Besökare och bokstickor

Österlens Bokcafé har nu varit öppet en dryg månad. Gott om folk, tjugo-trettio om dan, har fortsatt hitta vägen till denna österlenska ”oas för fåtöljresenärer”, som det hette i nyhetsmagasinet Det händer Ystad & Österlen. 

Många kommer just på grund av den sortens information. En del har hört talas om bokcaféet via vänner och bekanta som varit här. Ganska många tycks bara ha sett skylten nere vid vägen och hastigt bestämt sig för ett besök i förbifarten. (Förvarningsskyltarna 100 meter före avtagsvägen underlättar sådana beslut – tack för det tipset!) Somliga kikar in lite tveksamt och försvinner snabbt igen, andra letar länge i antikvariatshyllorna, många tar en kopp kaffe eller ett glas fläderdryck och en bulle och slår sig ner i någon av fåtöljerna med en god gammal resebok. Ofta uppstår intressanta spontana samtal mellan besökarna.

Och för att det inte ska bli kaos i hyllorna har jag infört en nyordning: bokstickor. Tipset, som jag tackar för, levererades av en bibliotekarie med mångårig erfarenhet från Svenska Akademiens Ordboksredaktion på Universitetsbiblioteket i Lund, ett ställe med en hel del böcker. ”Men har du inga bokstickor?” löd hennes första, häpet uppbragta kommentar. Bokstickor är alltså små pappskivor som man stoppar in i det mellanrum som uppstår när man tagit ut en bok ur hyllan för att därigenom lättare kunna hitta tillbaka och åter placera den där den hör hemma.

De flesta kommer med bil. Åtskilliga husbilar har tagit sig upp för backen (svenska, tyska, holländska, belgiska), därtill en tung motorcykel, Anders Åsbergs, gammal kompis från värnpliktstiden på P7 i Ystad 1967, samt ett antal cyklar; och flera besökare har kommit vandrande. Några har anlänt med buss och gått till fots från hållplatsen men det kan tyvärr inte rekommenderas i och med att Skånetrafiken dragit in den gamla, utomordentligt välplacerade hållplatsen här nere vid Kiviks Trädgård och avtagsvägen mot Stenshuvud; man måste nu promenera längs väg 9 från Tångdala och trafiken så här års är livsfarlig.

Jag har haft en VIP-visning för grannar, vänner och bekanta, däribland Johan Schaar som jag känner från skoltiden i Lund då han var en sorts Spykens och Katedralskolans Bob Dylan tillsammans med Niklas Törnlund, sedermera har han varit en litterärt och ekologiskt bevandrad internationell katastrofbiståndsexpert på Röda Korset, Afghanistankommittén, Sida etc, nu är han kinuten till tankesmedjan World Resources Institute i Washington DC, med sommarhus i Eljaröd. 

Och på tal om Afghanistankommittén, och Eljarödstrakten, var Karin Ahrland, f d ordförande i kommittén, bosatt i Ilstorp, på besök i bokcaféet i förra veckan. Bland andra besökare på senare tid – om jag nu ska fortsätta droppa kändisnamn – finns Rolf Ahlberg, konstnären från Baskemölla, den store skäggige målaren av strand och hav och himmel på Österlen, som var här och fikade och pratade en eftermiddag tillsammans med arkitekten Gabriella Hansen.

Och i förra veckan kom Hasse Alfredson, tillsammans med ett större sällskap som tydligen har för vana att göra kulturella utflykter på Österlen varje sommar. Hasse är en av författarna i min antologi ”Österlen – landskapet i litteraturen”; han medverkar med ett utdrag ur ”En ond man”. Vi samtalade om det, och om Torgny Sommelius, huvudpersonen i min snart utkommande bok ”Den siste resenären”; Hasse och Torgny var på sin tid flyktigt bekanta, de gick samtidigt i Högre Allmänna Läroverket for Gossar i Helsingborg på 1940-talet och båda skrev i skoltidningen. Men sedan började Hasse medverka med recensioner i Helsingborgs-Posten som var konkurrent till Helsingborgs Dagblad som ägdes av Torgnys far. Och längre fram köptes HP av HD och förvandlades till kvällstidningen Kvällsnytt vars redaktion i varje fall inofficiellt leddes av Torgny Sommelius. 

Sune Nordgren är som alla vet galjonsfigur för Kivik Art Centre på Lilla Stenshuvud som i det närmaste är granne till bokcaféet; han kom förbi en dag på väg dit eller därifrån. Även han hör till vännerna från Lund, vi bodde nära varandra i de gamla kvarteren i centrum ett antal viktiga år på 1970-talet då Sune startade förlaget/tidskriften Kalejdoskop och jag började skriva, prosa och poesi, på den tiden faktiskt inte minst dikter. 

I slutet av 1970-talet arbetade Sune en tid på Cavefors bokförlag som gav ut LL-boken ”Sune – konstnär i Sverige” (1979), en bortglömd liten klassiker i sin genre med text av Sunes fru Mann och svartvita foton av Mario Marnoto. Bland många underbara bilder från dåtidens litterära och konstnärliga Lund – jag blir en smula rörd när jag bläddrar i boken nu – finns en där Sune och jag sitter och diskuterar något litterärt under rispapperslampan i vardagsrummet hemma på Winstrupsgatan (mina föräldrars lägenhet, då bebodd av mig och mina bröder). Jag har utsvängda byxor, indiska sandaler och ganska långt hår. Även Sune ser ut precis som idag. I bakgrunden, vid den redan då rätt välfyllda bokhyllan, skymtar min bror Mikael. 

Boken jag håller i handen är sannolikt den litterära lundakalendern Vox, årgång 13 (1974), som gavs ut av Cavefors och redigerades av Sune och Mann. Bland minnesvärda medverkande det året var Ann-Charlotte Alverfors, Mats B och den amerikanske beatpoeten Gary Snyder översatt av ovannämnde Niklas Törnlund. Samt jag själv, i poetisk form. En av mina dikter, ”Lenins stora miss”, handlade om att Lenin under sin vistelse i Zürich missade dadaisternas Cabaret Voltaire trots att han bodde mitt emot. En annan var en satir över Kina-resenären Richard ”Ricky Dick” Nixon: ”The Peace Trip”. En tredje hette ”Efterlysning”; här en komprimerad version:

De har alla glömt trollsagorna

de har alla glömt arbetarsångerna

de har alla glömt folkdanserna

de har alla glömt cirkusdofterna

de har alla glömt generalstrejken och återgått till arbetet

Mina föräldrar är försvunna de är deprimerade av medellängd de var klädda i fritidskläder de är inte farliga jag vill bara att de kommer hem igen jag saknar dem jag älskar dem

Kom hem alla människor jag längtar efter er

Kom hem igen ska jag förlåta er

och lära er de gamla sagorna

som är allt ni inte kunnat fräta sönder

era gaser biter inte på sagor

Jag drömmer om er när jag sjunger och ber i processionerna längs de vita motorvägarna

Jag drömmer om er när ni gick med de röda fanorna genom de ljusgröna bokskogarna och lärkorna sjöng och de vilda maskrosorna lyste smörgula på ängarna och himlen var blå

Jag drömmer om er när ni sjöng Internationalen till dragspel

Varför kommer ni inte hem

flaggorna ligger på vinden

Jag har letat fram dem

och gjort dem iordning

som en överraskning

Inga leenden längre

inga hemligheter

det finns inga suckar längre inga tårar inget skratt inga heliga röster

det finns inte längre någonting oväntat i labyrinten

Det är detta som är

dimman dimman fylld av bly och plastblommor och ständig huvudvärk och viskade skrik

Men ni hör inte men ni ser inte ens dimman

Jag klarar inte av det här

om ni inte snart kommer hem

Jag är rädd

att ni kommer att bli överkörda

Jag står i trappuppgången och fryser

och jag har stått här länge nu

och väntat utan att ni kommit

Var är ni kom hem det är ni som har nyckeln