Det är 1962.
Fotografen Christer Strömholm och poeten Lasse Söderberg ger sig av från Paris
i Strömholms Saab, med sovsäckar och primuskök, mot Spanien, ”landet som låg i
skugga fast solen sken”. Båda har varit där förut, Strömholm har bott i
Barcelona, Söderberg talar spanska. Det är tjugofem år sedan inbördeskriget
slutade och Franco kom till makten. I en månad färdas de genom Los Monegros,
Las Hurdes, La Mancha, delar av landet där utvecklingen stannat och misären
tagit vid.
Det är en
upptäcktsfärd genom ett okänt fattigeuropa bortom allfarvägar och
tidningsrubriker. För syns skull har de ett uppdrag, Söderberg har pratat med
sin förläggare. Någon bok blev det dock inte, ingenting blev publicerat, varken
text eller bilder. Men Söderberg skrev med sin reservoarpenna och Strömholm fotograferade
med sin Leica. Det är dessa notiser och namnlösa foton som nu femtio år senare ställts
samman i boken Resa i svartvitt,
fjärde delen i Lasse Söderbergs mycket läsvärda memoarserie ”Gemensamma nämnare”
(ellerströms förlag).
”Ingenting kan
längre verifieras hos medresenären”, konstaterar Söderberg, ”bara avstämmas mot
hans foton. Kittet, avsett att hålla ihop det skrivna, är inte alltid
tillförlitligt ens för den skrivande. Allt är längesedan och mycket flyter
ihop. Jag minns inga färger. Många ansikten har inga namn, många namn inga
ansikten.”
Dominospelare, Spanien. Foto: Christer Strömholm. |
Den
retrospektiva reseberättelsen blir ett tidsdokument, en rapport från det
bortglömda Spanien, men också en beskrivning av resenärerna själva i detta
tidiga 60-tal: den äldre, stramt militäriske Strömholm med snaggat hår och
dunkelt förflutet som talar om ”nödvändigheten av att utsätta sig”, och den
gänglige poeten Söderberg, drygt 30, med sitt skrivhäfte och sin oförbehållsamma
nyfikenhet på världen och människorna. Strömholm är ointresserad av de
politiska diskussioner som attraherar Söderberg, som när de bor hos målaren
Antonio Saura och umgås med underjordiska kommunister, ”men den konspiratoriska
andan stimulerade honom”.
Gripande är skildringen
av det extrema armodets Las Hurdes, en undangömd dal bortom bergen med låga
stenhus, magra getter och vresiga, bortvända människor drabbade av struma,
malaria och idioti (på grund av inavel). Till och med honungen hade en bitter
smak. Resenärerna hittar en taverna och får en öl men när Söderberg betalar
kastar ägaren pengarna i rännstenen. ”Ni är säkert miljonärer”, fräser han.
”Behåll era smutsiga pengar!” ”Slantarna rullade bort mellan stenarna som om de
vore Djävulens pupiller.”
Jag tycker om
Lasse Söderbergs okonstlade, konkreta, samtidigt ”poetiska” sätt att skriva,
helt klart besläktat med Strömholms sätt att avbilda verkligheten samtidigt som
han tvivlar på bildens ”sanning”: ”det han sökte var yttre bekräftelser på inre
antaganden”. Att Söderberg i efterhand (tänker jag mig) kopplar texten till bokens
foton gör framställningen tätare, mer samlad: bilderna integreras, blir mer än
illustrationer, jämbördiga med texten. Det är ett utmärkt exempel på hur text
och bild kan samverka.
Och det slår mig
att denna fruktbara symbios inte är självklar, särskilt inte i detta nu som i
så hög grad präglas av bilder, alltifrån reklamens projektioner till mobilernas
oupphörliga bildflöden. Misstror vi fotografiets möjligheter? Tror vi att alla
bilder redan är tagna? Varför tillskrivs inte bilden samma värde som texten?
Jag letar fram
min gamla Pentax och laddar den med en svartvit Tri-X-film. Kanske är det åter
dags för det kompromisslösa dokumenterandet: resor i svartvitt bortom
turistmålen, till Europas skuggsidor och solvita fattigkvarter. Det sociala
reportaget, den personliga berättelsen. Söderberg och Strömholm visar hur det ska
göras.
På bokens sista sida
har Christer Strömholm porträtterat en ung Lasse Söderberg tillsammans med
kommunisten José Cerrada, den socialistiske prästen i Una och målaren Antonio
Saura. De står där och håller om varandra.
Söderberg
skriver: ”I fotografier är tiden orörlig, det är alltid samma ögonblick som
råder. Texter däremot förflyttar sig och är därför mindre pålitliga. (…) Jag
vänder mig om och blickar bakåt för att på så vis ge texten dess berättigande.
Framåt kan jag inte blicka.”
Tomas Löfström
Lasse Söderberg, född 1931, poet, översättare. Debuterade
med diktsamlingen ”Anteckningar till ett eko” 1952. Har översatt poesi från
franska, spanska och katalanska och skrivit litteraturkritik i Expressen och
Dagens Nyheter. Drev kulturscenen Cabaret Fredagsbarnen på 70-talet och
Poesidagarna i Malmö 1987–2006. I memoarserien ”Gemensamma nämnare” som
inleddes 1999 ingår bland annat ”Breven från Artur” och ”En vinter på Ibiza”.
Christer Strömholm, 1918–2002, fotograf. Började som
konstnär på 30-talet, då han också deltog som frivillig i spanska
inbördeskriget (och senare i Finland och Norge). Känd för svartvita reportage-
och porträttbilder, exempelvis serien om transsexuella kvinnor vid Place
Blanche i 50-talets Paris. Grundade Fotoskolan 1962 och var dess rektor i tio
år. Spelade huvudrollen i Jan Myrdals och Rune Hassners film ”Myglaren” 1965.
Publikt genombrott i och med retrospektiv utställningen på Moderna Museet 1986.
© Tomas Löfström 2013-2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar