Boklogistik och fläderblom

Grönalund, Rörum, Österlen. Nu blommar fläderträdet, rosornas knoppar börjar slå ut, pionernas stora blommor faller redan sönder, kronbladen strös över stenläggningen som rosa konfetti, gården fylls av blomdoft.

Idag har jag nått bokstaven M, som i Harry Martinson, Gustaf Matsson, Jan Myrdal, Håkan Mörne, Birger Mörner. 

Kanske tio hyllmeter kvar att förflytta i papperskassar, kartonger och utrangerade ICA-korgar från bostadshusets belamrade vind nerför den alltför branta trappan, över kullerstensgården, in genom glasdörrarna till det ännu oöppnade, nyinredda bokcaféet i den gamla stallbyggnaden. Där böckerna en efter en ställs upp i fars stabila gamla bokhyllor.

Öppnandet är planerat till första veckan i juli.

Österlens Bokcafé.

En gammal idé om att göra delar av min boksamling – Österlen, indisk litteratur och i synnerhet (äldre) svenska reseskildringar – tillgängliga för andra, och för den delen för mig själv. 

Med tiden hade inte minst samlingen av reseskildringar blivit så omfattande att hyllorna på vinden (och även själva vindsgolvet) bågnade och böcker låg intrycka horisontellt ovanpå de stående och kartonger med osorterade böcker fyllde utrymmet framför bokhyllorna så att man överhuvudtaget inte kunde nå dem. Dessutom var de täckta av damm och spindelväv. Mitt unika reseskildringsbibliotek hade blivit oöverskådligt och otillgängligt och en del av de gamla böckerna hade tagit skada av åratals undermålig förvaring; projektet framstod som alltmer meningslöst. Varför fortsätta detta samlande? Jag menar, vad är det för vits med ett bibliotek som ingen använder, som ingen ens kan använda. 

Och jag som hade tänkt sitta i framtiden i en skön fåtölj och läsa omgiven av dessa böcker – många har jag inte läst, många har jag inte ens sett sedan jag köpte dem på någon loppmarknad för flera år sedan – och skriva spännande essäer om bortglömda författaröden. Förutsättningarna för det tycktes inte särskilt lysande. 

Men nu blir det andra bullar. 

Ja, i dubbel bemärkelse, böckerna får ljus och luft och jag och andra kan umgås med dem medan vi tar en kopp kaffe och ett wienerbröd, typ.

Det är alltså en praktisk lösning av ett logistikproblem. 

Det är också en hyllning till bokcafé-idén, och jag tänker då inte minst på det gamla bokcaféet i Lund, på hörnet av Winstrupsgatan och S:t Petri Kyrkogata, där satt jag ofta en gång i världen. Bokläsaren som flanör och cafésittare, gemenskapen kring ett kulturarv med utblickar, inblickar och blickar bakåt, för att förstå nuet och förändra världen. Njutandet av både böcker och kaffe, ty människan behöver bröd och ord.

Men kanske är det viktigaste ändå detta: att bokcaféet är en räddningsaktion i sista stund. Det gäller särskilt reseskildringarna, denna den mest utrotningshotade av litterära genrer i Sverige. Reseskildringar med några år på nacken är förresten inte bara utrotningshotade, de är i många fall redan döda och begravna, utrensade till och med från bibliotekens magasin, utgallrade, som det heter, bortslumpade, kastade i containrar. "Ingen läser dem ju ändå."

Nu erbjuder jag dem asyl i stallet. 

Frågan är om det idag någonstans går att finna så många svenska reseböcker samlade på ett och samma ställe som här i Österlens Bokcafé. 

Kom hit och titta!

Välkomna in i sommar för att läsa och fika! För att bläddra och känna volymerna i handen och inandas de gamla bokbandens dofter. För att umgås med böckerna och författarna och känna närvaron av ett drygt tusental berättelser om färder bortom gränserna.

Men bokcaféet är inte bara bibliotek utan också antikvariat, med ett blandat utbud av gammalt och nytt.

Och jag kommer att sälja mina egna böcker billigt, de jag har restupplagor av. Och österlenvykort. Och lite annat.

Jag ska återkomma till detta, alltihop, caféet, wienerbröden, reseböckerna, Österlen, Indien, världen.

Nu tillbaka till de bågnande hyllorna på vinden. Kanske hinner jag fram till R idag: Finn Rideland, Martin Rogberg, Björn von Rosen, Ellen Rydelius, Hanna Rydh …