Ingemar Leckius, 1928–2011, var poet, kritiker och översättare. Dikten I öknen går de vilda fåren skrevs 1968 och ingår i hans diktsamling med samma namn. Jag läste den då, starkt berörd, i revoltens kaos och framtidstro. Nu återfinner jag den oväntat i antologin Dikterna från 60-talet (red Lars Gustafsson och Torkel Rasmusson, 1970), en sliten grön pocketvolym som jag råkar hitta på en loppmarknad. Dikten är tillägnad Frantz Fanon, filosofen från Martinique, författare till Jordens fördömda, som helt klart inspirerat rader som de om jordens fattiga som "kastar av sig vår medkänslas ok". Skarpa ord, laddade formuleringar, bilder som känns alarmerande aktuella här och nu i de nya folkvandringarnas tid.
I öknen går de vilda fåren
Till Frantz Fanon
De tar tigande emot våra gamla filtar,
vårt överskottsfoder, våra stipendier.
Men de vägrar att upphöjas till hedersmänniskor.
Det går ett omärkligt skred genom världen.
De kastar av sig vår medkänslas ok.
Deras ögonspringor liknar skottgluggar.
Det hjälper inte att vi bekänner vår skuld,
det hjälper inte att vi svettas ut vår vithet.
Strategin växer fram i deras muskler.
Knivarna härdas i deras inälvor.
Vi som alltid har vänt andras kinder till,
hur skulle vi kunna undfly den kommande vreden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar