ÖGONSPRINGOR SOM SKOTTGLUGGAR

Ingemar Leckius, 1928–2011, var poet, kritiker och översättare. Dikten I öknen går de vilda fåren skrevs 1968 och ingår i hans diktsamling med samma namn. Jag läste den då, starkt berörd, i revoltens kaos och framtidstro. Nu återfinner jag den oväntat i antologin Dikterna från 60-talet (red Lars Gustafsson och Torkel Rasmusson, 1970), en sliten grön pocketvolym som jag råkar hitta på en loppmarknad. Dikten är tillägnad Frantz Fanon, filosofen från Martinique, författare till Jordens fördömda, som helt klart inspirerat rader som de om jordens fattiga som "kastar av sig vår medkänslas ok". Skarpa ord, laddade formuleringar, bilder som känns alarmerande aktuella här och nu i de nya folkvandringarnas tid.


I öknen går de vilda fåren
                                                                                                   
Till Frantz Fanon

De tar tigande emot våra gamla filtar,
vårt överskottsfoder, våra stipendier.

Men de vägrar att upphöjas till hedersmänniskor.
Det går ett omärkligt skred genom världen.

De kastar av sig vår medkänslas ok.
Deras ögonspringor liknar skottgluggar.

Det hjälper inte att vi bekänner vår skuld,
det hjälper inte att vi svettas ut vår vithet.

Strategin växer fram i deras muskler.
Knivarna härdas i deras inälvor.

Vi som alltid har vänt andras kinder till,
hur skulle vi kunna undfly den kommande vreden?

PARIS LITTERATURENS HUVUDSTAD

Litteraturens huvudstad

Paris är kulturens huvudstad. 

Litteraturens. Läsandets.

Över midsommar besöker jag Eva, min fru, arkitekt, som vistas en månad på Centre Culturel Suédois. Fyra dagar i Paris, kanske tionde gången sedan 1968.

Vi uppsöker arkitektoniska milstolpar, som Corbusiers ”Villa Savoy” långt ute i förorten Poissy: en underbar liten funkisbyggnad, en av de tidigaste, 1920-tal, ”weekendbostad” för förmögen familj, vita väggar och pelare och glas och ramper och vitkaklade kök och badrum och garage med plats för tre Citroëner.

Chaufför och trädgårdsmästare hade egna rum.

Utsikt mot Seine (nu övervuxen).

Sen övergav ägarfamiljen huset – kanske tyckte det att det blev för modernt och sparsmakat, de var tydligen egentligen inga esteter – och kriget kom och tyskarna och villan blev lagerlokal för djurfoder och förföll alltmer men mot alla odds överlevde den. Renoverades kring 2000, återställdes till sin forna storhet.

Det enda störande inslaget nu är en rosenrabatt som inte var i Corbusiers stil, tvärtom hade han angett att ingen trädgård, inga blommor skulle finnas, bara gräsmattor, förtorkade eller ej.

Annars flanerar jag längs kajerna och kastar skeptiska blickar in i boquinisternas dammiga gamla boklådor, jag föreställer mig att de mest är till för turisterna, för att upprätthålla bilden av ”Paris”. I varje fall att döma av det de visar upp som lockbeten, mycket veckotidningar från 60-talet t ex. Men vad göms i lådornas dunkel?

Annorlunda är det med ”Shakespeare & Co”, den lilla bokhandeln som också är antikvariat (och hotell tror jag) på rue de la Huchette nära Pont Neuf på vänstra stranden mitt emot Notre Dame. (Observera att denna lilla gata fortsätter på andra sidan en plantering, ett café och annan gata, till vänster, och det är där bokhandeln finns; ge inte upp.)

Belamrade hyllor från golv till tak, trånga gångar, exklusiva titlar, original och nytryck, man vill köpa alltihop, på engelska alltså, mest från amerikanskt beat-femtiotal, Ginsberg, Kerouac, Snyder & Co, men oerhört mycket annat också, nytt och gammalt. Visst är Shakespeare & Co ett ideal för vilken antikvariatsinnehavare som helst, och jag skulle gärna flytta mitt bokcafé från Rörum och hit, fast det låter sig nog inte göra. Säkerligen en turistfälla även detta, förstås, kolla guideböckerna! Men vad är inte det i Paris?

Möjligen Bibliothèque Sainte Génevieve, som knappt nämns mer än i förbigående i någon guidebok, ett litteraturens närmast oöverskådliga och helt okommersiella tempel, det heligaste av alla Paris allra heligaste bibliotek (det finns ju en del nyare dylika, anpassade till moderna krav), vid Pantheon. 

Det är dessutom en märkvärdig, på sin tid ytterligt modern byggnad från 1840-talet med gjutjärnsvalv och glaspartier som välver sig likt en saluhall eller kanske snarare järnvägsstation över en läsesal med 40 000 böcker längs väggarna, en balkong runt om och flitiga studenter från hela världen läsande och skrivande vid borden.

Den djärve arkitekten hette Henri Labrouste (1801–1875). Man kan fråga sig hur myndigheterna vågade ge honom bygglov? När det gäller själva konstruktionstekniken kan man ju notera att själva Eiffeltornet, gjutjärnsbyggnaden framför alla, byggdes först ett halvsekel senare, 1889.

Som icke registrerad låntagare får man stå i en liten avbalkning och andlöst betrakta hela härligheten men icke beträda den. Personalen är dock mycket förekommande och tycks uppskatta besöket av svenska turister, av vilka en dessutom är författare. (Biblioteket har f ö den största samlingen nordisk litteratur utanför Skandinavien men den finns inte längre kvar i byggnaden.) Vi får en utförlig föreläsning dels på franska, tror jag, dels på engelska med svår fransk brytning, och lyckas inte förstå särskilt mycket av någotdera. Man får fotografera men måste då rikta kameran uppåt så att inga studenters ansikten fastnar på bilderna, så mycket förstår vi i alla fall. Till slut kommer man inte att kunna fotografera nånting alls med människor på bilden.

När vi går ner för trappan från läsesalen inser jag plötsligt att den enorma väggmålningen i trapphallen förefaller bekant: debatten mellan Aristoteles och hans kompisar i filosofskolan i Aten, av Raphaël, en konsthistorisk klassiker. Men det är väl ändå inte möjligt? Nej, det är det förstås inte, det är en kopia från 1880-talet, men ändå: närmare 10 x 6 meter, och under det lagrade dammet är det svårt att skilja original från kopia.

Det finns i detta fina bibliotek också ett litet kabinett med ”kuriosa” som under historiens lopp tycks ha hamnat fel: indianpilbågar och dylikt, som snarare borde finnas på något etnografiskt museum, t ex Que de Branly. Men visst, varför inte?

Och den pågående utställningen med vackra och udda volymer och bokomslag från Europas länder i början av 1900-talet – jugend, art deco osv, även den i trapphallen – är mycket sevärd. 

Res dit!

BOKCAÉETS SOMMARPROGRAM JULI 2015

 

 

 

 

 

 

LITTERATURRUNDAN PÅ ÖSTERLENS BOKCAFÉ

LITTERATURRUNDAN LÖRDAG–SÖNDAG 25–26 APRIL 2015

MÖT FÖRFATTARNA PÅ ÖSTERLENS BOKCAFÉ!

Öppet hus lördag-söndag 13–16. 

Författarprogram, bokförsäljning, kaffe och bullar. 

Fri entré. Varmt välkomna!

LÖRDAG

Lördag 13.00 Tomas Löfström STIGEN UTMED STRANDEN

Tomas Löfström berättar om sin far Inge Löfström, 1914–2011, österlenprofil, lundapräst, författare, och presenterar den nyutkomna minnesboken ”Stigen utmed stranden”, ett urval essäer och dikter om Baskemölla och världen, teologin och litteraturen, livet och döden.

Lördag 14.00 Olle Lönnaeus BROTTSPLATS SKÅNE

Olle Lönnaeus, hyllad journalist och författare till en rad kriminalromaner, till exempel ”Det som ska sonas” och ”En enda sanning”, tar oss med till Tomelilla, Malmö och andra ökända brottsplatser, berättar om sitt författarskap och läser ur den nya romanen ”Jonny Liljas skuld”.

Lördag 15.00 Lena Måndotter SÅSOM HIMMELENS HUNDRADE SVALOR Lena Måndotter, känd för diktsamlingar som ”Där Alla Änglar Fallit” och cd-skivor som ”Live at the Cathedral”, tolkar Leonard Cohen och framför egna sånger och dikter från resor till Tibet och Grekland. Ackompanjemang av gitarristen Pierre Engström.

 SÖNDAG

Söndag 13.00 Tomas Löfström STIGEN UTMED STRANDEN

Tomas Löfström berättar om sin far Inge Löfström, 1914–2011, österlenprofil, lundapräst, författare, och presenterar den nyutkomna minnesboken ”Stigen utmed stranden”, ett urval essäer och dikter om Baskemölla och världen, teologin och litteraturen, livet och döden. 

OBS! NYINSATT INSLAG! SÖNDAG 13–13.45

 

Inge Löfströms komposition "Trio för piano, fiol och cello" 

framförs av Bengt Ericsson, Tobias Theander och Peter Löfström. 

Söndag 14.00 Mia Gröndahl VÄGGARNAS POESI

Mia Gröndahl, författare, fotograf, trädgårdsexpert, med mera, bosatt på Österlen och på en husbåt på Nilen, berättar om rosor, uppror och poetisk gatukonst i Mellanöstern och Sverige med utgångspunkt från sin bok ”Revolution Graffiti”.

Söndag 15.00 Bengt Eriksson MANNEN FRÅN VOLLSJÖ

Bengt Eriksson, kritiker, krönikör och författare till böcker om proggmusik, sångpoesi och deckare, kåserar om livet i Vollsjö med omnejd och presenterar den nya boken ”Piraten bodde också här – Skrönikor från Färs”.  

ÖSTERLENS BOKCAFÉ • Grönalund Rörum 27735 Kivik • 0730-228013 • www.osterlensbokcafe.blogspot.se • www.facebook.com/osterlensbokcafe • Väg 9, ca 3 km söder om Kivik. Skylt mitt emot södra avtagsvägen mot Svinaberga/Svabesholm och Stenshuvuds nationalpark.

INDISK POESI FRÅN NEW YORK

Att korsa Indiska Oceanen

VARMT VÄLKOMMEN TILL EN KVÄLL MED

MEENA ALEXANDER

Hon har korsat flera hav, den indiska poeten Meena Alexander. Nu kommer hon från New York till Stockholm för att läsa sina dikter. 

Möt henne också i samtal med översättaren Tomas Löfström och Karavans redaktör Birgitta Wallin.

NÄR: Torsdagen den 16 april kl 19.00

VAR: Kafé Klaver, Rutger Fuchsgatan 5

Södermalm, Stockholm. T-bana Skanstull.

Det går att komma tidigare och umgås på Kafé Klaver, vars servering är öppen. Här kan man fika eller äta något och även ta sig ett glas.

Fri entré!

Arr. Tidskriften Karavan.

OM MEENA ALEXANDER: 

Född 1951 i Allahabad i Indien, men uppväxt i Sudan där hennes far arbetade under flera år. Det var också där hon började skriva. Arton år gammal kom hon till England där hon studerade och så småningom doktorerade i litteratur. Under några år undervisade hon på universitet i Delhi och Hyderabad. Sedan 1979 bor hon i New York där hon är professor i engelska, creative writing och women’s studies vid Hunter College, City University.

Meena Alexander är poet, essäist och romanförfattare. Ofta fokuserar hon på ämnen som migration och kulturmöten och i sin forskning har hon sysslat med feministiska och postkoloniala frågeställningar.

1976 debuterade hon med diktsamlingen Bird’s Bright Ring på legendariska bokförlaget Writers Workshop i Calcutta. Den har följts av en rad alltmer internationellt uppmärksammade diktsamlingar, däribland Illiterate Heart (2002) och Quickly Changing River (2008). 2013 kom hennes senaste samling, Birthplace (with Buried Stones) och senare i år utkommer Atmospheric Embroidery.

Hon har också skrivit två romaner, Nampally Road (1991), som utspelar sig i Indien under Indira Gandhis undantagstillstånd på 70-talet, och Manhattan Music (1997), med motiv från New York. I självbiografin Fault Lines (1993/2003) skriver hon utlämnande om traumatiska barndomsminnen. Hennes essäer finns samlade i två volymer, The Shock of Arrival: Reflections on Postcolonial Experience (1996) och Poetics of Dislocation (2009).

På svenska är Meena Alexander publicerad bland annat i antologin Innan Ganges flyter in i natten (2009). I Karavans jubileumsnummer, 4/2012, finns en intervju med henne och i nr 1/2015 är flera av hennes dikter och några essäavsnitt översatta. 

Nedan finns en av hennes dikter, översatt av Tomas Löfström.

Ars Poetica

Jag hänger i knävecken

i ett mangoträd.

Bladen är mycket gröna.

Jag sticker in ett finger under min kjol,

rör trädets bark med det våta.

Jag skriver på knotig bark.

En rödmyra kryper över min hud.

Jag vänder ansiktet mot himlen.

Det blåa är fläckat med vitt.

Jag skriver himlen.

Det blåa är rispat med rödaktiga streck.

Från långt håll ropar de på mig.

Jag är i det gröna trädet,

de fortsätter ropa mitt namn.

När jag hör deras röster

hotar mitt finger att fatta eld.

Jorden runt i läsfåtöljen

Följ med på resan med Tomas 

Läs reportaget om resenären/författaren Tomas Löfström och hans vattenhål Österlens Bokcafé med mysiga läsfåtöljer, gott kaffe och spännande reseskildringar från världens alla hörn i tidskriften Impuls första nummer för i år, 1/2015. Text Lisa Ising, foto Sophia Callmer.

 

 

 

Äntligen: Liftare analyserad

Liftare, 1971. Originalet.

Min debutbok, reseromanen Liftare från 1971, har äntligen blivit föremål för en ordentlig litterär och filosofisk analys. I en essä betitlad ”Hjältar för en dag. Folket och färden i Tomas Löfströms sjuttiotalsromaner” menar idéhistorikern Lena Lennerhed att min skildring av hippiekulturens resenärer formar sig till en kritisk uppgörelse med den västerländska upplysningen och dåtidens rationella världsbild. 

   Essän ingår i antologin Upplysningskritik. Till Bosse Holmqvist, redigerad av Anders Burman och Inga Sanner, Symposion 2014. Antologin rymmer texter om upplysningskritik, postkolonialism och postmodernism och tar upp olika författares syn på upplysningen och dess arv.

   Lena Lennerhed är professor i idéhistoria på Södertörns högskola och har bland annat skrivit boken Historier om ett brott. Illegala aborter i Sverige på 1900-talet. Hennes essä publiceras med bokförläggaren Brutus Östlings tillstånd.

   Boken Upplysningskritik kan beställas från förlaget: http://www.symposion.se

Ett uppslag i hippieresenärens pass från 1975: visum och stämplar från Afghanistan och Pakistan.

   Här följer Lena Lennerheds essä. 

 

 

Tankeväckande samtal