Att resa som ett barn

Små barn har inget begrepp om avstånd, rumsliga storheter, städers och länders utsträckning eller andra geografiska mått. Världen är här och nu.

Jag är centrum, eller snarare vi, tillsammans, en enhet, ett kollektiv som först så småningom splittras i ego och andra.

Så som också först så småningom rummets väggar vidgas med blickens och kroppens och rörelsernas ökande förmåga och världen växer kring detta ursprungliga här-nu-jag mot ett allt större antal där-dit-bort-vidare-hän-fjärran-dörrar-portar-horisonter.

Det dröjde länge innan Aurora begrep att Skåne inte låg i Stockholm, eller tvärtom. Det ena var visserligen Grönalund, gården där hon mest var på sommaren, och det andra var Karlbergsvägen där hon mest var på vintern. Men skillnaden var inte geografisk utan upplevelsemässig. Det fanns inte avstånd, det fanns olikhet. På det ena stället fanns gräs och träd och hav och hästar. På det andra fanns stora hus och bilar och dagis. I Skåne fanns farmor och farfar, i Stockholm fanns mormor och morfar. 

Resan mellan de två polerna var ingen rumslig rörelse, inte heller handlade den särskilt mycket om tid, den upplevdes överhuvudtaget inte som någon förflyttning. Man satt stilla på en tågsoffa. Man läste i böcker, ritade lite, sjöng, åt mat, gick på toaletten. Ibland tittade man ut genom fönstret och där var hus, skog, sjöar, människor, himmel, fåglar. Gled bakåt, for förbi. Sen steg man av. Sen satt man lite till i en buss, eller i tunnelbanan. Sen var man där. Grönalund, eller Karlbergsvägen. Beroende på varifrån man kom.

Men det var ingen resa. Det var snarare någon sorts trolleri. Eller inte ens det. Det var inget konstigt heller. Det var som att gå från lägenheten till dagis (klä på sig ytterkläder, sitta en stund i vagnen), som att röra sig mellan rum i lägenheten: här är köket, här är sovrummet, här är arbetsrummet. Här sitter Tomas och skriver. Här sitter Eva och ”planerar”.

Är det vinter eller sommar? Idag är det onsdag. Igår var det juni. Ligger Sverige i Stockholm eller? Imorgon ska vi åka till Skåne. Ska vi inte gå till dagis då? Ska vi sova i Skåne också? Ska vi åka tunnelbana eller ska vi ta 47:an? Till Kulturhuset kanske och lyssna på sagor. Ska vi vara länge i Skåne?

Länge?

Ut genom dörren, hennes lilla blåa ryggsäck.

Hej då alla gosedjuren, vi ses efter sommaren!

Efter sommaren?

Vad är tid? Och vad är avstånd? Något mätbart, med någon sorts måttstock. Avstånd är tid.

Allt är relativt. Men man lär sig. Och världen växer, tar gestalt, får skepnad och form. Världen skapas. Man skapar den.

Man lär sig att det är längre till Marocko än till Simrishamn. Man lär sig att det går fortare att flyga än att åka tåg. Man lär sig att jorden är rund.

Det är inget man förstår. Men det är så.

Men det är fint att resa även om man inte förstår eller ens bryr sig. Det är roligt att resa. Det är bra.

Eftersom det är ett skeende, en rörelse: någonting som händer. Förändring. Man ser framåt, tror på framtiden, det tillkommande. Målet, om det finns ett mål. I varje fall: fortsättningen. Från–till. Mellan nu och nästa nu. Mellan här och nästa här.

Också när de var små, flickorna.

De första åren, när bara Aurora fanns. När jag åkte ensam med henne till Skåne.

Kämpandet med barnvagnen och ryggsäcken på tåget. Blöjbytena i fullsatta kupéer. Tanterna som tittade på med kritiskt intresse. Matandet och sysselsättningsterapin. Pauserna när hon somnade i barnvagnen och jag kunde bläddra igenom DN och kanske gå till restaurangvagnen och hämta en kopp kaffe och ta en snabb cigarrett i rökkupén.

Eller när hon blev större och skulle läsa sagor och springa fram och tillbaka i gången och leka med andra barn och ställa frågor och berätta allt för alla.

Promenaderna till restaurangvagnen som var spännande vandringar genom det okända, varje kupé olika, passagerna mellan vagnarna lite pirrande obehagliga, dunkelt, skakigt, slamrigt, blåsigt. 

Mellanrummet. I vilket resan har sitt liv, sin existens, sin utmätta tid.

Rälsdunket, som är resans sång. Dess rytm och tecken, alfabet och musikaliska emblem. Dunk-dunk, dunk-dunk, dunk-dunk.

Lyfta henne över klyftan, hålla hennes hand.

Ansvaret, tilliten. Styrkan, som utgick från henne till mig. Hon gav mig kraft att bära henne genom farorna. Så växte vi. Så lyfte resan oss.

Vi var på väg. Vi reste. Far och dotter. Utanför fönstret gled Sverige förbi. Dunk-dunk, dunk-dunk.

Stockholm–Hässleholm. Vänta på perrongen. Hässleholm-Kristianstad. Vänta vid busstationen. Buss till Kivik. En lång dags färd.

Vi kunde ha fortsatt. Till Malmö, tagit flygbåten över till Köpenhamn. Ett nytt tåg vidare neråt. Kontinenten. Europa. Paris. Södern. Solen och värmen, vindar och hav.

Som vi också gjorde, Eva och jag och hon, Aurora, när hon var fyra månader. Ner till Grekland. En lång varm höst. Öarna i havet. Kos och Kalymnos. Rhodos. Kreta. Santorini. Mykonos. Och sedan Pireus, Aten. Buss tvärs över Peloponnesos, båt till Ancona, tåg till Venedig. 

”Aurora Blue-Eye!”

En ung kvinna från Vietnam, på båten från Patras, uppe på däck, där vinden blåste så. Om hennes blå ögon, de var så särskilt blå, och särskilt där och då mellan hav och himmel.

”Det blåååser i Skrottans hååår!”

Och så blåååste man mot hennes panna och hår, och då blundade hon, Skrottan-Aurora, och skrattade och ville att man skulle göra det igen och igen, mer och mer och mer.

Vinden, fartvinden. Resans vind som smeker våra kinder, som doftar av fjärran. Tårar. Minnen. Glada ljusa skratt i denna lena vilda vind.

Agadir 1986. Strandpromenaden med pommes-frites-kiosken. Bilresan till öknen i söder. Aurora och Filippa med huvudena ute genom den öppna rutan: ”Bonjour! Bonjour! Bonjour!”

De minns det båda två, trots att de var så små, Aurora fyra, Filippa två. Men senare resor aktualiserar de tidigare, håller minnena vid liv, ger dem form, kristalliserar.

Kreta 1988. Knossos. Det torra landskapet, de restaurerade ruinerna: husen, färgerna, väggmålningarna. De minns det mycket tydligt.

Berlin 1989. Filippa, fyra år, vid den genombrutna muren. På väg ner genom Östeuropa tillsammans med Eva. Hon minns.

Paris 1993. Fotot av flickorna framför Eiffeltornet. Som jag och mina bröder 1959. Som Eva och hennes syster 1963.

Men vad är det egentligen de minns? Från de första resorna, innan de hade något att fästa minnena vid. Inget språk, ingen kunskap, inga sammanhang. 

Jag minns inte längre hur det var att inte veta.

Att sakna överblick. Så liten att man inte når upp eller ut. Instängd, fånge i sin barndoms mentala och fysiska begränsning. Utan ord eller insikter.

Ändå inte oberörd, inte opåverkad av impulser och influenser. Tvärtom: det är där och då ens öde formas.

Av rälsens dunk och vindarnas sång och vågornas skvalp bland vita kiselstenar och de främmande rösternas ordmelodi. Former och färger, mönster, strukturer. Solens ljus och blåa skuggor, sandens värme och tavernans dofter, nattens stjärnor i Santorinis lagun, fåglar och fjärilar och fjärran öars blånande berg.

Incitamenten, utgångspunkterna.

Också i själva tingen. Tingens utstrålning. Souvenirerna som minnets och drömmens verktyg. Lockelsen de genererar. Alla dessa föremål som hemförts utifrån världen och sedan givit upphov till nya resor, i nya generationer. 

Hermann Hesses morfars glasskåp med statyetten av Shiva och andra indiska gudabilder. Bruce Chatwins mormors kusins förtorkade skinnbit av en förhistorisk jättesengångare från Patagonien.

Fars pinaler på bokhyllan där hemma när jag var liten: en vit korall från Söderhavet, ett buddhahuvud av brons från Ceylon, den stora kamferkistan från Singapore.

Kommer Aurora och Filippa att minnas tingen i mitt glasskåp?

Resandet som arv. Världen som del av vardagen och hemmet.

Eiffeltorn som örhängen, i neonrosa plast. Indiska bindi-märken i pannan. Filippas dagbok den 29 april 1995: ”Tidig morgon upp. Åka till Skåne. Pappa till Tibet.”

Det första jag minns är Igelösa, en by utanför Lund dit vi flyttade när jag var fem. Åkrarna och gårdarna, den brunsvarta leran, sockerbetorna, rapsen gul och doftande, himlen ovanför så hög och blå och ren och lärkorna som sjöng och den stora gröna gräsmattan och kastanjeträdet med vita blomfacklor som fällde sina kronblad som snöflingor.

Och jordgloben vi köpte när far skulle resa jorden runt med Älvsnabben 1954. Då var jag sex och det var då jag började förstå. Gång på gång läste jag i ”FiB:s Gyllene bok om vår jord” om hur världen såg ut och jag betraktade bilderna länge och ville resa dit-ut-bort-överallt och se hur det verkligen var.

När förstår man? Kanske aldrig.

Måste man ha markerat sin fars resa över alla världens hav med en nål fastsatt med en liten bit röd tejp som flyttades millimeter för millimeter dag efter dag under ett halvt år runt den lysande jordgloben på hans tomma skrivbord? Måste man som barn ha färdats över Atlanten från Genua till Buenos Aires och bott tio månader i Argentina? 

Måste man sedan också ha tagit tåget till Paris i maj 1968? Måste man ha liftat från Köpenhamn till Marrakech? Måste man ha rest från Istanbul till Indien i lokala bussar, rest med transsibiriska järnvägen från Moskva till Peking och färdats över Himalayas högsta bergspass till det heliga Lhasa?

För att förstå, verkligen. Hur långt det är, hurdant det är. Erfarenhetsmässigt och känslomässigt. Tiden, rummet. Hur stor världen är. Hur olika allting är. Och vackert och skimrande och evigt. Och att det är mitt och att det inte kan ägas och att det finns frihet.

Eller för att förstå detta: att man inte kan förstå.

För att bli vuxen. Eller: för att inte bli vuxen.

För att inte växa fast.

För att förbli barn: nyfiken, rastlös, fylld av förväntan och längtan. Och skynda världen till mötes med öppen blick. Hoppfullt. Förutsättningslöst.

Därför att det alltid finns en väg. En horisont, en hemlighet, ett bortom.