onsdag 15 augusti 2012

Med äventyret i ryggsäcken

 
Jag hittar den på Myrorna i Stockholm, den blir min för en femma: Arne Hirdmans resebok Med äventyret i ryggsäcken. Utgivningsår: 1954. Förlag: Folket i Bild. Omslag: Erik Prytz. 

Så här skriver Hirdman: 

”Det här är berättelsen om hur jag som vuxen förverkligade en barndomsdröm. Drömmen om De Vilda Indianerna, Kanotfärden Genom Djungeln, Marschen Genom Öknen och Klättring Ovan Molnen. Jag reste med en ryggsäck som enda bagage, utan resrutt, med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta.” 

Han hade arbetat sig över Atlanten som motorelev på M/S Wilhelmina. Från Belem på brasilianska kusten for han vidare uppför Amazonas med flodbåt. Tillsammans med krokodiljägare och gummipatroner fortsatte han i skrangliga kanoter till de ”vilda” chacobosindianernas land långt inne i regnskogsdjungeln vid Benecitofloden på gränsen till Bolivia. På ett foto står han tillsammans med en av sina indiankompisar. Bildtext: ”Jaktkamraten Maros bastskjorta var lika skrynklig som min khaki.”


Hirdman ”försvann” i djungeln, efterlystes av skärrade släktingar och förorsakade värsta massmediadrevet innan han till sist dök upp i Sao Paolo och kunde dementera de förhastade dödsrunorna med en nonchalant klackspark. 

Varefter han begav sig till Afrika som han genomluffade från Dakar via Kongo till Kairo, vilket skildras i bokens andra del. 

Han hade, som det heter på bokens baksida, ”gått köksvägen dit där andra kommit med expeditioner – eller dit ingen kommit alls före honom”. 

Hirdmans resebok är en tidstypisk jag-var-där-berättelse i vilken hjälten/författaren skroderar om sina irrfärder, förmedlar mer eller mindre fördomsfulla inblickar i infödingarnas märkvärdiga tillvaro och förvandlar strapatserna till underhållning för det svenska folkhemmets länstolsresenärer. Kanske handlar den i själva verket om hur vi försökte förstå världen för femtio år sedan.

Arne Hirdman (1914–1995) var fil mag, sportjournalist och reklambyråskribent. Han hade debuterat som poet 1939 med Drömmen behåller du. Han hade utgivit en samling Aforismer av vilka några med tiden skulle bli bevingade, till exempel ”Åsikter är som spikar, lätta att slå i men svåra att dra ur” eller ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå”. Han hade också skrivit en biografi om den danske författaren Johannes V Jensen, han som skrev romanserien Den lange Rejse, och en bok om böcker, Alla tiders folkböcker: ett bidrag till den billiga bokens historia

Ett ganska spretigt författarskap får man nog säga. 

Med äventyret i ryggsäcken, en sällsynt lyckad titel för övrigt, följdes av en rad böcker om Israel, Libanon, Rhodos, Tunisien och Kreta, där Arne Hirdman och hans emellanåt medförfattande hustru Vivi bodde en tid. Samt bland annat en diktsvit betitlad Döden i Bagdad, tonsatt av Gunnar Hahn. Hirdmans sista bok Olympia – lek på liv och död handlade om de olympiska spelen. 

Men för mig kommer Hirdman alltid att vara förknippad med en bok han inte skrivit själv. Den heter En gyllene bok om vår jord och kom ut samma år som ”ryggsäcksboken” och på samma förlag.
Denna till sitt ursprung amerikanska ”världsgeografi för yngre och äldre”, en kolorerad bildbok i stort format med välskrivna texter av Elsa Jane Werner och underbart spännande färgteckningar av Cornelius de Witt, är nog faktiskt fortfarande, trots de dryga femtio år den har på nacken, den bästa introduktion till världen och geografin man kan sätta i händerna på nyfikna barn. 

Det var Arne Hirdman som svarade för bearbetningen av Olof Sundströms översättning. Som sakkunnig expert medverkade dessutom Carl Skottsberg, känd botanikprofessor, som gjort äventyrliga forskningsfärder till Patagonien, Påskön och Juan Fernandez och skrivit Till Robinson-ön och världens ände.

Jag älskade En gyllene bok om vår jord och läste den som barn från pärm till pärm, gång på gång. Den lärde mig upptäcka världen, se den, förstå den, hur vacker den var, hur rik och skiftande, från Tibets bergstoppar till Balis palmskuggade stränder. 

Texten hade stora bokstäver och ett alldeles särskilt tonfall, lockande och lustfyllt. Till en början var det ändå bilderna som grep mig starkast, fotografiskt realistiska men i en driven personlig stil, fyllda av detaljer som gjorde att de etsade sig fast. Som den vars bildtext lydde: ”En tornado.” En familj någonstans i Mellanvästern tar skydd i jordkällaren när virvelvinden närmar sig. Antagligen räddas också hunden. Och hönsen? Kanske. Allt annat, leksakerna, solrosorna, det skröpliga trähuset, ska oundvikligen ödeläggas.


Nu vänder jag åter bladen och erfar känslorna de förmedlade, bokens doft (papper, klister, trycksvärta) som blev världens, textens och bildernas formspråk, euforin inför vidden och mångfalden, kartorna, kontinenterna, klimaten, monsunregn och vintersnö, solens glödande strålar, jordekorren som tittar upp ur sin håla, den japanska körsbärsträdgården, nomaderna på väg genom öknen. 

Där någonstans började min egen barndomsdröm, Drömmen om Den Stora Världen och Den Långa Resan, säkert inte olik den Arne Hirdman förverkligade som vuxen när han gav sig av ”med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta”.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar