Geoffrey Moorhouse och Bruce Chatwin; listan kan göras mycket lång.

Reseskildringen är, inte bara i England, en utomordentligt omfattande litterär genre. Den rymmer en massa pinsamt och tidsbundet skräp – litterärt, men också ideologiskt, vad gäller synen på Den andre. Den rymmer också något av det bästa som skrivits överhuvudtaget.

Den är på en gång dokumentär och fiktion, reportage och självbiografi, vilket är just vad som gör den så spännande. Att den vanligen hamnar under N (geografi) på bibliotekshyllorna bevisar ingenting. Den har ett centralt berättarjag, den mer eller mindre självutlämnande, ställföreträdande resenären, som definierar världen samtidigt som han/hon låter sig definieras av den. Den drar en oklar gräns gentemot romanen men förblir berättande litteratur också i sin sakligaste skepnad (en Linné i Skåne, en Lane i Egypten, en Myrdal i Kina).

Vissa delar av världen är mer litterärt exploaterade än andra. Föga förvånande är det ofta de mest svårtillgängliga trakterna som lockat flest beskrivare. Afrikas inre, Amazonas, Afghanistan. Inte minst Tibet. Många är de som försökt ta sig till ”det förbjudna” Lhasa och oavsett om de lyckats eller ej har deras resor varit tillräckligt exklusiva för att motivera en bok. Det säger sig självt att den litterära kvaliteten inte alltid står i proportion till strapatserna. Men en del av dessa böcker har överlevt sin egen tid och blivit klassiska pärlor, till exempel Alexandra David-Néels ”En parisiskas resa till Lhasa” (1927) och Sven Hedins ”Transhimalaya”, tre tegelstensvolymer (1909–1912). Eller Heinrich Harrers ”Sju år i Tibet” (1957), som var en internationell bestseller långt innan den blev film med en ovanligt malplacerad Brad Pitt i rollen som Harrer.

I de flesta andra reseskildringar som höjer sig över någon sorts normalstandard blir den yttre resan också inre; ju längre bort författaren färdas desto närmare kommer han sig själv. Typexemplet är Laurens van der Posts bok ”Vågspel i det inre” (1952). Sydafrikanen van der Post är apartheidmotståndare och allmän civilisationskritiker, märkt av sin tid som japansk krigsfånge på Java under andra världskriget. Utsänd av brittiska underrättelsetjänsten funderar han under en resa genom Östafrikas djungler och stäpper över Europas skuld gentemot Afrikas folk. Hans bok är på en gång reseskildring och psykodrama:

”Fram ur denna mörka klyfta som vi har låtit öppna sig mellan de båda hälfterna i vårt jag, ur denna splittring mellan Europa och Afrika inom oss, stiger overkligheten upp för att överväldiga oss.”

Van der Post påminner en del om T E Lawrence, agenten som blev beduinhövding och kolonial krigshjälte men sedan drog sig undan i tragisk ensamhet (”Seven Pillars of Wisdom”, 1935).

Som ett vågspel i det inre, eller i varje fall ett uppbrott ur vardagen och en personlig utmaning, ett ifrågasättande av världsbilder och livssyn, framstår också den danske författaren Carsten Jensens subjektiva jordenruntreportage i två delar, ”Jag har sett världen börja” (1997) och ”Jag har hört ett stjärnskott” (1998). Jensen registrerar, resonerar, reflekterar, avlyssnar mänsklighetens hjärtslag, samtidigt som han berättar historien om sin långa resa. Han visar att världen fortfarande kan upptäckas.

Det gör också Nick Danziger, som i sin bok ”Danziger’s Travels” (1987) vittnar om sin färd till fots eller i varje fall med lokala transportmedel längs den gamla Sidenvägen österut genom Centralasien. Likaså William Dalrymple som beskriver sin långa resa från Jerusalem till Kina i ”Xanadu. A Quest” (1989). Dalrymple har senare skrivit flera utmärkta personliga reportageböcker från Indien.

En av Danzigers och Dalrymples föregångare på den asiatiska overland-rutten österut, i varje fall början av den, var Robert Byron, vars klassiska reseskildring ”The Road to Oxiana” kom ut 1937. Byron som var självlärd expert på bysantinsk arkitektur och mycket annat berättar i dagbokens form om fornminnen och incidenter och märkliga människor utmed vägen. Allt intresserar honom, han är saklig och kunnig och underhållande på ett lakoniskt, torrt humoristiskt sätt, en egenhet som ofta återfinns i brittiska reseböcker men sällan så fulländat som här.

”Resenären”, skriver han, ”är sina sinnens slav. Utan förnimbara vittnesbörd kan hans grepp om fakta inte bli fullständigt; i själva verket kan han lära känna världen bara genom att se och höra den och känna dess dofter.” Det var så han reste, och skrev.

Bruce Chatwin har kallat ”The Road to Oxiana” för sin tids mästerverk och berättat hur han under sina första resor medförde ett alltmer sönderläst exemplar av boken. Det finns också stora likheter mellan Chatwin och Byron: i sättet att resa och skriva och betrakta världen och livet.

Båda dog för övrigt i förtid och hann inte skriva några dåliga böcker. Chatwins bästa är den första, ”I Patagonien” (1977). Ingen kan som han förmedla känslan av ödslighet vid Världens Ände. Här några rader från slutet, om avfärden från Punta Arenas:

”När vi hade väntat på skeppet en hel vecka hörde vi äntligen sirenerna tjuta på andra sidan idrottshallen (som var en betongkopia av Parthenon)... Ångaren hade en gång varit SS Ville de Haiphong. Tredjeklass såg ut som ett asiatiskt fängelse och de täta skotten verkade mera gjorda för att hålla tillbaka kulis än flodvatten. Chilotes slog sig ner i den stora allmänna hytten där durken var skorvig av krossade kackerlackor och luktade musselstuvning både före och efter det att de spytt upp den. Fläktarna i förstaklass hade stängts av och i den panelerade salongen drack vi tillsammans med tjänstemän från en koalingruva. Dem skulle skeppet vid midnatt en natt dumpa på en vit, kvinnotom ö mitt i havet. Medan båten letade sig ut från hamnen spelade en chilensk affärsman La mèr på ett vitt piano som saknade åtskilliga tangenter.”

Chatwin har också, i synnerhet i ”Drömspår”, dokumenterat sin tro på människans ursprungliga nomadnatur. Nomadintresset delar han med många andra reseskildrare, bland annat van der Post (”The Lost World of the Kalahari”, 1958) och Thesiger (”The Last Nomads”, 1980). Eller – för att äntligen beträda den svenska hemmaplanen – Harry Martinson.

Martinsons idéer om ”världsnomaden” i ”Resor utan mål” (1932) var dock snarast en visionär framtidsutopi:

”Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och motionellt universale individen. Vägarna dit hålla på att utvecklas i revolutioner och reagenser. (På jättefarmerna i Rysslands nya kollektivjordbruk flytta arbetarna under skördetiden i jättetält omkring på de sädessusande stäpperna.) Vi har hört de första signalerna. Vi äro på väg. Tåget går – till framtiden.”

Viktigare än dylika visioner var kanske den solidaritet med tredje världens människor som Martinson var ganska ensam om bland 30-talets reseberättare. De som på den tiden färdades i de av Europa koloniserade delarna av världen gjorde det vanligtvis iklädda en dräkt som inte bara bestod av khakikostym och tropikhjälm utan också av en oreflekterat nedsättande attityd i förhållandet till ”infödingarna”.

Martinson står för något annat. Kanske därför att han med sin bakgrund hade särskilda förutsättningar att uppleva en värdegemenskap med fattiga arbetare i exempelvis Sydamerika och Indien. När han i ”Kap Farväl!” (1933) anländer till Bombay är det som eldare ombord på SS Fernmoor. Han rör sig till fots genom basarträngseln på Alexandra Road med sinnena på vid gavel. ”Här i det väldiga Bombay går jag, ett grand av Europa, en mygga bland tempel och kor.” Han vågar säga att han ingenting vet och ingenting förstår, samtidigt vågar han se sambanden mellan dem och oss.

