En dag av sol, en värld i ro

Jag går igenom högar med gamla anteckningsböcker för att sälja i bokcaféet – obegagnade alltså. Jag har under årens lopp skaffat mig ett alldeles för stort lager av olika sorters små och större notisböcker med eller utan linjer, alltifrån de klassiska svarta kinesiska med röda hörn till exklusiva skissböcker med vaxdukspärmar från Moderna Museet i New York. Däremellan ryms bland annat indiska varianter med rispapper.

Plötsligt hittar jag en liten bok med röda tygpärmar som visar sig vara använd. 

Ett par sidor från en resa till Malmö den 29 januari 1986, impressioner vid frukostbordet på Centralens restaurang efter resa i sovvagn från Stockholm. Vinter, solsken och människor i rörelse.

Och sedan sju sidor med en tidig, men senare, mångordig skiss till texten på baksidan på ett av de österlenvykort som jag gjorde tillsammans med fotografen och formgivaren Ingvar Bylund i slutet av 80-talet: bilden med fåren i skuggan av ett träd på Ravlunda skjutfält. Den kan vara skriven på plats, strax norr om Haväng.

Grekisk idyll

Det är ingen bräkande idyll. Fåren vilar under ekens krona. Känner inte namn som Haväng, Ravlunda, Skepparp, Knäbäck, Österling och Österlen.

Fåren vilar sig i ekens skugga, svarta, tysta, ensamma i hedens torra heta sommareftermiddagsstund, en dag av sol, en värld av frid, i Ravlunda socken på Österlen, vid Östersjöns strand.

Som vore det en annan middagsstund, ett annat, sydligare hav, en fjärran, grekisk, okändare kust.

Det doftar får och sand och salt och (ängsbloms)honung och bina surrar och vinden far igenom gräs och grenar och vänder ekens blad och blåser sanden ut i strandens vågsvall.

En stund som denna kan man lätt få för sig att inga vinterstormar finns, att ingen ondska ryms i själen eller världen, och ändå rymmer gräsets strån, den ljumma vinden, fårens lugna ögon också denna insikt.

En människa ser fåren, ur skuggan, närmande sig, i solen, genom gräset.

Tackor, lamm i svala skuggan.

Så är det en välsignad ort, en helig plats, en sydländsk kust i Norden där gränser upphör, överbryggas, suddas ut, och här är där och avstånd är chimär – och ändå kan det inte vara någon annanstans, blott här vid Skepparpsån på Skånes ostkust, blott denna enda stund i livet.

… – för vilka namn som Österling och Österlen har föga mening och stunden bär sin egen börda och bortom beteshorisonten, bortom ängen, havet – intet.

Jag tänker att det finns en stund som denna blott en gång i en människas liv.

Bladen rör sig, plötsligt, stilla, som om någon andades på dem.

En dag på Österlen, en sommardag, i juli. En middagsstund, en dåsig middagstimma, på heden norr om Skepparpsån.

… – för vilka namn som Knäbäck, Skepparp, Haväng, Ravlunda och Österlen – och Österling – har föga mening.

Den slutgiltiga texten på vykortets baksida har kokats ner till en bråkdel av den ursprungliga, några enkla, slipade rader som möjligen antyder men knappast återger kontentan, eller fräschören, i de där hastigt nedklottrade anteckningarna. 

Så kan det gå.

En dag av sol, en värld i ro. En doft av sand och hav och gräs. Och bränningarna längre bort som långsamt rullar in mot stranden. Och evigheten som får rum i fårens blick. Och binas surr. Och detta lätta prassel när vinden smeker trädets krona: en fläkt av helighet en dåsig middagstimma på heden norr om Skepparpsån på Österlen.

Havängsbilden och de andra andra österlenvykorten kan köpas i bokcaféet.