måndag 17 juni 2013

Världens lockelse





I mitten av 50-talet gjorde den brittiske journalisten Eric Newby, som hankade sig fram som reklammakare i modebranschen, en resa i Afghanistan. Tillsammans med en kompis vandrade han till fots över de höga passen i Hindukush i nordöstra delen av landet. En dag mötte de helt oväntat Wilfred Thesiger, den legendariske upptäcktsresanden.
Detta möte i övre delen av Panjshir-dalen i Afghanistan går kanske inte upp mot Stanleys möte med Livingstone i mörkaste Afrika men det blir, i Newbys något överdrivna framställning, en kollision inte bara mellan två generationer utan också mellan två sätt att resa (och skriva) och förhålla sig till det främmande. Den ärrade Thesiger, ensamvargen, excentrikern, framstår som en relikt från kolonialhistoriens glansdagar, Newby som en skolpojke på äventyr som tar upptäckandet med en klackspark.
Så här respektlöst beskriver han Thesigers karavan i ”Promenad i Hindukush” (1958):
”Sällskapet bestod av två infödingar med skurkaktigt utseende, klädda i långa fotsida överrockar som om de bar sorg efter en kunglig person; en huttrande tadzjikkock, som genom någon egendomlig mutation hade fått ljusrött hår och var olämpligt klädd för Centralasien i spetsiga bruna skor och prydliga strumpor med strumpeband, men utan byxor; tolken, en dyster afghan av medelklass, nästan medvetslös av trötthet, iförd mörka glasögon, dubbelknäppt kavajkostym och amerikansk hatt med stickningar på brättet och kullen; samt Thesiger själv, en grov skrovlig klippa till karl som gick med jättekliv. Hans näsa påminde om ett klipputsprång, ögonbrynen var buskiga, han var fyrtiofem år gammal och hård som flinta, klädd i en gammal tweedkavaj av samma sort som skolpojkarna i Eton har, ett par tunna grå bomullsbyxor, repsulade persiska tofflor och en yllemössa.
’Vänd om’, sade han, ’ni ska stanna hos oss i natt. Vi ska just slakta några kycklingar.’”
Newby stannade förstås – han beundrade i själva verket Thesiger – och fick ta del inte bara av de sega kycklingarna utan också av väl valda visdomsord från denna levande legend som två gånger korsat Rub al Khalis öken (16 dagar utan vatten) och levt i decennier bland obskyra infödingar i diverse avkrokar från Sudan till Ladakh.
Nästa dag skildes deras vägar. Thesiger drog vidare med sitt luggslitna sällskap. Newby reste hem till England, publicerade ”Promenad i Hindkush” och intog ganska snabbt en framskjuten position i den ärevördiga brittiska reseskildringstradition som utom av Thesiger representeras av exempelvis Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Patrick Leigh Fermor, Lawrence Durrell, Peter Fleming, Paul Theroux, Jan Morris, Colin Thubron, Geoffrey Moorhouse och Bruce Chatwin; listan kan göras mycket lång.
Reseskildringen är, inte bara i England, en utomordentligt omfattande litterär genre. Den rymmer en massa pinsamt och tidsbundet skräp – litterärt, men också ideologiskt, vad gäller synen på Den andre. Den rymmer också något av det bästa som skrivits överhuvudtaget.
Den är på en gång dokumentär och fiktion, reportage och självbiografi, vilket är just vad som gör den så spännande. Att den vanligen hamnar under N (geografi) på bibliotekshyllorna bevisar ingenting. Den har ett centralt berättarjag, den mer eller mindre självutlämnande, ställföreträdande resenären, som definierar världen samtidigt som han/hon låter sig definieras av den. Den drar en oklar gräns gentemot romanen men förblir berättande litteratur också i sin sakligaste skepnad (en Linné i Skåne, en Lane i Egypten, en Myrdal i Kina).
Vissa delar av världen är mer litterärt exploaterade än andra. Föga förvånande är det ofta de mest svårtillgängliga trakterna som lockat flest beskrivare. Afrikas inre, Amazonas, Afghanistan. Inte minst Tibet. Många är de som försökt ta sig till ”det förbjudna” Lhasa och oavsett om de lyckats eller ej har deras resor varit tillräckligt exklusiva för att motivera en bok. Det säger sig självt att den litterära kvaliteten inte alltid står i proportion till strapatserna. Men en del av dessa böcker har överlevt sin egen tid och blivit klassiska pärlor, till exempel Alexandra David-Néels ”En parisiskas resa till Lhasa” (1927) och Sven Hedins ”Transhimalaya”, tre tegelstensvolymer (1909–1912). Eller Heinrich Harrers ”Sju år i Tibet” (1957), som var en internationell bestseller långt innan den blev film med en ovanligt malplacerad Brad Pitt i rollen som Harrer.
