I mitten av 50-talet gjorde den brittiske journalisten Eric
Newby, som hankade sig fram som reklammakare i modebranschen, en resa i
Afghanistan. Tillsammans med en kompis vandrade han till fots över de höga
passen i Hindukush i nordöstra delen av landet. En dag mötte de helt oväntat
Wilfred Thesiger, den legendariske upptäcktsresanden.
Detta möte i övre delen av Panjshir-dalen i Afghanistan går
kanske inte upp mot Stanleys möte med Livingstone i mörkaste Afrika men det
blir, i Newbys något överdrivna framställning, en kollision inte bara mellan
två generationer utan också mellan två sätt att resa (och skriva) och förhålla
sig till det främmande. Den ärrade Thesiger, ensamvargen, excentrikern,
framstår som en relikt från kolonialhistoriens glansdagar, Newby som en
skolpojke på äventyr som tar upptäckandet med en klackspark.
Så här respektlöst beskriver han Thesigers karavan i
”Promenad i Hindukush” (1958):
”Sällskapet bestod av två infödingar med skurkaktigt
utseende, klädda i långa fotsida överrockar som om de bar sorg efter en kunglig
person; en huttrande tadzjikkock, som genom någon egendomlig mutation hade fått
ljusrött hår och var olämpligt klädd för Centralasien i spetsiga bruna skor och
prydliga strumpor med strumpeband, men utan byxor; tolken, en dyster afghan av
medelklass, nästan medvetslös av trötthet, iförd mörka glasögon, dubbelknäppt
kavajkostym och amerikansk hatt med stickningar på brättet och kullen; samt
Thesiger själv, en grov skrovlig klippa till karl som gick med jättekliv. Hans
näsa påminde om ett klipputsprång, ögonbrynen var buskiga, han var fyrtiofem år
gammal och hård som flinta, klädd i en gammal tweedkavaj av samma sort som
skolpojkarna i Eton har, ett par tunna grå bomullsbyxor, repsulade persiska
tofflor och en yllemössa.
’Vänd om’, sade han, ’ni ska stanna hos oss i natt. Vi ska
just slakta några kycklingar.’”
Newby stannade förstås – han beundrade i själva verket
Thesiger – och fick ta del inte bara av de sega kycklingarna utan också av väl
valda visdomsord från denna levande legend som två gånger korsat Rub al Khalis
öken (16 dagar utan vatten) och levt i decennier bland obskyra infödingar i
diverse avkrokar från Sudan till Ladakh.
Nästa dag skildes deras vägar. Thesiger drog vidare med sitt
luggslitna sällskap. Newby reste hem till England, publicerade ”Promenad i
Hindkush” och intog ganska snabbt en framskjuten position i den ärevördiga
brittiska reseskildringstradition som utom av Thesiger representeras av
exempelvis Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Patrick Leigh Fermor, Lawrence
Durrell, Peter Fleming, Paul Theroux, Jan Morris, Colin Thubron, Geoffrey
Moorhouse och Bruce Chatwin; listan kan göras mycket lång.
Reseskildringen är, inte bara i England, en utomordentligt
omfattande litterär genre. Den rymmer en massa pinsamt och tidsbundet skräp –
litterärt, men också ideologiskt, vad gäller synen på Den andre. Den rymmer
också något av det bästa som skrivits överhuvudtaget.
Den är på en gång dokumentär och fiktion, reportage och
självbiografi, vilket är just vad som gör den så spännande. Att den vanligen
hamnar under N (geografi) på bibliotekshyllorna bevisar ingenting. Den har ett
centralt berättarjag, den mer eller mindre självutlämnande, ställföreträdande
resenären, som definierar världen samtidigt som han/hon låter sig definieras av
den. Den drar en oklar gräns gentemot romanen men förblir berättande litteratur
också i sin sakligaste skepnad (en Linné i Skåne, en Lane i Egypten, en Myrdal
i Kina).
Vissa delar av världen är mer litterärt exploaterade än
andra. Föga förvånande är det ofta de mest svårtillgängliga trakterna som
lockat flest beskrivare. Afrikas inre, Amazonas, Afghanistan. Inte minst Tibet.
Många är de som försökt ta sig till ”det förbjudna” Lhasa och oavsett om de
lyckats eller ej har deras resor varit tillräckligt exklusiva för att motivera
en bok. Det säger sig självt att den litterära kvaliteten inte alltid står i
proportion till strapatserna. Men en del av dessa böcker har överlevt sin egen
tid och blivit klassiska pärlor, till exempel Alexandra David-Néels ”En
parisiskas resa till Lhasa” (1927) och Sven Hedins ”Transhimalaya”, tre
tegelstensvolymer (1909–1912). Eller Heinrich Harrers ”Sju år i Tibet” (1957),
som var en internationell bestseller långt innan den blev film med en ovanligt
malplacerad Brad Pitt i rollen som Harrer.
I de flesta andra reseskildringar som höjer sig över någon
sorts normalstandard blir den yttre resan också inre; ju längre bort
författaren färdas desto närmare kommer han sig själv. Typexemplet är Laurens
van der Posts bok ”Vågspel i det inre” (1952). Sydafrikanen van der Post är
apartheidmotståndare och allmän civilisationskritiker, märkt av sin tid som
japansk krigsfånge på Java under andra världskriget. Utsänd av brittiska
underrättelsetjänsten funderar han under en resa genom Östafrikas djungler och
stäpper över Europas skuld gentemot Afrikas folk. Hans bok är på en gång
reseskildring och psykodrama:
”Fram ur denna mörka klyfta som vi har låtit öppna sig
mellan de båda hälfterna i vårt jag, ur denna splittring mellan Europa och
Afrika inom oss, stiger overkligheten upp för att överväldiga oss.”
Van der Post påminner en del om T E Lawrence, agenten som
blev beduinhövding och kolonial krigshjälte men sedan drog sig undan i tragisk
ensamhet (”Seven Pillars of Wisdom”, 1935).
Som ett vågspel i det inre, eller i varje fall ett uppbrott
ur vardagen och en personlig utmaning, ett ifrågasättande av världsbilder och
livssyn, framstår också den danske författaren Carsten Jensens subjektiva
jordenruntreportage i två delar, ”Jag har sett världen börja” (1997) och ”Jag
har hört ett stjärnskott” (1998). Jensen registrerar, resonerar, reflekterar,
avlyssnar mänsklighetens hjärtslag, samtidigt som han berättar historien om sin
långa resa. Han visar att världen fortfarande kan upptäckas.
Det gör också Nick Danziger, som i sin bok ”Danziger’s
Travels” (1987) vittnar om sin färd till fots eller i varje fall med lokala
transportmedel längs den gamla Sidenvägen österut genom Centralasien. Likaså
William Dalrymple som beskriver sin långa resa från Jerusalem till Kina i
”Xanadu. A Quest” (1989). Dalrymple har senare skrivit flera utmärkta
personliga reportageböcker från Indien.
En av Danzigers och Dalrymples föregångare på den asiatiska overland-rutten
österut, i varje fall början av den, var Robert Byron, vars klassiska
reseskildring ”The Road to Oxiana” kom ut 1937. Byron som var självlärd expert
på bysantinsk arkitektur och mycket annat berättar i dagbokens form om
fornminnen och incidenter och märkliga människor utmed vägen. Allt intresserar
honom, han är saklig och kunnig och underhållande på ett lakoniskt, torrt
humoristiskt sätt, en egenhet som ofta återfinns i brittiska reseböcker men
sällan så fulländat som här.
”Resenären”, skriver han, ”är sina sinnens slav. Utan
förnimbara vittnesbörd kan hans grepp om fakta inte bli fullständigt; i själva
verket kan han lära känna världen bara genom att se och höra den och känna dess
dofter.” Det var så han reste, och skrev.
Bruce Chatwin har kallat ”The Road to Oxiana” för sin tids
mästerverk och berättat hur han under sina första resor medförde ett alltmer sönderläst
exemplar av boken. Det finns också stora likheter mellan Chatwin och Byron: i
sättet att resa och skriva och betrakta världen och livet.
Båda dog för övrigt i förtid och hann inte skriva några
dåliga böcker. Chatwins bästa är den första, ”I Patagonien” (1977). Ingen kan
som han förmedla känslan av ödslighet vid Världens Ände. Här några rader från
slutet, om avfärden från Punta Arenas:
”När vi hade väntat på skeppet en hel vecka hörde vi
äntligen sirenerna tjuta på andra sidan idrottshallen (som var en betongkopia
av Parthenon)... Ångaren hade en gång varit SS
Ville de Haiphong. Tredjeklass såg ut som ett asiatiskt fängelse och de
täta skotten verkade mera gjorda för att hålla tillbaka kulis än flodvatten.
Chilotes slog sig ner i den stora allmänna hytten där durken var skorvig av
krossade kackerlackor och luktade musselstuvning både före och efter det att de
spytt upp den. Fläktarna i förstaklass hade stängts av och i den panelerade
salongen drack vi tillsammans med tjänstemän från en koalingruva. Dem skulle
skeppet vid midnatt en natt dumpa på en vit, kvinnotom ö mitt i havet. Medan
båten letade sig ut från hamnen spelade en chilensk affärsman La mèr på ett vitt piano som saknade
åtskilliga tangenter.”
Chatwin har också, i synnerhet i ”Drömspår”, dokumenterat
sin tro på människans ursprungliga nomadnatur. Nomadintresset delar han med
många andra reseskildrare, bland annat van der Post (”The Lost World of the
Kalahari”, 1958) och Thesiger (”The Last Nomads”, 1980). Eller – för att
äntligen beträda den svenska hemmaplanen – Harry Martinson.
Martinsons idéer om ”världsnomaden” i ”Resor utan mål”
(1932) var dock snarast en visionär framtidsutopi:
”Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och
motionellt universale individen. Vägarna dit hålla på att utvecklas i
revolutioner och reagenser. (På jättefarmerna i Rysslands nya kollektivjordbruk
flytta arbetarna under skördetiden i jättetält omkring på de sädessusande
stäpperna.) Vi har hört de första signalerna. Vi äro på väg. Tåget går – till framtiden.”
Viktigare än dylika visioner var kanske den solidaritet med
tredje världens människor som Martinson var ganska ensam om bland 30-talets
reseberättare. De som på den tiden färdades i de av Europa koloniserade delarna
av världen gjorde det vanligtvis iklädda en dräkt som inte bara bestod av
khakikostym och tropikhjälm utan också av en oreflekterat nedsättande attityd i
förhållandet till ”infödingarna”.
Martinson står för något annat. Kanske därför att han med
sin bakgrund hade särskilda förutsättningar att uppleva en värdegemenskap med
fattiga arbetare i exempelvis Sydamerika och Indien. När han i ”Kap Farväl!”
(1933) anländer till Bombay är det som eldare ombord på SS Fernmoor. Han rör sig till fots genom basarträngseln på
Alexandra Road med sinnena på vid gavel. ”Här i det väldiga Bombay går jag, ett grand av Europa, en mygga bland
tempel och kor.” Han vågar säga att han ingenting vet och ingenting förstår, samtidigt
vågar han se sambanden mellan dem och oss.
Rent konkret symboliseras detta av hans relation till Peggy,
en kastlös tvätterska och prostituerad. Han sitter och håller henne i handen
men vet, självklart, att deras förhållande inte har någon framtid.
”Snart kallar min trad, snart tjuter min linjes vissla:
tuut, tut. Världen måste bli ny först och det underbara, befriande nya måste
lockas fram ur människornas själar. Intill dess blir det bara splittrade
förbindelser mellan splittrade delar.”
Från Harry Martinson går en linje till Artur Lundkvist, den ojämförlige
litteräre världsresenären i sin svenska generation, med reseböcker som
”Drakblod” (1936), ”Negerland” (1949), ”Indiabrand” (1950) och ”Vulkanisk
kontinent” (1960).
Och Lundkvist med sitt radikala tredje världen-engagemang
utgör i sin tur länken till yngre författare som Jan Myrdal, Sven Lindqvist,
Folke Isaksson, Sara Lidman, Per Wästberg och Lasse Berg, som med 60- och
70-talens svenska ”rapportböcker” skapade en ny nisch inom resegenren.
Ta till exempel Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” som
kom 1963 och sedan utgivits i bearbetade upplagor, kompletterats med nya besök
i byn Liu Ling i norra Shensi, översatts till ett flertal språk och blivit en
internationell klassiker. Byggd på upptecknade intervjuer är den renodlat
dokumentär men förmedlar ändå (eller just därför) en stark närvarokänsla.
Om sitt och bokens förhållande till resegenren i allmänhet
skriver Myrdal:
”Jag vill inte utge mig för att ha ’levt mig in’ i Liu Ling
by. Jag anser varje sådan framställning lögnaktig och ovetenskaplig och blott
utgöra ett publikfrieri, ett bidrag till den allmänt känslosvamliga
förljugenhet man alltför ofta möter i böcker om främmande kulturer. Böcker där
författaren döljer sin djupa oförståelse, sina fördomar och felslut under
ordridåer av känslosamhet.”
I andra böcker, från ”Sidenvägen” (1977) till ”På resa”
(1991), ja redan i genombrottsboken ”Resa i Afghanistan” (1960), har Myrdal
icke desto mindre skrivit ganska så känslosamt om världens lockelse, om resandets
utmaningar och om upptäckandet som drift och njutning.
Få av de reseskildringar jag nämnt är egentligen
beskrivningar av ett geografiskt område. De är snarare litterära gestaltningar
av individers möten med det främmande. De handlar om resor, människor,
händelser; detaljer, ofta udda, till synes godtyckliga, sedda ur ögonvrån, i
förbifarten. De följer oförutsägbara omvägar, vindlande stigar genom risfält
och djungler, över bergspass, genom stadskärnor. Det är därigenom närvaron
förmedlas och världen träder fram. Bara i det enskilda blir helheten förnimbar.
© Tomas Löfström
”Möten med det
främmande. Reseskildringens skiftande former”, publicerad som ”Världens
lockelse” i HVL/Karavan 3/99 (tema reseskildringar; första numret med namnet
Karavan).