Rent konkret symboliseras detta av hans relation till Peggy, en kastlös tvätterska och prostituerad. Han sitter och håller henne i handen men vet, självklart, att deras förhållande inte har någon framtid.

”Snart kallar min trad, snart tjuter min linjes vissla: tuut, tut. Världen måste bli ny först och det underbara, befriande nya måste lockas fram ur människornas själar. Intill dess blir det bara splittrade förbindelser mellan splittrade delar.”

Från Harry Martinson går en linje till Artur Lundkvist, den ojämförlige litteräre världsresenären i sin svenska generation, med reseböcker som ”Drakblod” (1936), ”Negerland” (1949), ”Indiabrand” (1950) och ”Vulkanisk kontinent” (1960).

Och Lundkvist med sitt radikala tredje världen-engagemang utgör i sin tur länken till yngre författare som Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sara Lidman, Per Wästberg och Lasse Berg, som med 60- och 70-talens svenska ”rapportböcker” skapade en ny nisch inom resegenren.

Ta till exempel Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” som kom 1963 och sedan utgivits i bearbetade upplagor, kompletterats med nya besök i byn Liu Ling i norra Shensi, översatts till ett flertal språk och blivit en internationell klassiker. Byggd på upptecknade intervjuer är den renodlat dokumentär men förmedlar ändå (eller just därför) en stark närvarokänsla.

Om sitt och bokens förhållande till resegenren i allmänhet skriver Myrdal:

”Jag vill inte utge mig för att ha ’levt mig in’ i Liu Ling by. Jag anser varje sådan framställning lögnaktig och ovetenskaplig och blott utgöra ett publikfrieri, ett bidrag till den allmänt känslosvamliga förljugenhet man alltför ofta möter i böcker om främmande kulturer. Böcker där författaren döljer sin djupa oförståelse, sina fördomar och felslut under ordridåer av känslosamhet.”

I andra böcker, från ”Sidenvägen” (1977) till ”På resa” (1991), ja redan i genombrottsboken ”Resa i Afghanistan” (1960), har Myrdal icke desto mindre skrivit ganska så känslosamt om världens lockelse, om resandets utmaningar och om upptäckandet som drift och njutning.

Få av de reseskildringar jag nämnt är egentligen beskrivningar av ett geografiskt område. De är snarare litterära gestaltningar av individers möten med det främmande. De handlar om resor, människor, händelser; detaljer, ofta udda, till synes godtyckliga, sedda ur ögonvrån, i förbifarten. De följer oförutsägbara omvägar, vindlande stigar genom risfält och djungler, över bergspass, genom stadskärnor. Det är därigenom närvaron förmedlas och världen träder fram. Bara i det enskilda blir helheten förnimbar.

© Tomas Löfström

”Möten med det främmande. Reseskildringens skiftande former”, publicerad som ”Världens lockelse” i HVL/Karavan 3/99 (tema reseskildringar; första numret med namnet Karavan).

Sommarprogram i bokcaféet

ÖSTERLENS BOKCAFÉ slår upp portarna för en rad sommarevenemang på temat resor, böcker, musik och konst. Under sex onsdagskvällar i juni–juli blir det författarprogram, uppläsningar, konstutställningar och konserter – och naturligtvis bokförsäljning och signering. Möt poeter, konstnärer och musiker i bokcaféets informella miljö. Koppla av med en kopp kaffe, botanisera bland begagnade böcker från Österlen och Världen. Varmt välkomna! 

 
Programmen börjar klockan 19, insläpp till caféet från 18.30. 
Entré: vuxna 100 kronor.

Onsdag 26 juni 19.00
Jorden runt med en översättare
META OTTOSSON berättar om sina irrfärder som översättare från Nättraby/Blekinge via Nordvästpassagen till New Delhi, Antarktis och Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm. UTSTÄLLNING: Gamla skolkartor från Rörums skola. 

 Meta Ottosson, översättare.

 Yann Martel: Life of Pi (2002).

 Italien, skolkarta från Rörum.

META OTTOSSON tog sin tolk- och översättarexamen 1968. Sedan 1975 har hon arbetat som översättare av skönlitteratur från engelska och tyska. 1997–98 var hon ordförande i Sveriges Författarförbund. 1999–2003 undervisade hon i översättning och skrivande vid Blekinge Tekniska Högskola. Meta har översatt mer än hundra romaner. Bland titlarna från senare år kan nämnas Jhumpa Lahiris Främmande jord, Yann Martels Berättelsen om Pi, Jenny Diskis Främling på tåg och Shailja Patels Migritude. Meta har också skrivit essäer om översättandets konst. Tillsammans med den indiska barnboksförfattaren och översättaren Sandhya Rao har hon översatt Astrid Lindgrens Pippi Långstrump till hindi: Pippi Lambemoze. 

Onsdag 3 juli 19.00
Pippi Långstrump och andra resenärer
TOMAS LÖFSTRÖM talar om barnböckernas världsbild och om barn på resa i böckernas värld. UTSTÄLLNING: Barnböcker från när och fjärran. 
BILDSPEL: Astrid Bergman Sucksdorffs ”Chendru får en tiger” (1957). 
Särskilt för unga läsare! 

Tomas i indisk bokhandel. Foto: Eva Maria Persson.

”En tornado”, ur En gyllene bok om vår jord – världsgeografi för yngre och äldre (1957).

TOMAS LÖFSTRÖM är författare och kulturskribent (och innehavare av Österlens Bokcafé). Hans första bok Liftare följdes av Vägen till Kathmandu och andra reseskildringar. Men han har också skrivit romaner och essäer, översatt indisk litteratur och redigerat en tjock antologi om Österlen. Hans senaste bok är Den siste resenären, en biografi om den bortglömde författarkollegan Torgny Sommelius. Läs mer på Tomas hemsida. Där finns också, under rubriken ”Resa med barn”, ett avsnitt om unga resenärer i litteraturen.

TOMAS LÖFSTRÖMS HEMSIDA: tomaslofstrom.com

Onsdag 10 juli 19.00
”Tystnaden vid nattligt snöfall”
Några nedslag bland ord och bild med poeten MARIE LUNDQUIST och konstnären YVONNE LARSSON. Marie talar om varför hon som poet intresserat sig för bildens språk och samtalar med Yvonne om hennes måleri. 
UTSTÄLLNING: Målningar av Yvonne Larsson. 

 Marie Lundquist. Foto: Thomas Wågström.

 Yvonne Larsson. Foto: Roza Czulowska.

Yvonne Larsson: Skogen och Hokusai, oljemålning, 2011.

 

MARIE LUNDQUIST debuterade 1992 med diktsamlingen Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Den har följts av en rad titlar, däribland Brev till de sovande och De dödas bok. Marie har också publicerat översättningar och essäer om fotografi. I augusti kommer hennes första roman, Så länge jag kan minnas har jag varit ensam.

YVONNE LARSSON studerade vid Kristianstads konstskola och Malmö konstskola Forum. Debut på Galleri Holm i Malmö 1986, därefter en rad utställningar, senast på Kristianstads konsthall. Yvonne är representerad på bland annat Nationalmuseum, Malmö museum och Norrköpings museum. 

MARIE LUNDQUIST OM POESI: youtube.com/watch?v=Fo2hm3Mrh9s 

YVONNE LARSSONS HEMSIDA: yvonnelarsson.com 

Onsdag 17 juli 19.00
Den siste resenären och hans bror
SÖREN SOMMELIUS berättar om sitt författarskap pendlande mellan Helsingborg och länder bortom horisonten och samtalar med Tomas Löfström om hans biografi Den siste resenären. 
UTSTÄLLNING: Foton från 50-talets värld av Torgny Sommelius. 

Sören Sommelius, författare och journalist i världen.

Sören Sommelius: Hemma i  Ingenstans (2009).

Torgny Sommelius (1928–1963), Narayanpur, Indien 1956.

SÖREN SOMMELIUS är författare och kulturjournalist på Helsingborgs Dagblad. Han har skrivit flera reportageböcker om Balkan och Indien. Reseskildringen Indiens kämpande Kerala kom 1988, Sista resan till Jugoslavien 1992. Mot kriget, 1994, är ”en roadmovie i trycksvärta” från det krigsdrabbade f d Jugoslavien. I boken Hemma i Ingenstans, 2009, gör Sören personliga nedslag i ett antal städer i den moderna världen. Från King till Obama är ett reportage om medborgarrättsrörelsen i USA. Sören Sommelius senaste bok är biografin Pablo Neruda – poet, älskare, kommunist, 2012. 

SÖREN SOMMELIUS BLOGG: hd.se/kultur/blogg 

Onsdag 24 juli 19.00
Rabindranath Tagore 100 år efter Nobelpriset
LARS EKLUND och BUBU EKLUND presenterar den indiske/bengaliske nationalskalden, författaren, kompositören och konstnären Rabindranath Tagore i ord och ton. 
UTSTÄLLNING: Böcker av Tagore i original och översättning från Nobelprisåret 1913 och framåt. 

Lars och Bubu gör lundatrafiken osäker med sin cykelriksha från Calcutta.

Rabindranath Tagore (1861–1941), Nobelpristagare i litteratur 1913.

LARS EKLUND, journalist, resenär och Indienkännare, var under många år redaktör för tidskriften Sydasien (som numera bara återfinns på nätet). Han är biträdande föreståndare för det internationella Sydasiennätverket SASNET med digital hemort på Lunds universitet. På lediga stunder sjunger han i Ystadoperans kör, och i Indiska kören i Lund tillsammans med Bubu. 

BUBU EKLUND, född i Calcutta, gift med Lars sedan 1982, är musiker och sångerska, specialiserad på Rabindrasangheet, Tagores tonsättningar av sina egna dikter. 

SASNET: sasnet.lu.se

INDISKA KÖREN: youtube.com/watch?v=UV3qLZHRIUK 

Onsdag 31 juli 19.00
”Det mesta här är himmel”
NIKLAS TÖRNLUND tar oss med på en poetisk-musikalisk resa genom den stora lilla värld som kallas Skåne: dikter med sommarens intensiva livskänsla, egna gitarrballader och flamencorumba! 
GÄST: Tonsättaren GUNNAR JANSSON, viola. 
UTSTÄLLNING: Målningar av ÅSA PRÖJTS. 

Niklas Törnlund, mångsidig poet och musiker.  

Skånsk horisont: sommarhimmel och sädesfält.  

Åsa Pröjts: Vandrarna, akvarell, 2008. 

NIKLAS TÖRNLUND är poet, låtskrivare och estradör med många strängar på lyran. Han har gett ut ett dussintal diktsamlingar sedan debuten med Barfota 1979, däribland samlingar som Mellan istiderna, Du är shamanen och Förlundad. De senaste titlarna är Allt beror på vingar och Jag går mot ett grönt rop. Niklas musikaliska bakgrund finns i åttiotals-gruppen Tundra med skivor som Solfångaren 1981 och Dubbla budskap 1982. Numera ingår Niklas i den musikaliska författartrion Mazetti-Liljegren-Törnlund (MaLT). Han håller i Litteraturbaren i Lund och undervisar på Lunds universitets författarskola. 2007 fick han Lunds kulturpris. 

MUSIK AV NIKLAS TÖRNLUND: soundcloud.com/niklas-11 

ÅSA PRÖJTS HEMSIDA: asaprojts.se 

ÖSTERLENS BOKCAFÉ: antikvariat, referensbibliotek, konstgalleri.
ÖPPET: Juli–augusti i princip 13–16 dagligen. (Tillfällig stängning annonseras på blogg och vägskylt.) 
HITTA: Gården Grönalund, Rörum 6:9, mellan Rörum och S Mellby, väg 9 (Simrishamn–Kivik), skylt mitt emot södra avtagsvägen mot Stenshuvuds nationalpark.
INFO: 0730-228013, osterlensbokcafe.blogspot.se, facebook.com/osterlensbokcafe 

Sommarprogrammen 2013 arrangeras av Österlens Bokcafé och Bokcaféets Vänkrets med stöd av Kulturrådet och ABF Österlen.