PARIS LITTERATURENS HUVUDSTAD

Litteraturens huvudstad

Paris är kulturens huvudstad. 

Litteraturens. Läsandets.

Över midsommar besöker jag Eva, min fru, arkitekt, som vistas en månad på Centre Culturel Suédois. Fyra dagar i Paris, kanske tionde gången sedan 1968.

Vi uppsöker arkitektoniska milstolpar, som Corbusiers ”Villa Savoy” långt ute i förorten Poissy: en underbar liten funkisbyggnad, en av de tidigaste, 1920-tal, ”weekendbostad” för förmögen familj, vita väggar och pelare och glas och ramper och vitkaklade kök och badrum och garage med plats för tre Citroëner.

Chaufför och trädgårdsmästare hade egna rum.

Utsikt mot Seine (nu övervuxen).

Sen övergav ägarfamiljen huset – kanske tyckte det att det blev för modernt och sparsmakat, de var tydligen egentligen inga esteter – och kriget kom och tyskarna och villan blev lagerlokal för djurfoder och förföll alltmer men mot alla odds överlevde den. Renoverades kring 2000, återställdes till sin forna storhet.

Det enda störande inslaget nu är en rosenrabatt som inte var i Corbusiers stil, tvärtom hade han angett att ingen trädgård, inga blommor skulle finnas, bara gräsmattor, förtorkade eller ej.

Annars flanerar jag längs kajerna och kastar skeptiska blickar in i boquinisternas dammiga gamla boklådor, jag föreställer mig att de mest är till för turisterna, för att upprätthålla bilden av ”Paris”. I varje fall att döma av det de visar upp som lockbeten, mycket veckotidningar från 60-talet t ex. Men vad göms i lådornas dunkel?

Annorlunda är det med ”Shakespeare & Co”, den lilla bokhandeln som också är antikvariat (och hotell tror jag) på rue de la Huchette nära Pont Neuf på vänstra stranden mitt emot Notre Dame. (Observera att denna lilla gata fortsätter på andra sidan en plantering, ett café och annan gata, till vänster, och det är där bokhandeln finns; ge inte upp.)

Belamrade hyllor från golv till tak, trånga gångar, exklusiva titlar, original och nytryck, man vill köpa alltihop, på engelska alltså, mest från amerikanskt beat-femtiotal, Ginsberg, Kerouac, Snyder & Co, men oerhört mycket annat också, nytt och gammalt. Visst är Shakespeare & Co ett ideal för vilken antikvariatsinnehavare som helst, och jag skulle gärna flytta mitt bokcafé från Rörum och hit, fast det låter sig nog inte göra. Säkerligen en turistfälla även detta, förstås, kolla guideböckerna! Men vad är inte det i Paris?

Möjligen Bibliothèque Sainte Génevieve, som knappt nämns mer än i förbigående i någon guidebok, ett litteraturens närmast oöverskådliga och helt okommersiella tempel, det heligaste av alla Paris allra heligaste bibliotek (det finns ju en del nyare dylika, anpassade till moderna krav), vid Pantheon. 

Det är dessutom en märkvärdig, på sin tid ytterligt modern byggnad från 1840-talet med gjutjärnsvalv och glaspartier som välver sig likt en saluhall eller kanske snarare järnvägsstation över en läsesal med 40 000 böcker längs väggarna, en balkong runt om och flitiga studenter från hela världen läsande och skrivande vid borden.

Den djärve arkitekten hette Henri Labrouste (1801–1875). Man kan fråga sig hur myndigheterna vågade ge honom bygglov? När det gäller själva konstruktionstekniken kan man ju notera att själva Eiffeltornet, gjutjärnsbyggnaden framför alla, byggdes först ett halvsekel senare, 1889.

Som icke registrerad låntagare får man stå i en liten avbalkning och andlöst betrakta hela härligheten men icke beträda den. Personalen är dock mycket förekommande och tycks uppskatta besöket av svenska turister, av vilka en dessutom är författare. (Biblioteket har f ö den största samlingen nordisk litteratur utanför Skandinavien men den finns inte längre kvar i byggnaden.) Vi får en utförlig föreläsning dels på franska, tror jag, dels på engelska med svår fransk brytning, och lyckas inte förstå särskilt mycket av någotdera. Man får fotografera men måste då rikta kameran uppåt så att inga studenters ansikten fastnar på bilderna, så mycket förstår vi i alla fall. Till slut kommer man inte att kunna fotografera nånting alls med människor på bilden.

När vi går ner för trappan från läsesalen inser jag plötsligt att den enorma väggmålningen i trapphallen förefaller bekant: debatten mellan Aristoteles och hans kompisar i filosofskolan i Aten, av Raphaël, en konsthistorisk klassiker. Men det är väl ändå inte möjligt? Nej, det är det förstås inte, det är en kopia från 1880-talet, men ändå: närmare 10 x 6 meter, och under det lagrade dammet är det svårt att skilja original från kopia.

Det finns i detta fina bibliotek också ett litet kabinett med ”kuriosa” som under historiens lopp tycks ha hamnat fel: indianpilbågar och dylikt, som snarare borde finnas på något etnografiskt museum, t ex Que de Branly. Men visst, varför inte?

Och den pågående utställningen med vackra och udda volymer och bokomslag från Europas länder i början av 1900-talet – jugend, art deco osv, även den i trapphallen – är mycket sevärd. 

Res dit!