Landskap mellan hav och himmel

Österlen mellan hav och himmel

Landskapsmålningar av Bror Ljunggren          

En utställning på Österlens bokcafé & galleri, juni 2014

Bror Ljunggren, 1884–1939, kom från Skånes västra sida, men det var inte minst på Österlen han fann sina motiv och skapade sin speciella ”lyriska” realism i oljemålningar som var små till formatet och detaljerade till innehållet, närmast en sorts miniatyrer.

Ljunggrens målningar var inte bara tidsdokument från en försvinnande värld av fiskelägen med garn till tork, rullebörar och pickande höns och kvinnor i hucklen samtalandes i sträddena. Han hade en förmåga att ge bilderna en vidare dimension och en betydelse bortom den idylliska vykortsrealismen oavsett om de föreställde kusten vid Baskemölla, slätten vid Östra Grevie eller de böljande backarna vid Brösarp.

Han lärde sig måla som dekorationsmålare i Helsingborg, reste till Stockholm som målargesäll 1905 och blev medhjälpare till Julius Kronberg som arbetade med väggmålningar på Kungliga slottet. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm åren 1907–1910 och senare hos Carl Wilhelmsson i Göteborg. 

När Bror Ljunggren började måla på allvar var det som friluftsmålare i den skånske pionjären Gustaf Rydbergs efterföljd; till den provinsiella kretsen hörde också P A Persson, Helge Kemner, Axel Kleimer.

Ljunggren bodde i Simrishamn, hyrde in sig på fiskelägena: Vik, Baskemölla, Brantevik. Han vandrade till fots längs grusvägarna med staffliet på ryggen. Ofta gav han sig iväg i gryningen för att hinna fånga morgonljuset över Östersjön.

Även om han faktiskt gjorde en del större målningar arbetade han nästan alltid i det mycket lilla formatet. Ofta målade han inför publik, i varje fall inför nyfikna barn som samlades kring pannån på staffliet och den med tiden lite korpulente målaren. ”Varför gör farbror så små målningar?” undrade de sakkunniga betraktarna som sett betydligt större verk växa fram i sträddena. ”Det ryms minsann lika mycket på mina tavlor som på de stora, om man bara ser efter ordentligt”, muttrade Ljunggren.

Utställningsdebuten skedde 1917 i hemstaden. Kritikerna var positiva, det mesta såldes. Tio år senare deltog han i samlingsutställningen ”Nio Skånekonstnärer” och utnämndes till den mest lovande i gruppen. Han fick nästan alltid beröm i tidningarna – för sin tekniska skicklighet, för sitt utvecklade färgsinne – även om enstaka recensenter kunde tala om ett naivt, idylliserande anslag. Med sina små målningar och sitt pedantiska återgivande av verkligheten hamnade han också lätt i skymundan av måleriskt mer vidlyftiga kollegor på Österlen som Ellen Trotzig, Albert Krüger eller Henry Mayne.

Bror Ljunggren var kritisk till mycket av det moderna måleriet och sa ofta vad han tyckte. Dock umgicks han flitigt i konstnärskretsarna och var omtyckt bland kollegorna. Han var med om att dra igång de konstutställningar i Tomelilla som ledde fram till bildandet av Tomelilla Konstsamling 1924 och i förlängningen Tomelilla konsthall 1965. Han var också en av initiativtagarna till konstnärsgruppen Aura i Lund; han var bosatt där på 1930-talet och har målat fina gårdsinteriörer från stadens gamla kvarter, också vinterbilder.

”Att stå och plita med penseln hemma i ateljén, där naturen är utestängd, det är ingenting för mig”, framhöll Bror Ljunggren i en intervju. ”Jag måste ut och stå ansikte mot ansikte med landskapet.”

Att skapa något som inte fanns där, som inte ingick i den konkreta synbilden, var honom främmande. Sen är det en annan sak, som han kanske inte skulle ha förnekat, att han lade in sin själ och sitt hjärta i varje litet penseldrag och fångade landskapets ton och platsens ande på ett ojämförligt, personligt vis.

I detta finns ett släktskap med Theodor Tufvessons dikter: samma stämningsfyllda miniatyrer, samma närhet och intimitet, samma sakliga poesi.

Ibland är Tufvessons dikter också så bildmässiga att man kan tro att han skrivit manus åt Bror Ljunggren:

Det är blåst över bygden i dag …

– men blåsten är full av sol!

Det blinkar, det blänker i säden,

och himlen är blå som viol.

Tomas Löfström