Här kommer min i förra
blogginlägget utlovade miniessä om Mark Cockers bok om den brittiska
reseskildringstraditionen, Loneliness and Time. Texten publicerades i något annorlunda form
under rubriken ”Reseskildraren som outsider” i min bok Mannen som reste (2000). Den ingår som en sorts inledande besvärjelse
i Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi, som utkommer i början av september på Carlssons.
*
I boken Ett rö för vinden, en av de stora reseskildringarna från 1950-talet,
skriver Gavin Maxwell om sin längtan efter ett land ”där det fanns någonting
kvar att se som inte redan hade setts och beskrivits av hundra- eller tusentals
människor av min sort”.
Det är en längtan han delar
med många av sin sort, resande författare, eller skrivande resenärer, för vilka
resandet också är något av det Vågspel i det inre som Laurens van der Post talade om i titeln till en
av sina Afrika-böcker.
Gavin Maxwell, en tuffing i
skinnjacka och svarta glasögon som levt långa perioder i en fyrvaktarbostad i Camusfeàrna och skrivit om så disparata ting som hajfiske, uttrar, Sicilien och Irak,
har väl egentligen föga gemensamt med den milde Laurens van der Post, en
vithårig mystiker som ständigt återvänt till södra Afrikas natur och människor.
Men båda är reseberättare
och båda är egensinniga outsiders. De spelar också framträdande roller i Mark
Cockers essäbok om den brittiska reseskildringen under 1900-talet, Loneliness
and Time (1992).
Det är en omfattande studie,
vid och vindlande, litteraturvetenskaplig men också fylld av biografiska,
psykologiska och sociologiska iakttagelser. Cocker skriver om ”dialektiken
mellan hemma och borta”, om resans mening och mytologiska innehåll och om
reseskrivandets hemlighetsfulla drivkrafter.
Utom Maxwell och van der
Post porträtterar han fem författare i helfigur: Harry St John Philby,
arabisten och rebellen (spionens far), som kartlade Rub al Khali, konverterade
till islam och höll sig med fru och barn i Mekka; Wilfred Thesiger, enslingen,
asketen, som iklädd beduindräkt korsade berg och öknar och levde med
träskfolken kring Eufrat och Tigris; Lawrence Durrell, Alexandriakvartettens författare, den ojämförlige skildraren av Greklands
öar; Patrick Leigh Fermor, fotvandrare till Istanbul, motståndskämpe på Kreta,
besjungare av Peloponnesos; och Frederick Bailey, överårig ämbetsman i
stärkkrage som fortsatte beskriva sina koloniala strapatser i Himalaya långt
fram mot 50-talets slut. Robert Byron, T E Lawrence (of Arabia), Eric Newby,
Freya Stark, Dervla Murphy, Geoffrey Moorhouse, Jan Morris och Bruce Chatwin
blir också föremål för rätt omfattande betraktelser.
På bilden nedan syns
Lawrence Durrell, Freya Stark, Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Bruce
Chatwin och Dervla Murphy.
De
författare Cocker studerar är alla etablerade litterära reseskildrare, möjligen
också äventyrare. Hans fallstudier frilägger därtill en rad andra intressanta
gemensamma nämnare. Faderlösheten, bokstavlig eller bildlig, finns i bagaget
hos flera av de resande författarna. De är i många fall känsliga, labila
personer med förkärlek för rollspel och förklädnader och med oklar sexuell
identitet. De är ofta språkgenier och lärda autodidakter. De har en
antiakademisk och antiauktoritär attityd. De är asociala ensamvargar, flyktingar,
missanpassade sökare. De är orädda, de ger aldrig upp.
Kanske överdriver Cocker de
bisarra eller i varje fall komplexa inslagen i reseskildrarnas bakgrunder,
personligheter och levnadsbanor, och man ska naturligtvis vara försiktig med
generaliseringarna. Men det mönster han tecknar stämmer väl in på många av de
författare jag lärt känna under åratals läsning av reseskildringar, engelska,
svenska och andra; det gäller även kvinnliga resenärer som Isabelle Eberhardt
eller Alexandra David Neel.
Vad
var det som drev dem bort, och tillbaka hem, till skrivbordet? Sökte de
befrielse – från bakgrunder, sociala mönster, förväntningar, bestämmelser –
eller strävade de snarare efter berömmelse? Var det vägen som var målet – eller
berättelsen om den? Det okända landet, det stora äventyret – eller orden,
texten, reportaget, reseskildringen?
Sporrades de av Maxwells
längtan efter frihet och renhet, en längtan bort, till fjärran länder och
kulturer obesudlade av den västerländska civilisationen – eller av driften att
erövra det främmande, besegra det, tämja det, förvandla det, med Philbys ord:
”dissekera, etikettera, beskriva”?
Det finns inga enkla svar,
inga enkla formler. Men det är här i dessa trakter, i den på en gång välbekanta
och oländiga terrängen mellan Maxwells ”romantik” och Philbys ”verklighet” (om
man så vill), som den litterära reseskildringens eget, alltjämt till stora
delar outforskade revir är beläget.
*
Författare som nämns i texten: Gavin Maxwell, 1914–1969 (Ett
rö för vinden, sv övers 1958); Laurens van
der Post, 1906–1996 (Vågspel i det inre, sv övers 1952); Harry St John Philby, 1885–1960; Wilfred Thesiger,
1910–2003; Lawrence Durrell, 1912–1990; Patrick Leigh Fermor, 1915–2011;
Frederick Bailey, 1882–1967; Robert Byron, 1905–1941; T E Lawrence, 1888–1935;
Eric Newby, 1919–2006; Freya Stark, 1893–1993; Dervla Murphy, f 1931; Geoffrey
Moorhouse, 1931–2009; Jan (James) Morris, f 1926; Bruce Chatwin, 1940–1989;
Isabelle Eberhardt, 1877–1904; Alexandra David Neel, 1868–1969.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar