Hans Plogvall (1923–1986)

Utställning i Österlens Bokcafé 9–30 juli 2014

Österlens Bokcafé har via mellanhänder fått en postum donation från majoren, resenären och författaren Hans Plogvall (1923–1986) bestående av litteratur om Ladakh, Tibet och Indien, diabilder och svartvita foton, kassetter med ljudupptagningar, tidningsartiklar och föredragsmanus. Vi tackar Catarina Fogelberg, vars moster var gift med Hans Plogvall, för att hon förmedlat donationen som nu införlivats med bokcaféets samlingar.

Ett urval av Plogvalls foton, manuskript och böcker visas i bokcaféets galleri 9–30 juli 2014.

Hans Plogvall på väg. Svajig repbro i Ladakh, ca 1980.

Hans Lennart Plogvall var född 1923. Som föräldralös – ”hittebarn” som man säger i släkten – adopterades han av bankkamreren Gösta Pettersson i Stockholm och tog sig sedan efternamnet Plogvall. Han tog studenten 1941 och blev officersaspirant vid I4 med officersexamen 1944. Han tjänstgjorde på 40-talet som löjtnant vid I17 och kom 1949 till Arméns Jägarskola i Kiruna, där han träffade sin blivande hustru Ingrid Stein. Kapten vid I17 1957 och I19 1958, därefter aspirant vid generalstabskåren. Detta enligt en gulnad kopia av Plogvalls tjänstgöringsintyg som ingick i kvarlåtenskapen.

Det är nu, 1961, som han plötsligt tar ett steg åt sidan från den militära karriären och slår in på en delvis annan bana i livet.

Under våren studerar han vid Journalistinstitutet i Stockholm, och efter sommaren, i augusti, ställs han ”till Förenta nationernas förfogande”, och reser till Kashmir, befordrad till major, som FN-observatör med postering vid demarkationslinjen mellan Indien och Pakistan. Han stannar drygt ett år, familjen följer med och man bor i ett eget litet hus, Selima House, i utkanten av Srinagar: hustrun Ingrid, sönerna Dag och Matts och dottern Sissi.

Ingrid Plogvall med Sissi, Srinagar 1961.

Under vistelsen i Kashmir skriver Plogvall ett ganska underhållande resebrev hem till Officersförbundsbladet (8/1961) i vilket han berättar om sina uppgifter som stridsdomare och redogör för ”frontlivet genom svenska glasögon”:

Den egentliga striden utkämpas vid en postering, som hålls av den indiska polisen. Den indiska och den pakistanska armén har nämligen inte lov att skjuta, inte på varann och inte att överhuvudtaget skjuta inom 500 yards från demarkationslinjen. Men den indiska polisen är civil. Det är också ortsbefolkningen, som mest är propakistansk och inte gillar indisk polis. Följaktligen samlas de då och då och pepprar på polisposteringen med gevär och maskingevär; dessa vapen får de tydligen låna av pakistanska armén som fått dem från USA. Polisposteringen törs inte skjuta tillbaka annat än i yttersta självförsvar, eftersom den befinner sig så nära demarkationslinjen, att skotten kan flyga in på den pakistanska sidan.

Häromdan höll de på att skjuta i flera timmar. FN har officiellt inget att göra med om civila roar sig med att skjuta på varann, för FN är bara inblandat i stilleståndet mellan indiska och pakistanska arméerna. Men elden var så intensiv, att jag kände mig manad att gå fram för att avdöma striden i alla fall.

Det visade sig att civilbefolkningen låg i en halvcirkel runt polisposteringen och sköt några salvor så där var femte minut. Faktum var att de hade roat sig på detta sätt i flera dagar och även nätter, med det resultatet att polisposteringen var den enda riktigt väl nedgrävda ställning jag sett vid den här fronten. Den fredliga civilbefolkningens eld gick därför några meter över huvudet på oss, när vi bänkat oss i mässtältet i posteringen.

Där fanns trettiotre män, ett får och ett dussintal höns. Några förluster hade inte inträffat än, men efter fyra dygns beskjutning var besättningen uppenbarligen rätt trött på att leka måltavla utan att få skjuta tillbaka. En gråsprängd Subadar Major (ungefär batch stf), en sikh, tog emot oss, bjöd på te och stekta ägg och förevisade färska kulhål i tälttaket. Hans ställföreträdare, en rund och glad gurkha, tog oss med runt och pekade stolt men under iakttagande av icke oberättigad försiktighet ut fiendens eldställningar samt ett hundratal kulhål.

Vi drack ur teet, tackade för oss och drog oss under spridd beskjutning tillbaka från det troligen underligaste av alla underliga krig som finns att se på jorden av idag.

I ett rekommendationsbrev från United Nations Military Observer Group in India and Pakistan daterat 25 februari 1963 får Major Sahib Plogvall följande vitsord av sin chef R H Nimmo, Lieut-General, Chief Military Observer:

Major H L Plogvall, Royal Swedish Army, was at his best in the field where he made some excellent cease-fire inspections and investigations. His reports were concise and informative, and illustrated by clear sketches and diagrams which were very useful. Physically fit and energetic, he was one of the best and most enthusiastic walkers and mountain-climbers to have served in this mission. He contributed his full share towards keeping the peace in Kashmir.

Möjligen gjorde Plogvall FN-tjänst även på Cypern, det är lite oklart. Men det var skrivandet och resandet som tog över, och vistelsen i Kashmir hade gjort honom intresserad och fascinerad av Himalayaområdet, i synnerhet Ladakhs undangömda dalar och den tibetanska, buddhistiska kultur som överlevt där efter den kinesiska ockupationen av själva Tibet på 50-talet.

Hans Plogvall blev journalist. Han frilansade med kåserier (om boxern Ajax och annat) och researtiklar i olika tidningar och tidskrifter, bland annat Se och Lektyr. Han recenserade reseskildringar och böcker om Indien. Han reste i Mellanöstern och Egypten och höll föredrag om sina resor. Han gav ut boken Kashmirkonflikten, 1965 (ny upplaga 1966), en skrift i Utrikespolitiska institutets serie Världspolitikens dagsfrågor.

Hans Plogvall: Kashmirkonflikten (1965).

Ungefär vid den tiden blev han också fast anställd på Svenska Dagbladet som expert på internationell militärstrategi eller någonting i den stilen och medverkade under kommande år med åtskilliga artiklar om svensk och europeisk försvarspolitik, internationella konflikter och krig. När han emellanåt skrev också kåserier i Svenska Dagbladet undertecknades de med signaturen Gall. Han umgicks med Tecknar-Anders, Anders Andersö, som också jobbade på Svenska Dagbladet; de bodde grannar i Ålsten, Bromma. Till vänkretsen i Ålsten hörde också Jan Wirgin, chef för Östasiatiska museet.

Från 1972 övergick Plogvall till att arbeta som frilans igen och publicerade sig lite varstans med artiklar inom samma ämnesområde som tidigare, fast kanske mer vinklat, med skarpare engagemang. Jag har bland annat läst en ganska kritisk analys av USA:s bomboffensiv mot Hanoi julen 1972, i Barometern 2 januari 1973: ”Svensk militär om Vietnam-kriget: Totalbombning drabbar mest civila!”

Men han kommenterade också annat, gärna en smula udda företeelser med anknytning till Indien och Kashmir. Han skrev om den förste svensken som kom till Ladakh; det var inte Sven Hedin utan Cesar von Düben, redan 1856. Och om den förste dansken, en viss Polycarpus Lindqvist, som cyklade hela vägen genom Asien från Köpenhamn 1930 men insjuknade och dog i Kargil på vägen till Leh; Plogvall hade rentav träffat mannen som köpte Lindqvists cykel.

Han fördjupade sig också i de seglivade föreställningarna om att Jesus efter uppståndelsen skulle ha färdats till Srinagar, där hans grav fortfarande kan beskådas, vårdad av Ahmadiyya-sekten. En annan uppgift som han försökte belägga var ryktena om att Jean Baptiste Bernadotte, sedermera Sveriges kung Karl XIV Johan, i sin ungdom ingått i en fransk truppstyrka, Regiment d’Aquitaine, som 1783 skickades till Indien, och under en tid varit krigsfånge hos 24th Bengal Infantry; artikeln, skriven tillsammans med vännen Ashok Nath, en indisk officer, publicerades i magasinet ”7 dagar” 29 oktober 1982.

Under 70-talet började Hans Plogvall ordna gruppresor till Indien på egen hand. Längre fram anlitades han av olika researrangörer som reseledare till Indien (”Gyllene triangeln” och andra rundturer) och Himalayaländerna: Ladakh, Nepal, Sikkim. Han ledde de första svenska gruppresorna någonsin till Ladakh och Sikkim.

Gruppresorna gjorde att han utan kostnad kunde ta sig till många platser dit han ville komma. Han tycks också ha trivts utmärkt i rollen som reseledare och guide, och de tidvis besvärliga strapatserna på vägarna i Ladakh i form av jordskred och kapsejsade bussar tog han med en klackspark; man får hoppas att han fick även sina resenärer att göra det. På senare år lade han sig till med ett närmast kolonialt utseende, som vore han en överlevare från britternas tid, och uppträdde under resorna i khakishorts och borstiga grå mustascher.

I synnerhet var det Ladakh som lockade honom, och förstås den tidigare helt isolerade Zanskar-dalen, dit han tog sig strax efter att området öppnats för besökare. (Också Ladakh hade fram till slutet av 70-talet var stängt.) Till Zanskar kom han några få år efter den förste västerländske resenären i området, Michel Peissel, som skrev boken Zanskar. The Hidden Kingdom, 1979. Plogvall besökte bland annat den skröplige gamle kungen av Zangla, porträtterad av Peissel, och lät sig fotograferas med honom i hans anspråkslösa ”palats”.

Hans Plogvall och kungen av Zangla, Zanskar 1981.

Under årens lopp skulle Hans Plogvall organisera och leda sammanlagt ett trettiotal svenska gruppresor till Indien och Ladakh. Från och med 1972 besökte han Indien 3–4 gånger varje år. Han ledde också studiecirklar om Indien och ställde sitt omfattande bibliotek (det som nu donerats) till kursdeltagarnas förfogande. Som grundbok i studiecirkeln ”En resa till Indien” 1985 användes den då nyutkomna antologin Indien. En handbok, i vilken lustigt nog både Plogvall och jag medverkade, han om Kashmir, jag om Ladakh.

Efterhand byggde han upp personliga kontaktnät och kunde därigenom erbjuda sina resenärer exklusiva upplevelser och unik information. I Ladakh gällde det de berömda dansföreställningarna i Hemisklostret men också sammanträffanden med tibetanska flyktingar i Choklamsur utanför Leh och informella möten med svenskan Helena Norberg-Hodge som arbetade med solenergi och andra ekologiska och sociala projekt (International Society for Ecology and Culture). För att formalisera kontakterna grundade Plogvall organisationen Swedish Himalayan Institute, men den bestod nog mest av honom själv.

Han fotograferade mycket på sina resor, både diabilder och svartvita foton, och kunde ibland fånga fina ögonblicksbilder och porträtt. Hans bästa bilder är från de buddhistiska klostren i Ladakh: byggnader, interiörer, människor. Dansare med märkliga masker, trummande munkar i röda klädnader, fromma gummor med sammanförda händer och unga kvinnor med långa tjocka flätor och svarta mössor överströdda med ljusblå turkosstenar.