Julhälsning från bokcaféet

Kära vänner!

Jag är bara alltför medveten om att jag varit förfärligt dålig på att hålla er uppdaterade under hösten. Ska jag skylla på något är det väl att jag haft en del om och kring mig med anledning av min bok Den siste resenären, alltifrån Bokens Dag i Skillinge via Bokmässan i Göteborg till bokprat/utställningar i Helsingborg (Röda Kvarn och Stadsbiblioteket), ABF Stockholm och Simrishamn. En hel del recensioner har influtit, genomgående mycket positiva, om vilket emellanåt meddelats omvärlden via e-post och Facebook.

Som ni säkert noterat har bokcaféet gått i vinteride. Det vaknar upp igen tidigast i slutet av mars till påsken/konstrundan, med reservation för klimatläget. Är det för kallt kan vi inte värma upp lokalen. Men verkar det bli bra slår vi upp portarna då för böcker, kaffe, kakor och givetvis konst!

Sista helgen i april är det dags för Litteraturrundan, en nyskapad tradition i Författarcentrum-Syds regi med författarmöten, öppet hus, uppläsningar och andra arrangemang i den skånska bokens tecken. Österlens Bokcafé deltar förstås i projektet och blir en viktig mötesplats för bokläsare och författare i vår del av Skåne. Markera den 27-28 april i kalendern.

Under sommaren 2013 planeras en rad spännande kulturkvällar i bokcaféet. I samarbete med ABF Ystad-Österlen kommer vi att arrangera författarframträdanden, konserter och konstutställningar. Vi hoppas också kunna ha bar med vin/öl för vänkretsens medlemmar. Vi återkommer med detaljer.

Den 8 januari presenteras Den siste resenären i TV-programmet En bok, en författare i Kunskapskanalen. John Chrispinson samtalar med mig om boken och dess huvudperson, reseskildraren Torgny Sommelius. Missa inte det!

Varmt tack för besök och kontakter under året! Välkomna till bokcaféet 2013!

God Jul och Gott Nytt År!

Tomas / Österlens Bokcafé

Bilden: Jean-Honoré Fragonard: ”La Liseuse” (”Läsande flicka”), ca 1776.

National Gallery of Art, Washington DC, USA.

Vänner i litteraturens landskap

Det finns böcker vars gestalter man aldrig glömmer, vars landskap man fortsätter vandra genom långt efter det att man lagt ihop bokens pärmar och ställt tillbaka den i hyllan, människor och platser man återvänder till också sedan man glömt bokens titel och författarens namn.

Romanfigurer och fantasiplatser kan te sig verkligare än förebilderna i verkligheten, i varje fall verkligare än ”sanna” motsvarigheter i dokumentära skildringar.

Litteraturen bearbetar verkligheten. Det är verkligheten som avbildas, som yxas till, modifieras och kopieras in i böckerna. Men motsatsen förekommer också: att fiktiva personer plötsligt stiger ut ur böckerna och tar plats i verkligheten.

Den resa Hermann Hesse skildrar i Österlandsfärden, 1932, äger rum i en obestämd tid, i ett obestämt land präglat av ”lyhördhet för det öververkliga, även om det var på helt få punkter som man faktiskt överskred gränser”. I själva verket lämnar resenärerna aldrig den snävt avgränsade trakt i Sydtyskland/Schweiz/Norditalien som är något av ett ”Hesse-land” i den litterära geografin. Bakom påhittade ortnamn anas existerande platser. Några av färdens deltagare är döda litterära klassiker, några är samtida med Hesse själv: Hermann Keyserling, Ferdinand Ossendowski, Franz Brentano. Några är diktade figurer, däribland Hesses egna, till exempel Klingsor.

Klingsor är centralgestalt i Klingsors sista sommar, 1920, där han kallar sig Li Tai Pe, medan diktarvännen Hermann (Hesse alltså) är Thu Fu. Ibland skymtar målaren Louis Moillet förbi, ”den resande, den oberäknelige, han som bodde på tåget och hade ryggsäcken till ateljé”. När de vandrar till Kareno – ”beklämmande drömsmala gränder fyllda av mörker, små torg som plötsliga skrik av vit sol, Afrika och Nagasaki” – urskiljer jag dadaisten Hugo Ball och hans fru Emmy Hennings i sällskapet, och Ruth Wenger som Hesse ska gifta sig med några år senare. Klingsor sjunger på tyska och malayalam och sörjer det gamla, försvunna Europa. Inifrån värdshuset smattrar ett automatiskt piano, nere i dalen visslar ett ånglok.

Visst kan vi fångas i böckernas värld, dras in i berättelsernas nätverk, gripas av starka känslor av längtan, vrede, glädje. Visst kan litteraturen förleda oss att blanda samman livet med dess beskrivning och den egna tillvaron med den romanintrig vi för tillfället råkar befinna oss i.

Och det beror inte nödvändigtvis på författaren, det avgörande är kanske inte alltid hur väl det är skrivet. Säkert handlar det minst lika mycket om omständigheter bortom bokens pärmar: stunden och slumpen, situationen, läsaren själv.

Det är ju så olika. Vissa böcker lever man i. Andra bara läser man. Konsumerar. Tuggar i sig. Slukar. Glömmer bort.

I sin fina lilla bok Om nöjet att läsa, utgiven av Bonniers Folkbibliotek som helggåva julen–nyåret 1955–56, berättar Hans Norling en historia ur bokläsarlivet som handlar om hur fiktionen kan sippra ut mellan boksidorna och tränga in i den omgivande verkligheten.

Det var en man som satt och läste Alexandre Dumas’ Greven av Monte Cristo. ”Klockan gick och hans fru gick och lade sig i vanlig tid. Klockan fortsatte att gå och läsaren förlorade alla begrepp om att tiden rullade iväg. Plötsligt rusade han in till hustrun, som redan sovit gott några timmar, och berättade med andan i halsen att Dantes lyckats fly från Chateau d’If …”

Norling nickar gillande åt den läsande mannens ”verklighetsförvillade” beteende och påpekar att det fortfarande finns människor som skriver brev till Sherlock Holmes i London och ber om hjälp ”i en eller annan kvistig sak”.

Henrik Nilsson återgav nyligen en annan, självupplevd förväxlingshistoria i en fredagsessä i Obs i Sveriges Radio.

Han tillbringade sommaren med att läsa om Anna Karenina. En vän ringde, de pratade en stund om Tolstojs roman. När vännen sedan frågade Nilsson var han befann sig svarade han att Anna Karenina och greve Vronskij just hade begått äktenskapsbrott och alltså tagit första steget mot den kommande tragedin. Vännen hade dock inte undrat hur långt han kommit i läsningen utan var han fanns i verkligheten.

Nilssons essä handlar just om det faktum att ”våra viktigaste bekantskaper i livet inte sällan bor mellan bokpärmar”.

”På ett liknande sätt som vi har anhöriga i livet kan vi också ha det i litteraturen – en begränsad skara gestalter från romanernas och novellernas värld som följer oss på lång sikt och som återvänder också när vi tror att de har försvunnit.”

Han nämner Anna Karenina, Robinson Crusoe, Don Quijote – men också George, Anne, Julian, Dick och hunden Tim i Enid Blytons Fem-böcker.

”Alla finns de inpräntade i min fantasis DNA. När jag återser dem som vuxen är det som att återse gamla lekkamrater – vi kan ha glidit ifrån varandra, våra liv kan ha utvecklats i olika riktningar, men vi delar ändå något helt väsentligt: upptäckten av världen, av äventyret, av sommarlovet där det ljusblå diset ännu inte skingrats.”

Det är litteraturens märkvärdiga magi: att den till synes oproblematiskt och omärkligt förflyttar oss vart som helst i världen, till fjärran länder och säregna miljöer, och låter oss träffa och lära känna människor som faktiskt kommer att stå oss närmare än många av dem vi möter till vardags, bland vännerna, i umgängeskretsen.

*

Henrik Nilssons essä ”Om livskamrater i böckernas värld” sändes i Obs i Sveriges Radio den 14 augusti 2012. Programmet kan avlyssnas och manuset läsas på programmets hemsida.

Bilden av de läsande tågresenärerna är ett träsnitt av Robert Gibbings, i Hans Norlings bok Om nöjet att läsa, Bonniers Folkbibliotek, 1955–56. Den irländske konstnären Robert Gibbings, 1889–1958, är känd för sina utomordentliga träsnitt. Han var också författare och skrev bland annat reseskildringar.

"Köp sanningen, sälj icke visheten"

Jag har ju tidigare berättat om folk som besökt Österlens Bokcafé och om hur denna litterära mötesplats fungerat och utvecklats under sommaren. Det handlar ju alls inte alltid bara om att fika och köpa ett par böcker och säga tack och hej. Många besökare har tillbringat hela eftermiddagar nedsjunkna i fåtöljerna med reseskildringar utplockade från ”referenshyllorna”. Andra har inlåtit sig i vindlande spontana samtal om hembygden och omvärlden med närsittande och likasinnade.

Ett intressant fenomen som jag nog inte tidigare berört är att en del besökare haft med sig böcker som de generöst donerat till bokcaféet. Det handlar då inte om vilka böcker som helst (om det nu finns någon sådan litterär kategori), utan om böcker med särskild betydelse för givarna, titlar som hon/han anser bör finnas i bokcaféet därför att de har någon i sammanhanget (resor, Österlen, Indien etc) viktig betydelse.

Sålunda kom min granne Gerd Almedal, lantbrukare och eldsjäl i Rörums Byalag, med Börje Hanssens Åter till Österlen – en tidig mikrohistoria. Agrar- och socialhistoriska texter i urval med en inledande biografi av Anders Perlinge, Kungl Skogs- och Lantbruksakademien, 2010. Den här boken är ett utomodentligt läsvärt komplement till Börje Hanssens legendariska doktorsavhandling från 1952, Österlen, en klassiker i den provinsiella litteraturen men också inom etnologin; den finns givetvis i Österlensamlingen. 

Hanssen var en kontroversiell figur som röjde sig en egen väg i gränslandet mellan sociologi och folklivsforskning, följaktligen betraktad med oblida ögon, rentav avfärdad och mobbad, av båda läger. Vilket ledde till att han under lång tid vände den akademiska ankdammen ryggen, flyttade ut på landet och etablerade sig som hönsfarmare. Som etnologistudent i Lund vid 60-talets slut läste jag honom med andakt, det gjorde vi alla. Han var en vetenskapsteoretisk nydanare, rentav Sveriges förste socialantropolog, dessutom var hans avhandling littterärt läsvärd. I den nya boken berättar Anders Perlinge om Börje Hanssens fascinerande livsöde, och en samling av Hanssens "socialekologiska" artiklar publiceras .

Göran Göransson har rest kontinuerligt i Afrika sedan 1968 och undervisat nästan lika länge om utvecklingsfrågor och afrikanska sammanhang på Österlens Folkhögskola i Tomelilla. När han besökte bokcaféet i sommar hade han med sig sin personliga, närmast självbiografiska rapportbok Afrika 2.0 som handlar om en rad afrikanska länder från Etiopien till Sydafrika. Göran har rest överallt i Afrika, ofta råkat vara på plats just när det hänt spännande saker och givetvis blivit kompis med alla från von Rosen till Haile Selassie. Görans bok står nu i reseskildringshyllan och jag ser fram mot fortsättningen.

Samlingen av litteratur om Österlenkonst  har berikats med boken Erasmie – Med ljuset som drivkraft, författad av Hans Janstad och rikt illustrerad med reproduktioner av Torsten Erasmies målningar från Vik, Sydfrankrike, Bretagne och New York. (Bilden ovan visar Vik i vinterskrud.) Konstnären själv hade den med sig när han tittade in en av de första höstdagarna.

Erasmie, som i slutet av 70-talet plötsligt fick för sig att lämna tillvaron som produktchef i Malmö och utan garantier resa till Frankrike för att börja måla, är en av de mer egensinniga Österlenkonstnärerna. Jag har ibland tyckt att han exotiserat Österlen, att hustaken förfranskats och Hanöbukten blivit Medelhav. Men det finns en sanning också i detta, och Erasmies känsla för formen, byggnadernas och linjernas geometri, är osviklig; det bekräftas av målningarna från Frankrike och av de mer sentida bilderna från New York. Erasmieboken har sin givna plats i Österlenhyllan.

Tack Torsten och tack alla andra som försett Österlens Bokcafé med värdefulla bokdonationer. Jag inser att ni är fler än vad jag kan notera på detta trots allt begränsade utrymme. Låt mig bara exempelvis också nämna Lena Drameus-Åbergs bok Resa hemma – en livsroman, Leif Malmströmers dokumentation från Vitemölla Möllingar Minns och Maura Dooleys diktsamling Att kyssa en kvarleva (donerad av bokförläggaren Henrik Celander)

På tal om kvarlevor kan Österlens Bokcafé möjligen betecknas som en sådan, eller i varje fall som ett forum för kvarlevor i bokform, eller för den delen i mänsklig gestalt; snart framstår väl varje bokläsare som en kvarleva ... Och det må vara hänt, jag kan leva med det. Det finns i själva verket rätt mycket från förr som det vore både dumt och skamligt att ångra eller gräma sig över.

Vilket Jan David kanske skulle skriva under på, om han över huvudtaget någonsin skriver under något. Han är en osannolik kvarleva från 70-talet eller rentav det sena 60-talet, en sannskyldig hippiegestalt utstigen ur tidens begränsningar, uppdykande ur ingenstans med sliten ryggsäck, lurvig afrofrisyr, glatt humör och otyglad pratsamhet med totalpersperktiv på tillvaron och synpunkter på allt ifrån traktens blommor och Skånetrafiken till indisk filosofi och de senaste striderna i Syrien.

Jan David är, inser jag plötsligt, just den Pan han skrev om i boken han ger mig, ursprungligen utgiven 1988 tillsammans med Peter Glas på lundaförlaget Bakhåll: Panisk antologi. Det kom en ny upplaga 2001; jag kollar på nätet om den fortfarande finns att få tag på. Jodå, Adlibris förser mig dessutom med ett innehållsreferat:

… en av Bakhålls märkligaste böcker, som länge varit slutsåld och ofta efterfrågats. Panisk antologi är en bok om Pan, den skygga uppenbarelsen som förmedlar mellan människa och Gud. Pan är också den samlande symbolen för tillvaron som väsen, den tillvaro som människan betraktar och försöker nå och förstå, och tyvärr ofta också bemästra, besegra, till och med förstöra. I antiken var Pan den hastigt förbiilande skuggan i skogsbrynet som plötsligt satte skräck i fåren. När hjorden skenade hade de fått syn på Pan, därav ordet "panik". Pan finns i alla kulturer, en grön gestalt, Näcken, Pan, Mescalito, trickstern. Han är en budbärare, som Merkurius i antiken och i alkemin. Han är kvicksilvret, trollmetallen, nyckeln till materien ...

