Provins med litterära förtecken

Det är i dikten Österlen blir till: dess landskap har poetiska förtecken. Utan beskrivningarna och berättelserna, orden och sångerna vore Österlen inte Österlen. Det har definierats av reseskildrare, berättare, skalder. Innebörden och gränserna har fastställts i poesi och prosa, inte bara rent allmänt utan i största konkretion. Ty visserligen fanns en gång ordet, nyttjat av bönderna väster om Ystad som beteckning på landet i öster. Men konstnärerna kom, upptäckte ljuset och fann ett Provence i den svenska södern. Och Theodor Tufvesson namngav motivet de målade: Österlen.

Det är nu, faktiskt, tio år sedan jag skrev detta, i inledningen till antologin Österlen – landskapet i litteraturen, utgiven (2002 alltså) på simrishamnsförlaget Artograf. 

Det är en stor, tjock bok, den första samlade presentationen någonsin av österlenlitteraturen, ett femtiotal författare från Carl von Linné, som på 1700-talet passerade förbi på vägen här nedanför bokcaféet (Skånska resan, 1749), till Ulf Lundell, som passerar förbi rätt ofta (En varg söker sin flock, 1989).

Urvalet, där jag hade stor hjälp av far Inge, var inte lätt. Vissa författare var självskrivna, men bokens omfång fick fälla avgörandet i många gränsfall. Att skriva författarporträtten och välja textutdragen var minst lika svårt, även om det också här fanns givna favoriter som Anders Österlings dikter från Haväng och Ales stenar eller Piratens berättelse om Kiviks marknad i Bombi Bitt och jag 1932.

Jag inordnade materialet i ett antal kategorier: Platsens poesi, Upptäcktsfärder, Begrepp och gränser, På genomresa, Röster på bygdemål, Landet och staden, Hav, fiske, sjöfart och Berättelser från Österlen. Men fanns det någon röd tråd, något typiskt? Uppstod någonsin en österlensk författarskola?

Arvid Jurjaks frågade ungefär detsamma när han var här före midsommar och intervjuade mig för en artikel han skulle skriva till Sydsvenskan utifrån idén: Varför finns det så många författare på Österlen? (Är de så många då? hade Klas Östergren undrat när Arvid Jurjaks ringde honom.) 

– Platsens ande finns hos alla, svarade jag. Många författare är inte alltid förankrade i ett landskap, men jag tror nog att man kan säga att alla Österlenförfattare är det. Det är en miljö som har stor betydelse i böckerna.

Citerat från tidningsartikeln: ”Omskrivet landskap”, Sydsvenskan 2012-06-24.

Elsi Rydsjö i Simrishamn tillade att Österlen är en trakt som rymmer så mycket av det som en gång var.

– Jag tycker om att berätta och här finns berättelser omkring mig.

Ja, som om de vilar i själva landskapet. Minnena lagras där, växer vidare. De anas när man passerar, sjunger tyst, nynnar ur markerna och havet. Likt Chatwins Songlines. Drömspåren.

Arvid Jurjaks artikel finns på nätet. Men där visas bara ett foto, bilden av Elsi. I pappersversionen där artikeln fyller två uppslag finns flera fina bilder av mästerfotografen Thomas Löfqvist, bland annat från bokcaféet. Jag scannar in dem.

Österlenantologin finns till salu i bokcaféet. Kom förbi!