Reseskildringens revir

Här kommer min i förra blogginlägget utlovade miniessä om Mark Cockers bok om den brittiska reseskildringstraditionen, Loneliness and Time. Texten publicerades i något annorlunda form under rubriken ”Reseskildraren som outsider” i min bok Mannen som reste (2000). Den ingår som en sorts inledande besvärjelse i Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi, som utkommer i början av september på Carlssons.

*

I boken Ett rö för vinden, en av de stora reseskildringarna från 1950-talet, skriver Gavin Maxwell om sin längtan efter ett land ”där det fanns någonting kvar att se som inte redan hade setts och beskrivits av hundra- eller tusentals människor av min sort”.

Det är en längtan han delar med många av sin sort, resande författare, eller skrivande resenärer, för vilka resandet också är något av det Vågspel i det inre som Laurens van der Post talade om i titeln till en av sina Afrika-böcker.

Gavin Maxwell, en tuffing i skinnjacka och svarta glasögon som levt långa perioder i en fyrvaktarbostad i Camusfeàrna och skrivit om så disparata ting som hajfiske, uttrar, Sicilien och Irak, har väl egentligen föga gemensamt med den milde Laurens van der Post, en vithårig mystiker som ständigt återvänt till södra Afrikas natur och människor.

Men båda är reseberättare och båda är egensinniga outsiders. De spelar också framträdande roller i Mark Cockers essäbok om den brittiska reseskildringen under 1900-talet, Loneliness and Time (1992).

Det är en omfattande studie, vid och vindlande, litteraturvetenskaplig men också fylld av biografiska, psykologiska och sociologiska iakttagelser. Cocker skriver om ”dialektiken mellan hemma och borta”, om resans mening och mytologiska innehåll och om reseskrivandets hemlighetsfulla drivkrafter.

Utom Maxwell och van der Post porträtterar han fem författare i helfigur: Harry St John Philby, arabisten och rebellen (spionens far), som kartlade Rub al Khali, konverterade till islam och höll sig med fru och barn i Mekka; Wilfred Thesiger, enslingen, asketen, som iklädd beduindräkt korsade berg och öknar och levde med träskfolken kring Eufrat och Tigris; Lawrence Durrell, Alexandriakvartettens författare, den ojämförlige skildraren av Greklands öar; Patrick Leigh Fermor, fotvandrare till Istanbul, motståndskämpe på Kreta, besjungare av Peloponnesos; och Frederick Bailey, överårig ämbetsman i stärkkrage som fortsatte beskriva sina koloniala strapatser i Himalaya långt fram mot 50-talets slut. Robert Byron, T E Lawrence (of Arabia), Eric Newby, Freya Stark, Dervla Murphy, Geoffrey Moorhouse, Jan Morris och Bruce Chatwin blir också föremål för rätt omfattande betraktelser.

På bilden nedan syns Lawrence Durrell, Freya Stark, Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Bruce Chatwin och Dervla Murphy.

De författare Cocker studerar är alla etablerade litterära reseskildrare, möjligen också äventyrare. Hans fallstudier frilägger därtill en rad andra intressanta gemensamma nämnare. Faderlösheten, bokstavlig eller bildlig, finns i bagaget hos flera av de resande författarna. De är i många fall känsliga, labila personer med förkärlek för rollspel och förklädnader och med oklar sexuell identitet. De är ofta språkgenier och lärda autodidakter. De har en antiakademisk och antiauktoritär attityd. De är asociala ensamvargar, flyktingar, missanpassade sökare. De är orädda, de ger aldrig upp.

Kanske överdriver Cocker de bisarra eller i varje fall komplexa inslagen i reseskildrarnas bakgrunder, personligheter och levnadsbanor, och man ska naturligtvis vara försiktig med generaliseringarna. Men det mönster han tecknar stämmer väl in på många av de författare jag lärt känna under åratals läsning av reseskildringar, engelska, svenska och andra; det gäller även kvinnliga resenärer som Isabelle Eberhardt eller Alexandra David Neel.

Vad var det som drev dem bort, och tillbaka hem, till skrivbordet? Sökte de befrielse – från bakgrunder, sociala mönster, förväntningar, bestämmelser – eller strävade de snarare efter berömmelse? Var det vägen som var målet – eller berättelsen om den? Det okända landet, det stora äventyret – eller orden, texten, reportaget, reseskildringen?

Sporrades de av Maxwells längtan efter frihet och renhet, en längtan bort, till fjärran länder och kulturer obesudlade av den västerländska civilisationen – eller av driften att erövra det främmande, besegra det, tämja det, förvandla det, med Philbys ord: ”dissekera, etikettera, beskriva”?

Det finns inga enkla svar, inga enkla formler. Men det är här i dessa trakter, i den på en gång välbekanta och oländiga terrängen mellan Maxwells ”romantik” och Philbys ”verklighet” (om man så vill), som den litterära reseskildringens eget, alltjämt till stora delar outforskade revir är beläget.

*

Författare som nämns i texten: Gavin Maxwell, 1914–1969 (Ett rö för vinden, sv övers 1958); Laurens van der Post, 1906–1996 (Vågspel i det inre, sv övers 1952); Harry St John Philby, 1885–1960; Wilfred Thesiger, 1910–2003; Lawrence Durrell, 1912–1990; Patrick Leigh Fermor, 1915–2011; Frederick Bailey, 1882–1967; Robert Byron, 1905–1941; T E Lawrence, 1888–1935; Eric Newby, 1919–2006; Freya Stark, 1893–1993; Dervla Murphy, f 1931; Geoffrey Moorhouse, 1931–2009; Jan (James) Morris, f 1926; Bruce Chatwin, 1940–1989; Isabelle Eberhardt, 1877–1904; Alexandra David Neel, 1868–1969.

Fåglar och andra resenärer

Fler besökare i bokcaféet. Intressanta sammanträffanden. Som i förra veckan då jag fick besök av Lennart Nilsson och hans fru Gillian från Vitemölla (och Lund). Lennart är författare och översättare, och fågelskådare. Och son till Orvar Nilsson som på sin tid var redaktör för Ystads Allehanda där han en gång i världen publicerade mina allra tidigaste kulturartiklar.

Vi kom att tala om fågelböcker som Lennart översatt och han nämnde Mark Cocker och hans Birders: Tales of a Tribe från 2001 (Skådare – ett släkte för sig, 2006). Det var ett författarnamn jag kände igen, men den Cocker jag tänkte på var inte fågelskådare utan litteraturvetare. Hans bok om den brittiska reseskildringen under 1900-talet, Loneliness and Time (1992) är lysande; jag skrev om den i min bok Mannen som reste och refererar till den i Den siste resenären som utkommer i september.

Det kunde väl ändå inte vara samme Cocker?

Jo, faktiskt, det kunde det. Och han var alltså Lennarts kompis!

Så snart Lennart kom hem till det gamla fiskarhuset på Vitemölla mailade han till Mark Cocker i Claxton, Norfolk. Han sände mig en kopia av sitt mail och Cockers svar. Jag föreslog att jag skulle lägga in alltihop som en del av nästa bokcaféblog, vilket Lennart tyckte var OK för egen del, men han befarade att Mark inte ville få sina kritiska kommentarer om kritiken publicerade på nätet ens på en svensk blog.

Det ville han inte heller, och det blev lite mail hit och dit men till sist bestämde sig Mark för att skicka ett nytt, färskt, helt unikt mail till mig som jag fick tillstånd till att använda i min blog. Jag är honom stort tack skyldig för det.

Thank you so much for your text, Mark!

Mark Cocker har bland mycket annat också skrivit en bok om de misskända kråkorna, eller möjligen egentligen råkorna (rooks), Crow Country (2007). Han medverkar som krönikör i bland annat The Guardian och The Times. Se www.birdsandpeople.org och www.guardian.co.uk/countrydiary.

Jag lägger in min essä om Loneliness and Time som ett senare, separat blogginlägg: ”Reseskildringens revir”.

Och här nedan är en bild av Mark Cocker i fågelskådartagen, låmad från The Independent:

On 16 Aug 2012, at 19:14, Lennart Nilsson wrote:

Mark, old friend,

This afternoon I came across one of your books in an unexpected place. Gillian and I are on our own in the family cottage on the Baltic coast, our sons and their families having returned to jobs and schools. This afternoon we were out blackberry-picking and decided to check out a new sign we had spotted. It said “Bokcafé” (Book Café) and had been put up by a small road.

We drove up there and found an old farm house of a type that is common around here: four buildings in a square and with a yard in the middle. The barn had been renovated and turned into a secondhand book shop cum café cum private library. One could drink a cup of tea or coffee and buy cakes, browse the books in the library, sit in armchairs and read and, of course, buy some books.

The owner proved to be a well-known travel writer, Tomas Löfström. I had never met him before but own a couple of books he edited and knew his clergyman father, who baptized one of our sons. I knew Tomas had travelled a lot in Asia and India, and we talked about that for a while. I mentioned your name and told him about the India chapter in “Birders – Tales of a Tribe”.

“Mark Cocker, Mark Cocker . . .”, said Tomas. “I have one of his books. It is superb, definitely the best book in its genre. I have read it several times.” And he went to one of the bookcases and took down a copy of “Loneliness and Time”, obviously carefully studied, with lots of passages carefully underlined and annotated in pencil.

I shall straight away look for “Loneliness and Time” on the net. Fancy sort of coming across you like that.

All the best.  Lennart

*

Från: Mark Cocker

Skickat: den 16 augusti 2012 22:12

Till: Lennart Nilsson

Ämne: Re: Loneliness and Time (förkortat)

ah Lennart you have made my night.

Loneliness and Time is part of a previous life when i wanted to be a real writer. i gave that hope up long ago ... :-) when i discovered that people wanted me to write about birds. There we are.

Still think, though i say it myself, that Loneliess and Time is a fine book. And i am proud of it. But it was published in the US, as my American editor told me at the time, 'to resounding silence.

Your life sounds rather idyllic at the moment. Cycles rides and blackberry picking. Wonderful. you derserve it and have probably just finished translating or writing some new book.

warmest as ever and deep thanks once again for emailing my that very satisfying tale and please tell Tomas how much I appreciate his praise

mark 

*

Här följer Mark Cockers mail till mig:

Thanks Tomas

And sorry it has taken me a couple of days to get to the computer. you can use any of this below if you like for the blog. Perhaps to translate if you can be bothered :-)

I was so thrilled to hear of Lennart Nilsson's serendipitous encounter with you. To find a reader of Loneliness and Time in a bookshop amid the lovely southern Swedish countryside is one of those wonderful coincidences and moments of uplift that i call the author's 'spiritual royalties'.

And I am thrilled that you enjoyed Loneliness and Time. Authors are, in a way, like parents to their various books and they hope that all their literary offspring will flourish and make their way in the world like true children. Alas that doesn't happen evenly. Some go on to success and some don't. And as the parent one always feels an extra amount of concern and affection for the books that don't prosper quite as you hoped. So to find someone who has a soft spot for L&T is doubly special.

At the time of writing it (it was published in 1992) in my late twenties, I was really interested in travel writing and there was a huge boom in travel publishing in the UK. But the authors and readers of travel books didn't seem to wish to reflect on the genre and what its purpose or special strengths might be. i hoped Loneliness and Time would fill that gap and when first received by my editor and agent they were very excited. Alas the public reception was not quite so supportive.

But I was not very lucky with regard timing. Secker and Warburg had landed a massively lucrative deal with the American popstar Madonna and her big illustrated book titled simply Sex. It was basically an individual trawl through sexual perversion by an oh-so-shocking pop superstar. Now, if you can even find a copy, it is little more than tawdry pornography with graphic images of bondage and bestiality. But the good old British public, probably the world public, lapped it up and it sold in millions. Alas Loneliness and Time was published in exactly the same week and I probably suffered as a consequence. The press people at Secker were stoking the nation's taste for weird sex, rather than their interest in the travel book as a literary genre. And it never recovered.

I still think my chapters on Greece and the role played by Greece in British travel writing is a good piece and my chapter on Tibet and the the psychology of British-authored travel books about Tibet is among the best things I've written. But, alas, as i said, not everyone appreciates your children quite as you do.

However i occasionally get a little uplift in spirits to hear some lovely anecdote such as your exchange with Lennart Nilsson at Österlens Bookcafé. And to find a reader in another country who is himself, like Lennart, a distinguished writer, is particularly satisfying.

Lennart also translated another of my books, which is a sort of anthropological but rather tongue-in-cheek, humorous account of my own tribal identity as a birdwatcher. It was called Skådare - ett släkte for sig in the Swedish edition by Elleströms.

Perhaps the best spiritual royalties I ever earned from that book was an occasion I was contacted by one of its readers. But he was a Somali living in Djibouti City and he picked up a copy of it in Cape Town in South Africa. Abdi Jama - he has since become a person I talk to by email - had read it 11 times!

Of course, it is these moments of serendipity and delightful strangeness that make the enterprise of travel itself such a wonderful activity. I look forward, Tomas, to the day when we bump into one another in a hotel in the highlands of Papua New Guinea.

Until then, however, your email from Österlens Bookcafé was just great!

Warmest wishes

mark

Kantareller och Aspenström

 

Folk fortsätter komma till bokcaféet trots att semestrarna går mot sitt slut och sommaren försöker sätt punkt – men här på Österlen har det som vanligt varit en period nu i augusti med hög himmel och solsken, och en lätt vind från Östersjön har fört in varmt ytvatten mot kusten.

Harriet och Börje Wallebom skulle plocka svamp men hamnade på bokcaféet och blev kvar ett par timmar. De fikade, satt och läste och köpte bland annat med sig min bok Mannen som reste, en samling berättelser och artiklar om resor och resande. Ett par dagar senare hörde Börje av sig med ett mail där han skrev så fint om tankar och upplevelser i anslutning till besöket. Jag har fått hans tillstånd att publicera texten.

Det var just så här jag hade tänkt att bokcaféet skulle fungera: som en rastplats på vägen mellan Brantevik och svampskogarna, eller mellan Haväng och Himalaya. Och det har det också gjort, har jag förstått, på många sätt, för många människor, denna sommar.

2012-08-15

Hej Tomas

Min fru Harriet och jag besökte dej för några dar sen. Vi var egentligen på väg från Brantevik till kantarellmarker uppe i Brösarp, men stannade till av en händelse i ditt nya bokcafé. Vi köpte några böcker av dej.

Har en stor del av dagen suttit i skuggan och läst dina korta reseberättelser med stor behållning. Därefter ett kort dopp i Vejakåsen. Ett av få bad denna sommar. Jag satte mej i en skreva i klipporna och lät böljorna från nordost skölja över min varma lekamen, intvålad med saltsjötvål. Skönt. Kanske plus nitton grader.

Är mycket långt ifrån din erfarenhet med resor i världen. Kanske därför jag fastnade speciellt för “Hembygd utan murar”.  Vi måste ha en hembygd att relatera till för att inte gå vilse i världen ...

Läser just nu mest poesi på kvällarna.  Werner Aspenström har i flera år varit en av mina favoriter och en följeslagare i livet. Han skriver liksom du mycket tänkvärt om resor till främmande platser.

 

För att komma till en främmande ort

måste vi hela tiden passera hemtrakter

annars kommer vi ingenstans

utan blir hängande i ingenmansrymd,

i allsköns värld

Ur diktsamlingen Ordbok, 1976:  “Orter och ställen”.

Hälsningar

Harriet och Börje Wallebom i Brantevik

PS Vi hade med oss hem knappt två liter ... Är redan redan uppätna.  DS

Med äventyret i ryggsäcken

 

Jag hittar den på Myrorna i Stockholm, den blir min för en femma: Arne Hirdmans resebok Med äventyret i ryggsäcken. Utgivningsår: 1954. Förlag: Folket i Bild. Omslag: Erik Prytz. 

Så här skriver Hirdman: 

”Det här är berättelsen om hur jag som vuxen förverkligade en barndomsdröm. Drömmen om De Vilda Indianerna, Kanotfärden Genom Djungeln, Marschen Genom Öknen och Klättring Ovan Molnen. Jag reste med en ryggsäck som enda bagage, utan resrutt, med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta.” 

Han hade arbetat sig över Atlanten som motorelev på M/S Wilhelmina. Från Belem på brasilianska kusten for han vidare uppför Amazonas med flodbåt. Tillsammans med krokodiljägare och gummipatroner fortsatte han i skrangliga kanoter till de ”vilda” chacobosindianernas land långt inne i regnskogsdjungeln vid Benecitofloden på gränsen till Bolivia. På ett foto står han tillsammans med en av sina indiankompisar. Bildtext: ”Jaktkamraten Maros bastskjorta var lika skrynklig som min khaki.”

Hirdman ”försvann” i djungeln, efterlystes av skärrade släktingar och förorsakade värsta massmediadrevet innan han till sist dök upp i Sao Paolo och kunde dementera de förhastade dödsrunorna med en nonchalant klackspark. 

Varefter han begav sig till Afrika som han genomluffade från Dakar via Kongo till Kairo, vilket skildras i bokens andra del. 

Han hade, som det heter på bokens baksida, ”gått köksvägen dit där andra kommit med expeditioner – eller dit ingen kommit alls före honom”. 

Hirdmans resebok är en tidstypisk jag-var-där-berättelse i vilken hjälten/författaren skroderar om sina irrfärder, förmedlar mer eller mindre fördomsfulla inblickar i infödingarnas märkvärdiga tillvaro och förvandlar strapatserna till underhållning för det svenska folkhemmets länstolsresenärer. Kanske handlar den i själva verket om hur vi försökte förstå världen för femtio år sedan.

Arne Hirdman (1914–1995) var fil mag, sportjournalist och reklambyråskribent. Han hade debuterat som poet 1939 med Drömmen behåller du. Han hade utgivit en samling Aforismer av vilka några med tiden skulle bli bevingade, till exempel ”Åsikter är som spikar, lätta att slå i men svåra att dra ur” eller ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå”. Han hade också skrivit en biografi om den danske författaren Johannes V Jensen, han som skrev romanserien Den lange Rejse, och en bok om böcker, Alla tiders folkböcker: ett bidrag till den billiga bokens historia. 

Ett ganska spretigt författarskap får man nog säga. 

Med äventyret i ryggsäcken, en sällsynt lyckad titel för övrigt, följdes av en rad böcker om Israel, Libanon, Rhodos, Tunisien och Kreta, där Arne Hirdman och hans emellanåt medförfattande hustru Vivi bodde en tid. Samt bland annat en diktsvit betitlad Döden i Bagdad, tonsatt av Gunnar Hahn. Hirdmans sista bok Olympia – lek på liv och död handlade om de olympiska spelen. 

Men för mig kommer Hirdman alltid att vara förknippad med en bok han inte skrivit själv. Den heter En gyllene bok om vår jord och kom ut samma år som ”ryggsäcksboken” och på samma förlag.

Denna till sitt ursprung amerikanska ”världsgeografi för yngre och äldre”, en kolorerad bildbok i stort format med välskrivna texter av Elsa Jane Werner och underbart spännande färgteckningar av Cornelius de Witt, är nog faktiskt fortfarande, trots de dryga femtio år den har på nacken, den bästa introduktion till världen och geografin man kan sätta i händerna på nyfikna barn. 

Det var Arne Hirdman som svarade för bearbetningen av Olof Sundströms översättning. Som sakkunnig expert medverkade dessutom Carl Skottsberg, känd botanikprofessor, som gjort äventyrliga forskningsfärder till Patagonien, Påskön och Juan Fernandez och skrivit Till Robinson-ön och världens ände.

Jag älskade En gyllene bok om vår jord och läste den som barn från pärm till pärm, gång på gång. Den lärde mig upptäcka världen, se den, förstå den, hur vacker den var, hur rik och skiftande, från Tibets bergstoppar till Balis palmskuggade stränder. 

Texten hade stora bokstäver och ett alldeles särskilt tonfall, lockande och lustfyllt. Till en början var det ändå bilderna som grep mig starkast, fotografiskt realistiska men i en driven personlig stil, fyllda av detaljer som gjorde att de etsade sig fast. Som den vars bildtext lydde: ”En tornado.” En familj någonstans i Mellanvästern tar skydd i jordkällaren när virvelvinden närmar sig. Antagligen räddas också hunden. Och hönsen? Kanske. Allt annat, leksakerna, solrosorna, det skröpliga trähuset, ska oundvikligen ödeläggas.

Nu vänder jag åter bladen och erfar känslorna de förmedlade, bokens doft (papper, klister, trycksvärta) som blev världens, textens och bildernas formspråk, euforin inför vidden och mångfalden, kartorna, kontinenterna, klimaten, monsunregn och vintersnö, solens glödande strålar, jordekorren som tittar upp ur sin håla, den japanska körsbärsträdgården, nomaderna på väg genom öknen. 

Där någonstans började min egen barndomsdröm, Drömmen om Den Stora Världen och Den Långa Resan, säkert inte olik den Arne Hirdman förverkligade som vuxen när han gav sig av ”med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta”.

Hur man öppnar en bok

 

Jag tror att det kom ett nytt band varje månad – eller var det varannan, eller kanske en gång i kvartalet? Bars de ut av brevbäraren? Nej, troligen inte; han hette Rudolf och cyklade sin långa runda genom byn och ut till de spridda gårdarna runt omkring och hade knappast möjlighet att bära ut tunga volymer av Svensk Uppslagsbok på pakethållaren. Antagligen fick far köra iväg med vår lilla Austin A30 till postkontoret i Örtofta eller Gårdstånga eller var det kan ha varit beläget. Hur som helst var det en stor begivenhet varje gång Uppslagsboken anlände.

Det var i Igelösa, en liten by norr om Lund, och jag var i fem-sexårsåldern. Far var präst i Igelösa-Odarslövs församling och vi bodde i prästgården som var en vitkalkad länga med stora kastanjer framför, och bortom kyrkogården låg den lilla kyrkan med trappstensgavlar och familjen Gyllenkrooks mörka och fuktiga gravkor med sarkofager av sten. 

Igelösa var, som jag har skrivit om i andra sammanhang, ett närmast feodalt samhälle. Och bortsett från prästen och skolläraren och friherinnan på Svenstorp bestod befolkningen av arrendebönder och lantarbetare på arrendegårdarna. Mor och far hade nog inte så många grannar att dela intellektuella intressen med. Jag minns att de läste ”Aniara” högt för varandra om kvällarna när den kom ut.

När den nya Uppslagsboken anlänt packades den upp och far placerade den på det noga avtorkade matsalsbordet: stor, tung, full av ord och vetande, med guldbokstäver på den bruna halvfranska skinnryggen. Det var – minns jag tydligt att jag tyckte – något mycket speciellt med den öppningsritual som sedan följde, nästan en smula heligt, som något som kunde ägt rum i kyrkan. 

Far höll bokbandet med ryggen ner mot bordet och öppnade först den främre pärmen och sedan den bakre, mycket försiktigt, så att inte ryggens bindning skulle skadas. Sedan vek han ner några blad längst fram och några längst bak, eller snarare: lät dem falla ner av sig själva. Och så fortsatte han: några blad i början, några från slutet. Och här fick nu även jag efterhand hjälpa till, vilket jag gjorde med stor andäktighet inför uppgiften. Till sist hade vi närmat oss bokens mitt, och då, tror jag, fick man till sist mycket varsamt verkligen öppna mittuppslaget och sedan bläddra hit och dit och framåt och bakåt och börja läsa, eller titta på bilderna.

 Innanför pärmen på varje ny Uppslagsbok låg ett informationsblad med titeln ”Hur en ny bok bör förvaras!”. Där beskrevs i detalj och med illustrerande teckningar det boköppnande jag skildrat ovan och därtill hur nya böcker till en början skulle placeras mellan gamla för att inte förlora formen under den tid det tar för färska bokband att torka.

Nu är allt detta naturligtvis knappast aktuellt i ett bokcafé där så gott som varenda bok redan öppnats, hanterats och lästs under åratal och decennier av flera generationer människor. Men det är alltid viktigt att hantera böcker med aktsamhet och vördnad. Det finns avskräckande exempel i mina egna och bokcaféets hyllor på böcker som öppnats felaktigt och för alltid fått framhärda med bruten rygg. Därför tyckte jag att en liten betraktelse om boköppnandet betydelse kunde vara på sin plats.

I pedagogiskt syfte citeras på det ovannämnda informationsbladet följande förfärliga berättelse förmedlad av bokbindaren William Matthews i boken ”Modern Bookbinding”:

För många år sedan kom en av mina bästa kunder, en kännare som trodde att han visste allting om hur man behandlar böcker, in på mitt kontor, när jag just fått en dyrbart inbunden bok färdig, så att den var klar att sändas hem. Han tog boken i handen och, samtidigt som han höll bladen hårt samman (i stället för att låta dem falla upp av sig själva) öppnade han boken häftigt vid mittuppslaget och utropade: – Så lätt Edra inbundna böcker går att öppna! Jag höll på att svimma. Han hade knäckt bokryggen och den måste bindas om.

Besökare och bokstickor

Österlens Bokcafé har nu varit öppet en dryg månad. Gott om folk, tjugo-trettio om dan, har fortsatt hitta vägen till denna österlenska ”oas för fåtöljresenärer”, som det hette i nyhetsmagasinet Det händer Ystad & Österlen. 

Många kommer just på grund av den sortens information. En del har hört talas om bokcaféet via vänner och bekanta som varit här. Ganska många tycks bara ha sett skylten nere vid vägen och hastigt bestämt sig för ett besök i förbifarten. (Förvarningsskyltarna 100 meter före avtagsvägen underlättar sådana beslut – tack för det tipset!) Somliga kikar in lite tveksamt och försvinner snabbt igen, andra letar länge i antikvariatshyllorna, många tar en kopp kaffe eller ett glas fläderdryck och en bulle och slår sig ner i någon av fåtöljerna med en god gammal resebok. Ofta uppstår intressanta spontana samtal mellan besökarna.

Och för att det inte ska bli kaos i hyllorna har jag infört en nyordning: bokstickor. Tipset, som jag tackar för, levererades av en bibliotekarie med mångårig erfarenhet från Svenska Akademiens Ordboksredaktion på Universitetsbiblioteket i Lund, ett ställe med en hel del böcker. ”Men har du inga bokstickor?” löd hennes första, häpet uppbragta kommentar. Bokstickor är alltså små pappskivor som man stoppar in i det mellanrum som uppstår när man tagit ut en bok ur hyllan för att därigenom lättare kunna hitta tillbaka och åter placera den där den hör hemma.

De flesta kommer med bil. Åtskilliga husbilar har tagit sig upp för backen (svenska, tyska, holländska, belgiska), därtill en tung motorcykel, Anders Åsbergs, gammal kompis från värnpliktstiden på P7 i Ystad 1967, samt ett antal cyklar; och flera besökare har kommit vandrande. Några har anlänt med buss och gått till fots från hållplatsen men det kan tyvärr inte rekommenderas i och med att Skånetrafiken dragit in den gamla, utomordentligt välplacerade hållplatsen här nere vid Kiviks Trädgård och avtagsvägen mot Stenshuvud; man måste nu promenera längs väg 9 från Tångdala och trafiken så här års är livsfarlig.

Jag har haft en VIP-visning för grannar, vänner och bekanta, däribland Johan Schaar som jag känner från skoltiden i Lund då han var en sorts Spykens och Katedralskolans Bob Dylan tillsammans med Niklas Törnlund, sedermera har han varit en litterärt och ekologiskt bevandrad internationell katastrofbiståndsexpert på Röda Korset, Afghanistankommittén, Sida etc, nu är han kinuten till tankesmedjan World Resources Institute i Washington DC, med sommarhus i Eljaröd. 

Och på tal om Afghanistankommittén, och Eljarödstrakten, var Karin Ahrland, f d ordförande i kommittén, bosatt i Ilstorp, på besök i bokcaféet i förra veckan. Bland andra besökare på senare tid – om jag nu ska fortsätta droppa kändisnamn – finns Rolf Ahlberg, konstnären från Baskemölla, den store skäggige målaren av strand och hav och himmel på Österlen, som var här och fikade och pratade en eftermiddag tillsammans med arkitekten Gabriella Hansen.

Och i förra veckan kom Hasse Alfredson, tillsammans med ett större sällskap som tydligen har för vana att göra kulturella utflykter på Österlen varje sommar. Hasse är en av författarna i min antologi ”Österlen – landskapet i litteraturen”; han medverkar med ett utdrag ur ”En ond man”. Vi samtalade om det, och om Torgny Sommelius, huvudpersonen i min snart utkommande bok ”Den siste resenären”; Hasse och Torgny var på sin tid flyktigt bekanta, de gick samtidigt i Högre Allmänna Läroverket for Gossar i Helsingborg på 1940-talet och båda skrev i skoltidningen. Men sedan började Hasse medverka med recensioner i Helsingborgs-Posten som var konkurrent till Helsingborgs Dagblad som ägdes av Torgnys far. Och längre fram köptes HP av HD och förvandlades till kvällstidningen Kvällsnytt vars redaktion i varje fall inofficiellt leddes av Torgny Sommelius. 

Sune Nordgren är som alla vet galjonsfigur för Kivik Art Centre på Lilla Stenshuvud som i det närmaste är granne till bokcaféet; han kom förbi en dag på väg dit eller därifrån. Även han hör till vännerna från Lund, vi bodde nära varandra i de gamla kvarteren i centrum ett antal viktiga år på 1970-talet då Sune startade förlaget/tidskriften Kalejdoskop och jag började skriva, prosa och poesi, på den tiden faktiskt inte minst dikter. 

I slutet av 1970-talet arbetade Sune en tid på Cavefors bokförlag som gav ut LL-boken ”Sune – konstnär i Sverige” (1979), en bortglömd liten klassiker i sin genre med text av Sunes fru Mann och svartvita foton av Mario Marnoto. Bland många underbara bilder från dåtidens litterära och konstnärliga Lund – jag blir en smula rörd när jag bläddrar i boken nu – finns en där Sune och jag sitter och diskuterar något litterärt under rispapperslampan i vardagsrummet hemma på Winstrupsgatan (mina föräldrars lägenhet, då bebodd av mig och mina bröder). Jag har utsvängda byxor, indiska sandaler och ganska långt hår. Även Sune ser ut precis som idag. I bakgrunden, vid den redan då rätt välfyllda bokhyllan, skymtar min bror Mikael. 

Boken jag håller i handen är sannolikt den litterära lundakalendern Vox, årgång 13 (1974), som gavs ut av Cavefors och redigerades av Sune och Mann. Bland minnesvärda medverkande det året var Ann-Charlotte Alverfors, Mats B och den amerikanske beatpoeten Gary Snyder översatt av ovannämnde Niklas Törnlund. Samt jag själv, i poetisk form. En av mina dikter, ”Lenins stora miss”, handlade om att Lenin under sin vistelse i Zürich missade dadaisternas Cabaret Voltaire trots att han bodde mitt emot. En annan var en satir över Kina-resenären Richard ”Ricky Dick” Nixon: ”The Peace Trip”. En tredje hette ”Efterlysning”; här en komprimerad version:

De har alla glömt trollsagorna

de har alla glömt arbetarsångerna

de har alla glömt folkdanserna

de har alla glömt cirkusdofterna

de har alla glömt generalstrejken och återgått till arbetet

Mina föräldrar är försvunna de är deprimerade av medellängd de var klädda i fritidskläder de är inte farliga jag vill bara att de kommer hem igen jag saknar dem jag älskar dem

Kom hem alla människor jag längtar efter er

Kom hem igen ska jag förlåta er

och lära er de gamla sagorna

som är allt ni inte kunnat fräta sönder

era gaser biter inte på sagor

Jag drömmer om er när jag sjunger och ber i processionerna längs de vita motorvägarna

Jag drömmer om er när ni gick med de röda fanorna genom de ljusgröna bokskogarna och lärkorna sjöng och de vilda maskrosorna lyste smörgula på ängarna och himlen var blå

Jag drömmer om er när ni sjöng Internationalen till dragspel

Varför kommer ni inte hem

flaggorna ligger på vinden

Jag har letat fram dem

och gjort dem iordning

som en överraskning

Inga leenden längre

inga hemligheter

det finns inga suckar längre inga tårar inget skratt inga heliga röster

det finns inte längre någonting oväntat i labyrinten

Det är detta som är

dimman dimman fylld av bly och plastblommor och ständig huvudvärk och viskade skrik

Men ni hör inte men ni ser inte ens dimman

Jag klarar inte av det här

om ni inte snart kommer hem

Jag är rädd

att ni kommer att bli överkörda

Jag står i trappuppgången och fryser

och jag har stått här länge nu

och väntat utan att ni kommit

Var är ni kom hem det är ni som har nyckeln