Nu ska jag bara nämna en bok till: Richard de Burys Philobiblon, utgiven på svenska (övers Axel Nelson) i tusen ex av Sällskapet Bokvännerna 1967. Det är en tidig urkund om boksamlande och böckers värde (även rent ekonomiskt). Den utkom första gången 1473 i Köln, tryckt efter äldre handskrifter. Tack till Sara Erlingdsdotter och Mikael Edelstam som med särskild angelägenhet hänvisade mig som nybliven bokhandlare till kapitlet ”Huru priset må bestämmas vid bokens inköp”:

Av det ovan sagda draga vi en slutsats, som är oss täckelig, men vilken, efter vad vi tro, få kunna godtaga, nämligen den, att dyrhet ingalunda bör avhålla någon från att köpa böcker, om han äger vad som begäres för dem, så framt det icke gäller att sätta en gräns för försäljarens snikenhet eller avvakta ett lägligare köptillfälle. Ty om visheten, som är en oändlig skatt för människorna, allena sätter priset på böckerna och om böckernas värde, såsom det föregående ger vid handen, är outsägligt, huru skall ett köp, där man köper ett oändligt gott, kunna bevisas vara dyrt? För den skull uppmanar oss mäniskornas sol Salomo att gärna köpa och ogärna sälja böcker, Ordspr. 23. Köp sanningen, säger han, sälj icke visheten.

Bra början för Den siste resenären

Bokcaféet har nu nästan stängt för säsongen, men inte riktigt. Jag har trots allt hållit öppet i görligaste mån och det har droppat in en hel del besökare; jag återkommer till det och dem i ett inlägg längre fram. Men annat har också stått på agendan.

Min bok om reseskildraren Torgny Sommelius från Helsingborg, Den siste resenären, har kommit ut. En stor och lysande recension av Olle Svenning, ”Den långa flykten”, var införd i Helsingborgs Dagblad redan söndagen den 9 september.

Tomas Löfström berättar i sin svindlande, detaljrika, massivt tjocka och inkännande biografi Den siste resenären om Torgnys korta, dramatiska liv och om hans många försök till flykt. (...) Löfström letar, gräver fram, intervjuar och förvandlar Sommelius till en kontinent för en upptäcktsresande. Det är ett storartat arbete ...

Svennings recension är hittills den enda; boken har just skickats ut till kultursidor och bokhandlare.

Det var på håret att den kom fram i tid till Bokvaruhuset i Simrishamn så att Viggo och hans personal kunde sälja den vid Bokens Dag på Österlen som ägde rum lördag-söndag den 8–9 september i Skillinge Teaters stora lada med vinden vinande i portar och bjälklag och en fulltalig publik nedsjunken i de gröna bänkraderna från Dramaten.

Teaterchefen Katarina Zell hade lagat soppa, Lennart Nilsson fixade det praktiska med magisk fingerkänsla, eldsjälarna Rita Berggren och Monica Wahlgren ansvarade för allt på ett lysande sätt. Och författarna inkvarterades på idylliska Sjöbacka Gård på gångavstånd över åkern, där också lördagens fest för alla inblandade ägde rum. Bokens Dag på Österlen som arrangerades för sjätte gången i år har blivit en allt viktigare punkt på den sydsvenska litterära höstdagordningen.

Här en bild från Skillinge teaters scen. (Tack till fotografen Tina Schedvin!)

Utom jag själv och Den siste resenären medverkade Sara Kadefors med Kast med liten kniv, Karolina Ramqvist med Alltings början och Göran Rosenberg med Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Samtalsledare var Martin Dyfverman, känd bl a från P1-radions ”Samtal pågår”. Författarna intervjuades i tur och ordning – och nästa dag i omvänd ordning. Dubbleringen kan tyckas märklig men möjliggör ju en större publik, och för oss som deltog var det en intressant utmaning att försöka variera och fördjupa frågeställningar och resonemang.

Några dagar senare var det dags för bokrelease av Den siste resenären i Torgny Sommelius hemstad Helsingborg. Boksläppet skedde torsdagen den 13 september i samband med vernissage på en unik utställning med Torgnys fotografier i foajén till den gamla biografen Röda Kvarn, där Torgny själv måste ha sett många filmer på 50-talet. (Röda Kvarn, som ingår i Folkets Hus-organisationen, har två biosalonger och erbjuder därtill ett imponerande kulturutbud.)

Urval och bearbetning av bilderna, ett grannaga och storartat arbete, hade gjorts av fotografen Pål Sommelius, som fått viss hjälp av sin pappa Sören Sommelius (Torgnys bror), och under onsdagen och större delen av torsdagen arbetade vi alla intensivt med att hänga utställningens drygt trettio förstoringar, ivrigt påhejade av Anna och andra anställda.

På torsdagkvällen strömmade helsingborgarna till, foajén fylldes efterhand, folk stod till och med i trappan. Simon Sommelius serverade vin, Helen från Röda Kvarn hälsade välkommen, Trygve Carlsson, bokens förläggare (som kört ner från Stockholm med två kartonger böcker), förrättade invigningen och sedan pratade jag och Sören om boken och Torgny och världen, om resandet, skrivandet och livet, varefter böcker såldes och signerades.

Det känns som en bra början för Den siste resenären.

Och nu är det snart bokmässa i Göteborg (27–30 september) med seminarier och samtal om boken. Den 3 oktober pratar jag om den på Stadsbiblioteket i Helsingborg, och den 9 oktober på ”Poeten på hörnet”, Författarcentrum Syds lokal i Malmö. Välkomna!

Reseskildringens revir

Här kommer min i förra blogginlägget utlovade miniessä om Mark Cockers bok om den brittiska reseskildringstraditionen, Loneliness and Time. Texten publicerades i något annorlunda form under rubriken ”Reseskildraren som outsider” i min bok Mannen som reste (2000). Den ingår som en sorts inledande besvärjelse i Den siste resenären. Torgny Sommelius: en biografi, som utkommer i början av september på Carlssons.

*

I boken Ett rö för vinden, en av de stora reseskildringarna från 1950-talet, skriver Gavin Maxwell om sin längtan efter ett land ”där det fanns någonting kvar att se som inte redan hade setts och beskrivits av hundra- eller tusentals människor av min sort”.

Det är en längtan han delar med många av sin sort, resande författare, eller skrivande resenärer, för vilka resandet också är något av det Vågspel i det inre som Laurens van der Post talade om i titeln till en av sina Afrika-böcker.

Gavin Maxwell, en tuffing i skinnjacka och svarta glasögon som levt långa perioder i en fyrvaktarbostad i Camusfeàrna och skrivit om så disparata ting som hajfiske, uttrar, Sicilien och Irak, har väl egentligen föga gemensamt med den milde Laurens van der Post, en vithårig mystiker som ständigt återvänt till södra Afrikas natur och människor.

Men båda är reseberättare och båda är egensinniga outsiders. De spelar också framträdande roller i Mark Cockers essäbok om den brittiska reseskildringen under 1900-talet, Loneliness and Time (1992).

Det är en omfattande studie, vid och vindlande, litteraturvetenskaplig men också fylld av biografiska, psykologiska och sociologiska iakttagelser. Cocker skriver om ”dialektiken mellan hemma och borta”, om resans mening och mytologiska innehåll och om reseskrivandets hemlighetsfulla drivkrafter.

Utom Maxwell och van der Post porträtterar han fem författare i helfigur: Harry St John Philby, arabisten och rebellen (spionens far), som kartlade Rub al Khali, konverterade till islam och höll sig med fru och barn i Mekka; Wilfred Thesiger, enslingen, asketen, som iklädd beduindräkt korsade berg och öknar och levde med träskfolken kring Eufrat och Tigris; Lawrence Durrell, Alexandriakvartettens författare, den ojämförlige skildraren av Greklands öar; Patrick Leigh Fermor, fotvandrare till Istanbul, motståndskämpe på Kreta, besjungare av Peloponnesos; och Frederick Bailey, överårig ämbetsman i stärkkrage som fortsatte beskriva sina koloniala strapatser i Himalaya långt fram mot 50-talets slut. Robert Byron, T E Lawrence (of Arabia), Eric Newby, Freya Stark, Dervla Murphy, Geoffrey Moorhouse, Jan Morris och Bruce Chatwin blir också föremål för rätt omfattande betraktelser.

På bilden nedan syns Lawrence Durrell, Freya Stark, Gavin Maxwell, Laurens van der Post, Bruce Chatwin och Dervla Murphy.

De författare Cocker studerar är alla etablerade litterära reseskildrare, möjligen också äventyrare. Hans fallstudier frilägger därtill en rad andra intressanta gemensamma nämnare. Faderlösheten, bokstavlig eller bildlig, finns i bagaget hos flera av de resande författarna. De är i många fall känsliga, labila personer med förkärlek för rollspel och förklädnader och med oklar sexuell identitet. De är ofta språkgenier och lärda autodidakter. De har en antiakademisk och antiauktoritär attityd. De är asociala ensamvargar, flyktingar, missanpassade sökare. De är orädda, de ger aldrig upp.

Kanske överdriver Cocker de bisarra eller i varje fall komplexa inslagen i reseskildrarnas bakgrunder, personligheter och levnadsbanor, och man ska naturligtvis vara försiktig med generaliseringarna. Men det mönster han tecknar stämmer väl in på många av de författare jag lärt känna under åratals läsning av reseskildringar, engelska, svenska och andra; det gäller även kvinnliga resenärer som Isabelle Eberhardt eller Alexandra David Neel.

Vad var det som drev dem bort, och tillbaka hem, till skrivbordet? Sökte de befrielse – från bakgrunder, sociala mönster, förväntningar, bestämmelser – eller strävade de snarare efter berömmelse? Var det vägen som var målet – eller berättelsen om den? Det okända landet, det stora äventyret – eller orden, texten, reportaget, reseskildringen?

Sporrades de av Maxwells längtan efter frihet och renhet, en längtan bort, till fjärran länder och kulturer obesudlade av den västerländska civilisationen – eller av driften att erövra det främmande, besegra det, tämja det, förvandla det, med Philbys ord: ”dissekera, etikettera, beskriva”?

Det finns inga enkla svar, inga enkla formler. Men det är här i dessa trakter, i den på en gång välbekanta och oländiga terrängen mellan Maxwells ”romantik” och Philbys ”verklighet” (om man så vill), som den litterära reseskildringens eget, alltjämt till stora delar outforskade revir är beläget.

*

Författare som nämns i texten: Gavin Maxwell, 1914–1969 (Ett rö för vinden, sv övers 1958); Laurens van der Post, 1906–1996 (Vågspel i det inre, sv övers 1952); Harry St John Philby, 1885–1960; Wilfred Thesiger, 1910–2003; Lawrence Durrell, 1912–1990; Patrick Leigh Fermor, 1915–2011; Frederick Bailey, 1882–1967; Robert Byron, 1905–1941; T E Lawrence, 1888–1935; Eric Newby, 1919–2006; Freya Stark, 1893–1993; Dervla Murphy, f 1931; Geoffrey Moorhouse, 1931–2009; Jan (James) Morris, f 1926; Bruce Chatwin, 1940–1989; Isabelle Eberhardt, 1877–1904; Alexandra David Neel, 1868–1969.

Fåglar och andra resenärer

Fler besökare i bokcaféet. Intressanta sammanträffanden. Som i förra veckan då jag fick besök av Lennart Nilsson och hans fru Gillian från Vitemölla (och Lund). Lennart är författare och översättare, och fågelskådare. Och son till Orvar Nilsson som på sin tid var redaktör för Ystads Allehanda där han en gång i världen publicerade mina allra tidigaste kulturartiklar.

Vi kom att tala om fågelböcker som Lennart översatt och han nämnde Mark Cocker och hans Birders: Tales of a Tribe från 2001 (Skådare – ett släkte för sig, 2006). Det var ett författarnamn jag kände igen, men den Cocker jag tänkte på var inte fågelskådare utan litteraturvetare. Hans bok om den brittiska reseskildringen under 1900-talet, Loneliness and Time (1992) är lysande; jag skrev om den i min bok Mannen som reste och refererar till den i Den siste resenären som utkommer i september.

Det kunde väl ändå inte vara samme Cocker?

Jo, faktiskt, det kunde det. Och han var alltså Lennarts kompis!

Så snart Lennart kom hem till det gamla fiskarhuset på Vitemölla mailade han till Mark Cocker i Claxton, Norfolk. Han sände mig en kopia av sitt mail och Cockers svar. Jag föreslog att jag skulle lägga in alltihop som en del av nästa bokcaféblog, vilket Lennart tyckte var OK för egen del, men han befarade att Mark inte ville få sina kritiska kommentarer om kritiken publicerade på nätet ens på en svensk blog.

Det ville han inte heller, och det blev lite mail hit och dit men till sist bestämde sig Mark för att skicka ett nytt, färskt, helt unikt mail till mig som jag fick tillstånd till att använda i min blog. Jag är honom stort tack skyldig för det.

Thank you so much for your text, Mark!

Mark Cocker har bland mycket annat också skrivit en bok om de misskända kråkorna, eller möjligen egentligen råkorna (rooks), Crow Country (2007). Han medverkar som krönikör i bland annat The Guardian och The Times. Se www.birdsandpeople.org och www.guardian.co.uk/countrydiary.

Jag lägger in min essä om Loneliness and Time som ett senare, separat blogginlägg: ”Reseskildringens revir”.

Och här nedan är en bild av Mark Cocker i fågelskådartagen, låmad från The Independent:

On 16 Aug 2012, at 19:14, Lennart Nilsson wrote:

Mark, old friend,

This afternoon I came across one of your books in an unexpected place. Gillian and I are on our own in the family cottage on the Baltic coast, our sons and their families having returned to jobs and schools. This afternoon we were out blackberry-picking and decided to check out a new sign we had spotted. It said “Bokcafé” (Book Café) and had been put up by a small road.

We drove up there and found an old farm house of a type that is common around here: four buildings in a square and with a yard in the middle. The barn had been renovated and turned into a secondhand book shop cum café cum private library. One could drink a cup of tea or coffee and buy cakes, browse the books in the library, sit in armchairs and read and, of course, buy some books.

The owner proved to be a well-known travel writer, Tomas Löfström. I had never met him before but own a couple of books he edited and knew his clergyman father, who baptized one of our sons. I knew Tomas had travelled a lot in Asia and India, and we talked about that for a while. I mentioned your name and told him about the India chapter in “Birders – Tales of a Tribe”.

“Mark Cocker, Mark Cocker . . .”, said Tomas. “I have one of his books. It is superb, definitely the best book in its genre. I have read it several times.” And he went to one of the bookcases and took down a copy of “Loneliness and Time”, obviously carefully studied, with lots of passages carefully underlined and annotated in pencil.

I shall straight away look for “Loneliness and Time” on the net. Fancy sort of coming across you like that.

All the best.  Lennart

*

Från: Mark Cocker

Skickat: den 16 augusti 2012 22:12

Till: Lennart Nilsson

Ämne: Re: Loneliness and Time (förkortat)

ah Lennart you have made my night.

Loneliness and Time is part of a previous life when i wanted to be a real writer. i gave that hope up long ago ... :-) when i discovered that people wanted me to write about birds. There we are.

Still think, though i say it myself, that Loneliess and Time is a fine book. And i am proud of it. But it was published in the US, as my American editor told me at the time, 'to resounding silence.

Your life sounds rather idyllic at the moment. Cycles rides and blackberry picking. Wonderful. you derserve it and have probably just finished translating or writing some new book.

warmest as ever and deep thanks once again for emailing my that very satisfying tale and please tell Tomas how much I appreciate his praise

mark 

*

Här följer Mark Cockers mail till mig:

Thanks Tomas

And sorry it has taken me a couple of days to get to the computer. you can use any of this below if you like for the blog. Perhaps to translate if you can be bothered :-)

I was so thrilled to hear of Lennart Nilsson's serendipitous encounter with you. To find a reader of Loneliness and Time in a bookshop amid the lovely southern Swedish countryside is one of those wonderful coincidences and moments of uplift that i call the author's 'spiritual royalties'.

And I am thrilled that you enjoyed Loneliness and Time. Authors are, in a way, like parents to their various books and they hope that all their literary offspring will flourish and make their way in the world like true children. Alas that doesn't happen evenly. Some go on to success and some don't. And as the parent one always feels an extra amount of concern and affection for the books that don't prosper quite as you hoped. So to find someone who has a soft spot for L&T is doubly special.

At the time of writing it (it was published in 1992) in my late twenties, I was really interested in travel writing and there was a huge boom in travel publishing in the UK. But the authors and readers of travel books didn't seem to wish to reflect on the genre and what its purpose or special strengths might be. i hoped Loneliness and Time would fill that gap and when first received by my editor and agent they were very excited. Alas the public reception was not quite so supportive.

But I was not very lucky with regard timing. Secker and Warburg had landed a massively lucrative deal with the American popstar Madonna and her big illustrated book titled simply Sex. It was basically an individual trawl through sexual perversion by an oh-so-shocking pop superstar. Now, if you can even find a copy, it is little more than tawdry pornography with graphic images of bondage and bestiality. But the good old British public, probably the world public, lapped it up and it sold in millions. Alas Loneliness and Time was published in exactly the same week and I probably suffered as a consequence. The press people at Secker were stoking the nation's taste for weird sex, rather than their interest in the travel book as a literary genre. And it never recovered.

I still think my chapters on Greece and the role played by Greece in British travel writing is a good piece and my chapter on Tibet and the the psychology of British-authored travel books about Tibet is among the best things I've written. But, alas, as i said, not everyone appreciates your children quite as you do.

However i occasionally get a little uplift in spirits to hear some lovely anecdote such as your exchange with Lennart Nilsson at Österlens Bookcafé. And to find a reader in another country who is himself, like Lennart, a distinguished writer, is particularly satisfying.

Lennart also translated another of my books, which is a sort of anthropological but rather tongue-in-cheek, humorous account of my own tribal identity as a birdwatcher. It was called Skådare - ett släkte for sig in the Swedish edition by Elleströms.

Perhaps the best spiritual royalties I ever earned from that book was an occasion I was contacted by one of its readers. But he was a Somali living in Djibouti City and he picked up a copy of it in Cape Town in South Africa. Abdi Jama - he has since become a person I talk to by email - had read it 11 times!

Of course, it is these moments of serendipity and delightful strangeness that make the enterprise of travel itself such a wonderful activity. I look forward, Tomas, to the day when we bump into one another in a hotel in the highlands of Papua New Guinea.

Until then, however, your email from Österlens Bookcafé was just great!

Warmest wishes

mark

Kantareller och Aspenström

 

Folk fortsätter komma till bokcaféet trots att semestrarna går mot sitt slut och sommaren försöker sätt punkt – men här på Österlen har det som vanligt varit en period nu i augusti med hög himmel och solsken, och en lätt vind från Östersjön har fört in varmt ytvatten mot kusten.

Harriet och Börje Wallebom skulle plocka svamp men hamnade på bokcaféet och blev kvar ett par timmar. De fikade, satt och läste och köpte bland annat med sig min bok Mannen som reste, en samling berättelser och artiklar om resor och resande. Ett par dagar senare hörde Börje av sig med ett mail där han skrev så fint om tankar och upplevelser i anslutning till besöket. Jag har fått hans tillstånd att publicera texten.

Det var just så här jag hade tänkt att bokcaféet skulle fungera: som en rastplats på vägen mellan Brantevik och svampskogarna, eller mellan Haväng och Himalaya. Och det har det också gjort, har jag förstått, på många sätt, för många människor, denna sommar.

2012-08-15

Hej Tomas

Min fru Harriet och jag besökte dej för några dar sen. Vi var egentligen på väg från Brantevik till kantarellmarker uppe i Brösarp, men stannade till av en händelse i ditt nya bokcafé. Vi köpte några böcker av dej.

Har en stor del av dagen suttit i skuggan och läst dina korta reseberättelser med stor behållning. Därefter ett kort dopp i Vejakåsen. Ett av få bad denna sommar. Jag satte mej i en skreva i klipporna och lät böljorna från nordost skölja över min varma lekamen, intvålad med saltsjötvål. Skönt. Kanske plus nitton grader.

Är mycket långt ifrån din erfarenhet med resor i världen. Kanske därför jag fastnade speciellt för “Hembygd utan murar”.  Vi måste ha en hembygd att relatera till för att inte gå vilse i världen ...

Läser just nu mest poesi på kvällarna.  Werner Aspenström har i flera år varit en av mina favoriter och en följeslagare i livet. Han skriver liksom du mycket tänkvärt om resor till främmande platser.

 

För att komma till en främmande ort

måste vi hela tiden passera hemtrakter

annars kommer vi ingenstans

utan blir hängande i ingenmansrymd,

i allsköns värld

Ur diktsamlingen Ordbok, 1976:  “Orter och ställen”.

Hälsningar

Harriet och Börje Wallebom i Brantevik

PS Vi hade med oss hem knappt två liter ... Är redan redan uppätna.  DS

Med äventyret i ryggsäcken

 

Jag hittar den på Myrorna i Stockholm, den blir min för en femma: Arne Hirdmans resebok Med äventyret i ryggsäcken. Utgivningsår: 1954. Förlag: Folket i Bild. Omslag: Erik Prytz. 

Så här skriver Hirdman: 

”Det här är berättelsen om hur jag som vuxen förverkligade en barndomsdröm. Drömmen om De Vilda Indianerna, Kanotfärden Genom Djungeln, Marschen Genom Öknen och Klättring Ovan Molnen. Jag reste med en ryggsäck som enda bagage, utan resrutt, med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta.” 

Han hade arbetat sig över Atlanten som motorelev på M/S Wilhelmina. Från Belem på brasilianska kusten for han vidare uppför Amazonas med flodbåt. Tillsammans med krokodiljägare och gummipatroner fortsatte han i skrangliga kanoter till de ”vilda” chacobosindianernas land långt inne i regnskogsdjungeln vid Benecitofloden på gränsen till Bolivia. På ett foto står han tillsammans med en av sina indiankompisar. Bildtext: ”Jaktkamraten Maros bastskjorta var lika skrynklig som min khaki.”

Hirdman ”försvann” i djungeln, efterlystes av skärrade släktingar och förorsakade värsta massmediadrevet innan han till sist dök upp i Sao Paolo och kunde dementera de förhastade dödsrunorna med en nonchalant klackspark. 

Varefter han begav sig till Afrika som han genomluffade från Dakar via Kongo till Kairo, vilket skildras i bokens andra del. 

Han hade, som det heter på bokens baksida, ”gått köksvägen dit där andra kommit med expeditioner – eller dit ingen kommit alls före honom”. 

Hirdmans resebok är en tidstypisk jag-var-där-berättelse i vilken hjälten/författaren skroderar om sina irrfärder, förmedlar mer eller mindre fördomsfulla inblickar i infödingarnas märkvärdiga tillvaro och förvandlar strapatserna till underhållning för det svenska folkhemmets länstolsresenärer. Kanske handlar den i själva verket om hur vi försökte förstå världen för femtio år sedan.

Arne Hirdman (1914–1995) var fil mag, sportjournalist och reklambyråskribent. Han hade debuterat som poet 1939 med Drömmen behåller du. Han hade utgivit en samling Aforismer av vilka några med tiden skulle bli bevingade, till exempel ”Åsikter är som spikar, lätta att slå i men svåra att dra ur” eller ”Det finns saker som man måste vara fackman för att inte förstå”. Han hade också skrivit en biografi om den danske författaren Johannes V Jensen, han som skrev romanserien Den lange Rejse, och en bok om böcker, Alla tiders folkböcker: ett bidrag till den billiga bokens historia. 

Ett ganska spretigt författarskap får man nog säga. 

Med äventyret i ryggsäcken, en sällsynt lyckad titel för övrigt, följdes av en rad böcker om Israel, Libanon, Rhodos, Tunisien och Kreta, där Arne Hirdman och hans emellanåt medförfattande hustru Vivi bodde en tid. Samt bland annat en diktsvit betitlad Döden i Bagdad, tonsatt av Gunnar Hahn. Hirdmans sista bok Olympia – lek på liv och död handlade om de olympiska spelen. 

Men för mig kommer Hirdman alltid att vara förknippad med en bok han inte skrivit själv. Den heter En gyllene bok om vår jord och kom ut samma år som ”ryggsäcksboken” och på samma förlag.

Denna till sitt ursprung amerikanska ”världsgeografi för yngre och äldre”, en kolorerad bildbok i stort format med välskrivna texter av Elsa Jane Werner och underbart spännande färgteckningar av Cornelius de Witt, är nog faktiskt fortfarande, trots de dryga femtio år den har på nacken, den bästa introduktion till världen och geografin man kan sätta i händerna på nyfikna barn. 

Det var Arne Hirdman som svarade för bearbetningen av Olof Sundströms översättning. Som sakkunnig expert medverkade dessutom Carl Skottsberg, känd botanikprofessor, som gjort äventyrliga forskningsfärder till Patagonien, Påskön och Juan Fernandez och skrivit Till Robinson-ön och världens ände.

Jag älskade En gyllene bok om vår jord och läste den som barn från pärm till pärm, gång på gång. Den lärde mig upptäcka världen, se den, förstå den, hur vacker den var, hur rik och skiftande, från Tibets bergstoppar till Balis palmskuggade stränder. 

Texten hade stora bokstäver och ett alldeles särskilt tonfall, lockande och lustfyllt. Till en början var det ändå bilderna som grep mig starkast, fotografiskt realistiska men i en driven personlig stil, fyllda av detaljer som gjorde att de etsade sig fast. Som den vars bildtext lydde: ”En tornado.” En familj någonstans i Mellanvästern tar skydd i jordkällaren när virvelvinden närmar sig. Antagligen räddas också hunden. Och hönsen? Kanske. Allt annat, leksakerna, solrosorna, det skröpliga trähuset, ska oundvikligen ödeläggas.

Nu vänder jag åter bladen och erfar känslorna de förmedlade, bokens doft (papper, klister, trycksvärta) som blev världens, textens och bildernas formspråk, euforin inför vidden och mångfalden, kartorna, kontinenterna, klimaten, monsunregn och vintersnö, solens glödande strålar, jordekorren som tittar upp ur sin håla, den japanska körsbärsträdgården, nomaderna på väg genom öknen. 

Där någonstans började min egen barndomsdröm, Drömmen om Den Stora Världen och Den Långa Resan, säkert inte olik den Arne Hirdman förverkligade som vuxen när han gav sig av ”med slumpen som kompass och nyfikenheten som karta”.

Hur man öppnar en bok

 

Jag tror att det kom ett nytt band varje månad – eller var det varannan, eller kanske en gång i kvartalet? Bars de ut av brevbäraren? Nej, troligen inte; han hette Rudolf och cyklade sin långa runda genom byn och ut till de spridda gårdarna runt omkring och hade knappast möjlighet att bära ut tunga volymer av Svensk Uppslagsbok på pakethållaren. Antagligen fick far köra iväg med vår lilla Austin A30 till postkontoret i Örtofta eller Gårdstånga eller var det kan ha varit beläget. Hur som helst var det en stor begivenhet varje gång Uppslagsboken anlände.

Det var i Igelösa, en liten by norr om Lund, och jag var i fem-sexårsåldern. Far var präst i Igelösa-Odarslövs församling och vi bodde i prästgården som var en vitkalkad länga med stora kastanjer framför, och bortom kyrkogården låg den lilla kyrkan med trappstensgavlar och familjen Gyllenkrooks mörka och fuktiga gravkor med sarkofager av sten. 

Igelösa var, som jag har skrivit om i andra sammanhang, ett närmast feodalt samhälle. Och bortsett från prästen och skolläraren och friherinnan på Svenstorp bestod befolkningen av arrendebönder och lantarbetare på arrendegårdarna. Mor och far hade nog inte så många grannar att dela intellektuella intressen med. Jag minns att de läste ”Aniara” högt för varandra om kvällarna när den kom ut.

När den nya Uppslagsboken anlänt packades den upp och far placerade den på det noga avtorkade matsalsbordet: stor, tung, full av ord och vetande, med guldbokstäver på den bruna halvfranska skinnryggen. Det var – minns jag tydligt att jag tyckte – något mycket speciellt med den öppningsritual som sedan följde, nästan en smula heligt, som något som kunde ägt rum i kyrkan. 

Far höll bokbandet med ryggen ner mot bordet och öppnade först den främre pärmen och sedan den bakre, mycket försiktigt, så att inte ryggens bindning skulle skadas. Sedan vek han ner några blad längst fram och några längst bak, eller snarare: lät dem falla ner av sig själva. Och så fortsatte han: några blad i början, några från slutet. Och här fick nu även jag efterhand hjälpa till, vilket jag gjorde med stor andäktighet inför uppgiften. Till sist hade vi närmat oss bokens mitt, och då, tror jag, fick man till sist mycket varsamt verkligen öppna mittuppslaget och sedan bläddra hit och dit och framåt och bakåt och börja läsa, eller titta på bilderna.

 Innanför pärmen på varje ny Uppslagsbok låg ett informationsblad med titeln ”Hur en ny bok bör förvaras!”. Där beskrevs i detalj och med illustrerande teckningar det boköppnande jag skildrat ovan och därtill hur nya böcker till en början skulle placeras mellan gamla för att inte förlora formen under den tid det tar för färska bokband att torka.

Nu är allt detta naturligtvis knappast aktuellt i ett bokcafé där så gott som varenda bok redan öppnats, hanterats och lästs under åratal och decennier av flera generationer människor. Men det är alltid viktigt att hantera böcker med aktsamhet och vördnad. Det finns avskräckande exempel i mina egna och bokcaféets hyllor på böcker som öppnats felaktigt och för alltid fått framhärda med bruten rygg. Därför tyckte jag att en liten betraktelse om boköppnandet betydelse kunde vara på sin plats.

I pedagogiskt syfte citeras på det ovannämnda informationsbladet följande förfärliga berättelse förmedlad av bokbindaren William Matthews i boken ”Modern Bookbinding”:

För många år sedan kom en av mina bästa kunder, en kännare som trodde att han visste allting om hur man behandlar böcker, in på mitt kontor, när jag just fått en dyrbart inbunden bok färdig, så att den var klar att sändas hem. Han tog boken i handen och, samtidigt som han höll bladen hårt samman (i stället för att låta dem falla upp av sig själva) öppnade han boken häftigt vid mittuppslaget och utropade: – Så lätt Edra inbundna böcker går att öppna! Jag höll på att svimma. Han hade knäckt bokryggen och den måste bindas om.

Besökare och bokstickor

Österlens Bokcafé har nu varit öppet en dryg månad. Gott om folk, tjugo-trettio om dan, har fortsatt hitta vägen till denna österlenska ”oas för fåtöljresenärer”, som det hette i nyhetsmagasinet Det händer Ystad & Österlen. 

Många kommer just på grund av den sortens information. En del har hört talas om bokcaféet via vänner och bekanta som varit här. Ganska många tycks bara ha sett skylten nere vid vägen och hastigt bestämt sig för ett besök i förbifarten. (Förvarningsskyltarna 100 meter före avtagsvägen underlättar sådana beslut – tack för det tipset!) Somliga kikar in lite tveksamt och försvinner snabbt igen, andra letar länge i antikvariatshyllorna, många tar en kopp kaffe eller ett glas fläderdryck och en bulle och slår sig ner i någon av fåtöljerna med en god gammal resebok. Ofta uppstår intressanta spontana samtal mellan besökarna.

Och för att det inte ska bli kaos i hyllorna har jag infört en nyordning: bokstickor. Tipset, som jag tackar för, levererades av en bibliotekarie med mångårig erfarenhet från Svenska Akademiens Ordboksredaktion på Universitetsbiblioteket i Lund, ett ställe med en hel del böcker. ”Men har du inga bokstickor?” löd hennes första, häpet uppbragta kommentar. Bokstickor är alltså små pappskivor som man stoppar in i det mellanrum som uppstår när man tagit ut en bok ur hyllan för att därigenom lättare kunna hitta tillbaka och åter placera den där den hör hemma.

De flesta kommer med bil. Åtskilliga husbilar har tagit sig upp för backen (svenska, tyska, holländska, belgiska), därtill en tung motorcykel, Anders Åsbergs, gammal kompis från värnpliktstiden på P7 i Ystad 1967, samt ett antal cyklar; och flera besökare har kommit vandrande. Några har anlänt med buss och gått till fots från hållplatsen men det kan tyvärr inte rekommenderas i och med att Skånetrafiken dragit in den gamla, utomordentligt välplacerade hållplatsen här nere vid Kiviks Trädgård och avtagsvägen mot Stenshuvud; man måste nu promenera längs väg 9 från Tångdala och trafiken så här års är livsfarlig.

Jag har haft en VIP-visning för grannar, vänner och bekanta, däribland Johan Schaar som jag känner från skoltiden i Lund då han var en sorts Spykens och Katedralskolans Bob Dylan tillsammans med Niklas Törnlund, sedermera har han varit en litterärt och ekologiskt bevandrad internationell katastrofbiståndsexpert på Röda Korset, Afghanistankommittén, Sida etc, nu är han kinuten till tankesmedjan World Resources Institute i Washington DC, med sommarhus i Eljaröd. 

Och på tal om Afghanistankommittén, och Eljarödstrakten, var Karin Ahrland, f d ordförande i kommittén, bosatt i Ilstorp, på besök i bokcaféet i förra veckan. Bland andra besökare på senare tid – om jag nu ska fortsätta droppa kändisnamn – finns Rolf Ahlberg, konstnären från Baskemölla, den store skäggige målaren av strand och hav och himmel på Österlen, som var här och fikade och pratade en eftermiddag tillsammans med arkitekten Gabriella Hansen.

Och i förra veckan kom Hasse Alfredson, tillsammans med ett större sällskap som tydligen har för vana att göra kulturella utflykter på Österlen varje sommar. Hasse är en av författarna i min antologi ”Österlen – landskapet i litteraturen”; han medverkar med ett utdrag ur ”En ond man”. Vi samtalade om det, och om Torgny Sommelius, huvudpersonen i min snart utkommande bok ”Den siste resenären”; Hasse och Torgny var på sin tid flyktigt bekanta, de gick samtidigt i Högre Allmänna Läroverket for Gossar i Helsingborg på 1940-talet och båda skrev i skoltidningen. Men sedan började Hasse medverka med recensioner i Helsingborgs-Posten som var konkurrent till Helsingborgs Dagblad som ägdes av Torgnys far. Och längre fram köptes HP av HD och förvandlades till kvällstidningen Kvällsnytt vars redaktion i varje fall inofficiellt leddes av Torgny Sommelius. 

Sune Nordgren är som alla vet galjonsfigur för Kivik Art Centre på Lilla Stenshuvud som i det närmaste är granne till bokcaféet; han kom förbi en dag på väg dit eller därifrån. Även han hör till vännerna från Lund, vi bodde nära varandra i de gamla kvarteren i centrum ett antal viktiga år på 1970-talet då Sune startade förlaget/tidskriften Kalejdoskop och jag började skriva, prosa och poesi, på den tiden faktiskt inte minst dikter. 

I slutet av 1970-talet arbetade Sune en tid på Cavefors bokförlag som gav ut LL-boken ”Sune – konstnär i Sverige” (1979), en bortglömd liten klassiker i sin genre med text av Sunes fru Mann och svartvita foton av Mario Marnoto. Bland många underbara bilder från dåtidens litterära och konstnärliga Lund – jag blir en smula rörd när jag bläddrar i boken nu – finns en där Sune och jag sitter och diskuterar något litterärt under rispapperslampan i vardagsrummet hemma på Winstrupsgatan (mina föräldrars lägenhet, då bebodd av mig och mina bröder). Jag har utsvängda byxor, indiska sandaler och ganska långt hår. Även Sune ser ut precis som idag. I bakgrunden, vid den redan då rätt välfyllda bokhyllan, skymtar min bror Mikael. 

Boken jag håller i handen är sannolikt den litterära lundakalendern Vox, årgång 13 (1974), som gavs ut av Cavefors och redigerades av Sune och Mann. Bland minnesvärda medverkande det året var Ann-Charlotte Alverfors, Mats B och den amerikanske beatpoeten Gary Snyder översatt av ovannämnde Niklas Törnlund. Samt jag själv, i poetisk form. En av mina dikter, ”Lenins stora miss”, handlade om att Lenin under sin vistelse i Zürich missade dadaisternas Cabaret Voltaire trots att han bodde mitt emot. En annan var en satir över Kina-resenären Richard ”Ricky Dick” Nixon: ”The Peace Trip”. En tredje hette ”Efterlysning”; här en komprimerad version:

De har alla glömt trollsagorna

de har alla glömt arbetarsångerna

de har alla glömt folkdanserna

de har alla glömt cirkusdofterna

de har alla glömt generalstrejken och återgått till arbetet

Mina föräldrar är försvunna de är deprimerade av medellängd de var klädda i fritidskläder de är inte farliga jag vill bara att de kommer hem igen jag saknar dem jag älskar dem

Kom hem alla människor jag längtar efter er

Kom hem igen ska jag förlåta er

och lära er de gamla sagorna

som är allt ni inte kunnat fräta sönder

era gaser biter inte på sagor

Jag drömmer om er när jag sjunger och ber i processionerna längs de vita motorvägarna

Jag drömmer om er när ni gick med de röda fanorna genom de ljusgröna bokskogarna och lärkorna sjöng och de vilda maskrosorna lyste smörgula på ängarna och himlen var blå

Jag drömmer om er när ni sjöng Internationalen till dragspel

Varför kommer ni inte hem

flaggorna ligger på vinden

Jag har letat fram dem

och gjort dem iordning

som en överraskning

Inga leenden längre

inga hemligheter

det finns inga suckar längre inga tårar inget skratt inga heliga röster

det finns inte längre någonting oväntat i labyrinten

Det är detta som är

dimman dimman fylld av bly och plastblommor och ständig huvudvärk och viskade skrik

Men ni hör inte men ni ser inte ens dimman

Jag klarar inte av det här

om ni inte snart kommer hem

Jag är rädd

att ni kommer att bli överkörda

Jag står i trappuppgången och fryser

och jag har stått här länge nu

och väntat utan att ni kommit

Var är ni kom hem det är ni som har nyckeln

Kaffebryggare och bokbläddrande

Juli går mot sitt slut, den varma sommaren har äntligen kommit. Och jag känner återigen, som alltid, ända sedan jag var liten, när dessa dagar, dessa veckor kommer, den där otvetydiga, ovedersägliga insikten att det är detta väder, detta klimat som är människans naturliga, det är i detta varma, mjuka, torra landskap vi hör hemma, i solskenet, i de ljumma vindarna, under julis himmel. Värmen omfamnar oss, och livet blir gränslöst.

Vi har tagit frukosten med oss ner till stranden vid Stenshuvud och badat i de kalla vågorna, glittrande i morgonsolen, nästan ensamma på den långa, breda sandstranden. Druckit vårt kaffe, ätit bullar överbliven från gårdagens bokcafé och läst YA och DN hämtade i brevlådan på vägen: lokalsamhället och omvärlden.

Briggen Tre Kronor från Stockholm har gästat Simrishamn. På väg hem från stan körde vi ner till Vårhallarna och såg tvåmastaren långsamt segla norrut med svaga vindar i i de ljusgrå seglen längs kusten upp mot Baskemölla, men sedan vände det och gick mot vinden tillbaka till hamnen i Simrishamn.

 Stockrosorna blommar på gården, de största har djupt röda blommor och är nästan tre meter höga; jag har fått klippa av en massa vindruvsblad uppe vid stallets takkant för att frilägga blommorna som annars försvann in i det gröna dunklet. Och på andra sidan huset lyser lavendeln så intensivt blå.

Eva har suttit och målat under parasollet medan jag varit i bokcaféet; ibland kollar hon överflygande flygplan i sin mobil-app, just nu var det ett plan på väg från Beijing till Paris. Klockan är kvart över fem och det är 27 grader varmt.

Värmen och det vackra vädret har lett till reducerat antal besökare i bokcaféet, men det fortsätter komma en hel del. Häromdan var Lena Endre och Richard Hobert här. Nancy Westman, kulturråd i Washington bland annat, och Roth-översättare, tittade in en eftermiddag; vi jobbade tillsammans en gång på radion i Malmö. Andra besökare: författaren Erik Wijk (Järrestad), Ravlunda Bränneri, Linköpings Antikvariat. Ingmar Karlsson kom en dag just när jag öppnade, vi pratade om resor, om Asien, om Turkiet; sju år var han generalkonsul i Istanbul, nu är han knuten till Centrum för Mellanösternstudier i Lund. 

 Han och andra har druckit kaffe och ätit av de bullar som för tillfället ersatt wienerbröden: ”Hjärnbullar”, därför att de toppas av en valnöt med hjärnvindlingar. Dammsugarna har fått konkurrens av ”Hjärttoppar”, en sorts kokostoppar som tillgodoser hjärtats behov av gurkmeja och lime, bland annat. Och idag var Radio Kristianstad här och intervjuade och spelade in ljudet av kaffebryggare och bokbläddrande.

William Arnes dröm om frihet

Nu har bokcaféet varit öppet i två veckor. Fjorton dar med människor som kommit och gått, druckit kaffe, ätit wienerbröd, bläddrat i böcker, köpt böcker, suttit och läst, och pratat med varandra och mig, om Österlen och Världen och vädret som växlat oupphörligt mellan sol och regn som det gjort denna sommar. Mycket folk nästan hela tiden – det vill säga mellan klockan 13 och 16 varje dag – utom under Kiviks Marknad (måndag–onsdag) då man antingen hade annat för sig eller också inte vågade sig ut på vägarna. 

Men dagarna efter marknaden sålde jag i gengäld extra många exemplar av min bok ”William Arnes dröm om frihet”, vars titelberättelse handlar om William Arnes motorcirkus på Kiviks marknad och om hur den gamle dödsryttaren på sin Indian Scout från 1926 gasar på, accelererar, ger sig av med den tunga motorcykeln snett uppför den lodräta runda väggen och sedan plötsligt lämnar den bräckliga brädvelodromen och kör rakt ut i den blå skyn över Kivik. I varje fall i drömmen. I varje fall i min text:

Mellan bräderna sipprar ljuset in, och doften av den torra ängen, hedblomster, trift, timjan. Där ute är marknadsplatsens vardag och vimmel. Här inne är dramatiken, motorbullret, avgaserna och cirkelrörelsen, runt runt, som en bild av livets, lidandets och återfödelsens evigt snurrande Samsara-hjul. Och jag tänker att någon gång måste William Arne ha drömt att han passerade den röda varningslinjen, övervann de naturlagar som fjättrade motorcykeln vid velodromens cylinderväggar och fortsatte rakt fram, bort, ut, högt över marknadsplatsen och Hanöbukten, in i den höga blåa sommarhimlen över Österlen.

Men i tisdags hade jag stängt och vi körde tvärs över Skåne till Flyinge och Helsingborg. 

Aurora, äldsta dottern, jobbar på distriktsveterinärstationen i Flyinge och bor i Helsingborg tillsammans med Pavlos högst upp i ett gammalt hus med utsikt över stan och Sundet. Köket höll på att byggas om och hela lägenheten var inklädd i plast. På kvällen skulle vi äta på en bra restaurang men den var fullbokad så vi hamnade på Haket på Kullagatan vilket de sa att man ofta gjorde i sådana lägen. 

Och jag tänkte på Torgny Sommelius, författaren, reseskildraren, från Helsingborg. När han på 1950-talet var mycket långt borta i världen, i Khyber-passet mellan Afghanistan och Pakistan, på väg till Indien i en sönderfallande Volkswagenbuss och det var hett och torrt och ensamt och han längtade hem till Helsingborg var det Kullagatan han tänkte på, Kullagatans skyltfönster och julgirlanger, och Sundets fuktiga dimma, och wienerbröd. Min bok om honom, ”Den siste resenären”, kommer ut kring 1 september. 

Från Helsingborg till Malmö och Moderna Museet-filialen där vi såg Irving Penns foton och Niki Saint Phalle-utställningen. På vägen hem stannade vi till vid Kronovalls slott, ett av Skånes minsta och vackraste, och ”franskaste” till stilen, numera använt som ”vinslott” av Åkessons i Kivik. 

Vi vandrade runt i slottets salar, alla dörrar stod öppna, och fortsatte ut i den välskötta trädgården och vidare runt slottsdammen med gula näckrosorknoppar på väg att slå ut. Solen glittrade i vattnet och buxbomshäckarna kastade svarta skuggor mot grusgångarna. Men dagen därpå, när Laleh uppträdde på scenen framför slottet, öste regnet ner.

Annars har jag fortsatt bära böcker, fortsatt sortera och ställa upp i hyllorna i bokcaféet. Satt priser och ordnat och kokt kaffe och hämtat wienerbröd i Mellby. Och när bokcaféet tillfälligt varit tomt har jag suttit vid skrivbordet (där även dessa rader skrivs) och via datorn fogat nya böcker till Bokbörsens enorma utbud på nätet. Och så har jag mångfaldigat och spritt broschyren om bokcaféet, bland annat till turistbyrån och stadsbiblioteket i Simrishamn. Och på Österlens Bokcafés hemsida på Facebook finns i skrivande stund 61 ”likes”; det tackar man för!