Hur man öppnar en bok

 

Jag tror att det kom ett nytt band varje månad – eller var det varannan, eller kanske en gång i kvartalet? Bars de ut av brevbäraren? Nej, troligen inte; han hette Rudolf och cyklade sin långa runda genom byn och ut till de spridda gårdarna runt omkring och hade knappast möjlighet att bära ut tunga volymer av Svensk Uppslagsbok på pakethållaren. Antagligen fick far köra iväg med vår lilla Austin A30 till postkontoret i Örtofta eller Gårdstånga eller var det kan ha varit beläget. Hur som helst var det en stor begivenhet varje gång Uppslagsboken anlände.

Det var i Igelösa, en liten by norr om Lund, och jag var i fem-sexårsåldern. Far var präst i Igelösa-Odarslövs församling och vi bodde i prästgården som var en vitkalkad länga med stora kastanjer framför, och bortom kyrkogården låg den lilla kyrkan med trappstensgavlar och familjen Gyllenkrooks mörka och fuktiga gravkor med sarkofager av sten. 

Igelösa var, som jag har skrivit om i andra sammanhang, ett närmast feodalt samhälle. Och bortsett från prästen och skolläraren och friherinnan på Svenstorp bestod befolkningen av arrendebönder och lantarbetare på arrendegårdarna. Mor och far hade nog inte så många grannar att dela intellektuella intressen med. Jag minns att de läste ”Aniara” högt för varandra om kvällarna när den kom ut.

När den nya Uppslagsboken anlänt packades den upp och far placerade den på det noga avtorkade matsalsbordet: stor, tung, full av ord och vetande, med guldbokstäver på den bruna halvfranska skinnryggen. Det var – minns jag tydligt att jag tyckte – något mycket speciellt med den öppningsritual som sedan följde, nästan en smula heligt, som något som kunde ägt rum i kyrkan. 

Far höll bokbandet med ryggen ner mot bordet och öppnade först den främre pärmen och sedan den bakre, mycket försiktigt, så att inte ryggens bindning skulle skadas. Sedan vek han ner några blad längst fram och några längst bak, eller snarare: lät dem falla ner av sig själva. Och så fortsatte han: några blad i början, några från slutet. Och här fick nu även jag efterhand hjälpa till, vilket jag gjorde med stor andäktighet inför uppgiften. Till sist hade vi närmat oss bokens mitt, och då, tror jag, fick man till sist mycket varsamt verkligen öppna mittuppslaget och sedan bläddra hit och dit och framåt och bakåt och börja läsa, eller titta på bilderna.

 Innanför pärmen på varje ny Uppslagsbok låg ett informationsblad med titeln ”Hur en ny bok bör förvaras!”. Där beskrevs i detalj och med illustrerande teckningar det boköppnande jag skildrat ovan och därtill hur nya böcker till en början skulle placeras mellan gamla för att inte förlora formen under den tid det tar för färska bokband att torka.

Nu är allt detta naturligtvis knappast aktuellt i ett bokcafé där så gott som varenda bok redan öppnats, hanterats och lästs under åratal och decennier av flera generationer människor. Men det är alltid viktigt att hantera böcker med aktsamhet och vördnad. Det finns avskräckande exempel i mina egna och bokcaféets hyllor på böcker som öppnats felaktigt och för alltid fått framhärda med bruten rygg. Därför tyckte jag att en liten betraktelse om boköppnandet betydelse kunde vara på sin plats.

I pedagogiskt syfte citeras på det ovannämnda informationsbladet följande förfärliga berättelse förmedlad av bokbindaren William Matthews i boken ”Modern Bookbinding”:

För många år sedan kom en av mina bästa kunder, en kännare som trodde att han visste allting om hur man behandlar böcker, in på mitt kontor, när jag just fått en dyrbart inbunden bok färdig, så att den var klar att sändas hem. Han tog boken i handen och, samtidigt som han höll bladen hårt samman (i stället för att låta dem falla upp av sig själva) öppnade han boken häftigt vid mittuppslaget och utropade: – Så lätt Edra inbundna böcker går att öppna! Jag höll på att svimma. Han hade knäckt bokryggen och den måste bindas om.