I de flesta andra reseskildringar som höjer sig över någon sorts normalstandard blir den yttre resan också inre; ju längre bort författaren färdas desto närmare kommer han sig själv. Typexemplet är Laurens van der Posts bok ”Vågspel i det inre” (1952). Sydafrikanen van der Post är apartheidmotståndare och allmän civilisationskritiker, märkt av sin tid som japansk krigsfånge på Java under andra världskriget. Utsänd av brittiska underrättelsetjänsten funderar han under en resa genom Östafrikas djungler och stäpper över Europas skuld gentemot Afrikas folk. Hans bok är på en gång reseskildring och psykodrama:
”Fram ur denna mörka klyfta som vi har låtit öppna sig mellan de båda hälfterna i vårt jag, ur denna splittring mellan Europa och Afrika inom oss, stiger overkligheten upp för att överväldiga oss.”
Van der Post påminner en del om T E Lawrence, agenten som blev beduinhövding och kolonial krigshjälte men sedan drog sig undan i tragisk ensamhet (”Seven Pillars of Wisdom”, 1935).
Som ett vågspel i det inre, eller i varje fall ett uppbrott ur vardagen och en personlig utmaning, ett ifrågasättande av världsbilder och livssyn, framstår också den danske författaren Carsten Jensens subjektiva jordenruntreportage i två delar, ”Jag har sett världen börja” (1997) och ”Jag har hört ett stjärnskott” (1998). Jensen registrerar, resonerar, reflekterar, avlyssnar mänsklighetens hjärtslag, samtidigt som han berättar historien om sin långa resa. Han visar att världen fortfarande kan upptäckas.
Det gör också Nick Danziger, som i sin bok ”Danziger’s Travels” (1987) vittnar om sin färd till fots eller i varje fall med lokala transportmedel längs den gamla Sidenvägen österut genom Centralasien. Likaså William Dalrymple som beskriver sin långa resa från Jerusalem till Kina i ”Xanadu. A Quest” (1989). Dalrymple har senare skrivit flera utmärkta personliga reportageböcker från Indien.
En av Danzigers och Dalrymples föregångare på den asiatiska overland-rutten österut, i varje fall början av den, var Robert Byron, vars klassiska reseskildring ”The Road to Oxiana” kom ut 1937. Byron som var självlärd expert på bysantinsk arkitektur och mycket annat berättar i dagbokens form om fornminnen och incidenter och märkliga människor utmed vägen. Allt intresserar honom, han är saklig och kunnig och underhållande på ett lakoniskt, torrt humoristiskt sätt, en egenhet som ofta återfinns i brittiska reseböcker men sällan så fulländat som här.
”Resenären”, skriver han, ”är sina sinnens slav. Utan förnimbara vittnesbörd kan hans grepp om fakta inte bli fullständigt; i själva verket kan han lära känna världen bara genom att se och höra den och känna dess dofter.” Det var så han reste, och skrev.
Bruce Chatwin har kallat ”The Road to Oxiana” för sin tids mästerverk och berättat hur han under sina första resor medförde ett alltmer sönderläst exemplar av boken. Det finns också stora likheter mellan Chatwin och Byron: i sättet att resa och skriva och betrakta världen och livet.
Båda dog för övrigt i förtid och hann inte skriva några dåliga böcker. Chatwins bästa är den första, ”I Patagonien” (1977). Ingen kan som han förmedla känslan av ödslighet vid Världens Ände. Här några rader från slutet, om avfärden från Punta Arenas:
”När vi hade väntat på skeppet en hel vecka hörde vi äntligen sirenerna tjuta på andra sidan idrottshallen (som var en betongkopia av Parthenon)... Ångaren hade en gång varit SS Ville de Haiphong. Tredjeklass såg ut som ett asiatiskt fängelse och de täta skotten verkade mera gjorda för att hålla tillbaka kulis än flodvatten. Chilotes slog sig ner i den stora allmänna hytten där durken var skorvig av krossade kackerlackor och luktade musselstuvning både före och efter det att de spytt upp den. Fläktarna i förstaklass hade stängts av och i den panelerade salongen drack vi tillsammans med tjänstemän från en koalingruva. Dem skulle skeppet vid midnatt en natt dumpa på en vit, kvinnotom ö mitt i havet. Medan båten letade sig ut från hamnen spelade en chilensk affärsman La mèr på ett vitt piano som saknade åtskilliga tangenter.”
Chatwin har också, i synnerhet i ”Drömspår”, dokumenterat sin tro på människans ursprungliga nomadnatur. Nomadintresset delar han med många andra reseskildrare, bland annat van der Post (”The Lost World of the Kalahari”, 1958) och Thesiger (”The Last Nomads”, 1980). Eller – för att äntligen beträda den svenska hemmaplanen – Harry Martinson.
Martinsons idéer om ”världsnomaden” i ”Resor utan mål” (1932) var dock snarast en visionär framtidsutopi:
”Utvecklingens slutmål kommer att bli den andligt och motionellt universale individen. Vägarna dit hålla på att utvecklas i revolutioner och reagenser. (På jättefarmerna i Rysslands nya kollektivjordbruk flytta arbetarna under skördetiden i jättetält omkring på de sädessusande stäpperna.) Vi har hört de första signalerna. Vi äro på väg. Tåget går – till framtiden.”
Viktigare än dylika visioner var kanske den solidaritet med tredje världens människor som Martinson var ganska ensam om bland 30-talets reseberättare. De som på den tiden färdades i de av Europa koloniserade delarna av världen gjorde det vanligtvis iklädda en dräkt som inte bara bestod av khakikostym och tropikhjälm utan också av en oreflekterat nedsättande attityd i förhållandet till ”infödingarna”.
Martinson står för något annat. Kanske därför att han med sin bakgrund hade särskilda förutsättningar att uppleva en värdegemenskap med fattiga arbetare i exempelvis Sydamerika och Indien. När han i ”Kap Farväl!” (1933) anländer till Bombay är det som eldare ombord på SS Fernmoor. Han rör sig till fots genom basarträngseln på Alexandra Road med sinnena på vid gavel. ”Här i det väldiga Bombay går jag, ett grand av Europa, en mygga bland tempel och kor.” Han vågar säga att han ingenting vet och ingenting förstår, samtidigt vågar han se sambanden mellan dem och oss.
Rent konkret symboliseras detta av hans relation till Peggy, en kastlös tvätterska och prostituerad. Han sitter och håller henne i handen men vet, självklart, att deras förhållande inte har någon framtid.
”Snart kallar min trad, snart tjuter min linjes vissla: tuut, tut. Världen måste bli ny först och det underbara, befriande nya måste lockas fram ur människornas själar. Intill dess blir det bara splittrade förbindelser mellan splittrade delar.”
Från Harry Martinson går en linje till Artur Lundkvist, den ojämförlige litteräre världsresenären i sin svenska generation, med reseböcker som ”Drakblod” (1936), ”Negerland” (1949), ”Indiabrand” (1950) och ”Vulkanisk kontinent” (1960).
Och Lundkvist med sitt radikala tredje världen-engagemang utgör i sin tur länken till yngre författare som Jan Myrdal, Sven Lindqvist, Folke Isaksson, Sara Lidman, Per Wästberg och Lasse Berg, som med 60- och 70-talens svenska ”rapportböcker” skapade en ny nisch inom resegenren.
Ta till exempel Jan Myrdals ”Rapport från kinesisk by” som kom 1963 och sedan utgivits i bearbetade upplagor, kompletterats med nya besök i byn Liu Ling i norra Shensi, översatts till ett flertal språk och blivit en internationell klassiker. Byggd på upptecknade intervjuer är den renodlat dokumentär men förmedlar ändå (eller just därför) en stark närvarokänsla.
Om sitt och bokens förhållande till resegenren i allmänhet skriver Myrdal:
”Jag vill inte utge mig för att ha ’levt mig in’ i Liu Ling by. Jag anser varje sådan framställning lögnaktig och ovetenskaplig och blott utgöra ett publikfrieri, ett bidrag till den allmänt känslosvamliga förljugenhet man alltför ofta möter i böcker om främmande kulturer. Böcker där författaren döljer sin djupa oförståelse, sina fördomar och felslut under ordridåer av känslosamhet.”
I andra böcker, från ”Sidenvägen” (1977) till ”På resa” (1991), ja redan i genombrottsboken ”Resa i Afghanistan” (1960), har Myrdal icke desto mindre skrivit ganska så känslosamt om världens lockelse, om resandets utmaningar och om upptäckandet som drift och njutning.
Få av de reseskildringar jag nämnt är egentligen beskrivningar av ett geografiskt område. De är snarare litterära gestaltningar av individers möten med det främmande. De handlar om resor, människor, händelser; detaljer, ofta udda, till synes godtyckliga, sedda ur ögonvrån, i förbifarten. De följer oförutsägbara omvägar, vindlande stigar genom risfält och djungler, över bergspass, genom stadskärnor. Det är därigenom närvaron förmedlas och världen träder fram. Bara i det enskilda blir helheten förnimbar.


© Tomas Löfström
”Möten med det främmande. Reseskildringens skiftande former”, publicerad som ”Världens lockelse” i HVL/Karavan 3/99 (tema reseskildringar; första numret med namnet Karavan).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar